I min soffa

Tänk, här sitter jag nu i min soffa. Det går en slang från min hals ner till medcinpumpen, som ligger på golvet. En annan sladd sitter på min handled och går till en liten TENS-apparat, som jag kan ge mig själv ström med när illamåendet gör sig påmint. Det behövs ofta nu igen.

Jag landade tungt här hemma. Det var många moment som skulle klaras av igår innan jag var utskriven och allt var i ordning för att ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) skulle kunna ta över. Inga stora saker för en människa som lever i sin vanliga kraft, men i min situation är allt ganska utmattande. Det tar på krafterna att duscha och att göra sig i ordning, att träffa nya läkare och sjuksköterskor, att sköterskorna ska byta nål på "porten" där jag får medicinerna, att packa sakerna, ja bara att åka hiss och att gå upp för trapporna hemma. Men till slut kom vi hem igår, Lisen och jag.

Jag har redan träffat läkaren och tre sjuksköterskor på ASIH och jag tycker redan mycket om dem alla. De betonar att de är flexibla och att jag ska säga precis hur jag vill ha det. De åker och hämtar saker om något saknas och är tillbaka på en kvart. Om jag mår bra så kommer de att komma en gång per dag. Behöver jag mer så kan jag bara ringa. Igår blev det så. Jag var orolig, skakig och trött och illamåendet kom tillbaka. Då kom syster Eva sent på kvällen. Hon gav mig lugnande och ett storpack kräkpåsar, så att det inte skulle kännas som om jag måste använda alla. Själv hade jag motvilligt bara packat ner fyra stycken och bett Lisen gömma dem, för jag ville inte kännas vid att jag skulle behöva dem längre. Evas taktik är nog bättre.

Det kändes förstås som ett misslyckande att illamåendet kom igen, och ju mer orolig jag blir för att må illa desto mer kräks jag. Så har jag märkt att det fungerar generellt. Min kropp gör allt jag är rädd för. Den reagerar så på otryggheten. Det verkar också som om allt blir tvärtemot vad jag tror innan; Jag längtar efter att gå hem och blir sedan rädd och orolig när jag väl är hemma. Jag tror att en sond i näsan är en lätt match och det blir min värsta natt. Jag tror att morfinplåster är grejen och det slutar med att jag hallucinerar mig till katastrof.

Men jag fick hjälp av syster Eva igår och till slut kunde jag somna och Cajine sov här och klappade på mig när jag var orolig. I dag har varit en mycket lugnare dag och jag har kunnat äta igen. I morse larmade pumpen för att medicinen var slut, men Gerd från ASIH var snabbt här.

Det är klart, det är annorlunda allting nu. Jag är hemma - men jag är sjuk och kan inte röra mig som jag är van vid. Jag vet ingenting än, jag bara väntar i ett slags limbo och jag tänker på hur allt är. Här är jag nu.

Radiumhemmet meddelade S:t Göran i dag att de planerar att ta in mig först om cirka två veckor för ett första samtal. Det kändes väldigt tungt. Då ringde faktiskt min syster Sophie dit för att höra lite och fråga om de visste hur länge jag redan väntat. Vi får se hur det går. Hon blev mycket vänligt bemött i alla fall.

Jag försöker koncentrera mig på att andas lugnt. Hemmet är rofyllt och Lisen och mamma har varit här och lagat mat och gjort fint. Jag har blivit matad med små, goda tuggor. Jag kan inte göra så mycket annat än att vila. Jag försöker låta bli att ta extra medicin mot smärtan eftersom det ökar illamåendet. Jag ligger mest här. Cajine kommer i natt också. Just nu behöver jag bara bli vän med allting. Det låter kanske konstigt, men det väcker ett stort obehag i mig bara att behöva komma ihåg väskan (som medicinpumpen ligger i) så fort jag reser på mig. Ibland trampar jag till på slangen och blir rädd att jag dragit ut nålen. Jag är inte fri. Men jag jobbar på att hitta friheten mitt i allt det här. Det är ett konstant arbete att tro och att hålla sig uppe.

Snart kommer jag säkert kunna ta emot lite besök här hemma, jag ska bara landa lite mer ordentligt först. Jag känner att ni är många som är med mig i alla fall och jag har så roligt med alla meddelanden och paket som kommer till mig.

Jag jobbar på. Jag helar mig själv. Vet ni, så fort jag glömmer bort mitt mantra - vilket sker så fort jag är dålig - så faller jag. Jag kanske borde spela in det och ha det i hörlurar på natten. Nu är det dags för mat. Det är bra.