I morse kom Sophie upp från Skåne för att vara med mig några dagar. Det är verkligen en ynnest att ha tre storsystrar, som tar så väl hand om mig. De jobbar hårt, ska jag säga, och nu har de dessutom fått för sig att jag mår illa och kräks när jag är ensam. Det kan säkert ligga något i det, men då får jag komma över det, säger jag. Men nu är Sophie här och bor några dagar.
Sophie är, som jag sagt förut, nog den mesta läkaren av oss fyra systrar. När hon inte är här läser hon på om min sjukdom. Hon hänger visst mycket på amerikanska sajten pancan.com, där man kan läsa mycket om pancreas cancer. Hon lär sig också allt om olika cellgifter och har mycket synpunkter på vad jag ska ha och inte. Ni förstår vilken bra person att ha med sig på sjukhusbesök.
I dag har vi varit på utflykt till KS, där jag först skulle röntgas och sedan gå igenom morgondagens behandling med en sköterska på Radiumhemmet. Väl där kom pappa också och mötte oss. Ännu mera tur för mig.
Jag var ordentligt nervös för röntgen och rädd för att tumören skulle ha vuxit och spritt sig till levern, men det gick bra och vad pappa kunde se sådär direkt efteråt såg det inte ut som om den hade rört sig i någon större omfattning.
Sophie var med inne på själva röntgen, iklädd blått blyförkläde och halskrage. Hon stod där och höll mina fingrar när jag låg med armarna uppåt och åkte fram och tillbaka i datortomografen. Jag fick än en gång kontrastvätska inskjutet i blodet och sköterskan som satte nålen klarade det direkt, trots att jag skrämde henne med att jag var svårstucken.
Pappa ordnade en rullstol, och körde mig sedan från centrala röntgen till sin neuroklinik, där vi kunde äta en smörgås till lunch. Det var skönt att åka rullstol, även om man får en gammal persons hållning när man sitter i den. Men jag är verkligen usel på att sitta överlag. Jag sitter helst på huk, var jag än är. Måste jag vänta en stund så sjunker jag ner. Det är väl den yogarörelse jag gör - jag squattar, som det heter.
Under mötet med sjuksköterskan bar jag mig illa åt och kräktes (jo, i påse visserligen) men annars var det bra och trevligt. Hon sa efteråt att hon kom av sig alldeles i sitt vanliga informationstal. Vi ställde massor av frågor, till och med jag kom igång och blev inte sådär liten och längtade bort, som jag gjort förut. Jag var bara rastlös i kroppen och måste byta position hela tiden. Man kan nog uppleva att jag har väldiga koncentrationssvårigheter.
Nu vet vi i alla fall mer detaljer om behandlingen, om mina blodvärden, om tumören, om cellgifterna och om det faktum att det inte finns bevis för att ismössan fungerar mot håravfall. Sköterskan själv skulle inte be om en ismössa, men jag tror att jag ska det ändå. Det är mycket som inte är evidensbaserat i min värld.
I morgon förmiddag klockan halv elva får jag första injektionen. Delmålet med behandlingsomgång ett och två är att tumören ska krympa och att jag ska bli symptomfri. Det låter som ett bra delmål.
Jag vill sluta med att tacka för alla innerliga hälsningar och fina paket jag har fått under de sista dagarna. En sak kom ända från Efesos i Turkiet (förut Grekland tror jag) via Amerika. Det var Harriet som skickade en flaska fylld med Holy water från en källa, som ligger intill platsen där jungfru Maria sägs ha levt sina sista år. För två år sedan brann området, men elden stannade tvärt vid källan och Marias hus. Some Harriet skrev, "very powerful stuff". Ni, mina vänner, är fantastiska.