I goda händer

Diagnosen var rätt. Det kunde läkaren konstatera vid det första besöket vid Radiumhemmet i tisdags. Den där 0,1 procentens hopp jag hyste om att det kunde vara en inflammation som orsakade svullnaden i min bukspottskörtel dog. Det är en tumör, visade svaret från biopsin. Sättet att bli av med en sådan tumör är genom operation, men eftersom den tumör som sitter i mig (jag vill inte kalla den min) är för stor för att kunna opereras i dag så måste den först krympas med cellgifter.

Jag fick träffa överläkare Maria. Hon var vänlig och väldigt seriös. Jag var nervös och kände mig lite som den där första dagen när jag fick beskedet och bara ville lämna rummet. Jag lyssnar och vill gärna gå så fort som möjligt. Lisen var med mig och fick ställa lite frågor. Jag frågade något enstaka, som om jag fick fortsätta äta mina hälsokostpreparat och de alger, som Sophie har hittat åt mig (Sea greens) och som ska vara bättre än Spirulina. Det fick jag.

Allt lade sig på plats vid det där mötet tror jag. Det är en lång process att till fullo ta in och förstå det besked jag har fått. Jag åkte till Radiumhemmet med kräkpåsen i handen och efteråt var det som om illamåendet var som bortblåst och jag längtade efter kaffe. Jag upplevde det som att illamåendet gick in i själen i stället och jag kom ut som en ny person. Så upplevde också Lisen det. Det var två olika jag som satt i taxin på väg dit och på väg hem. Efteråt var jag tvungen att gråta, vilket jag knappt har gjort än. "Jag vill inte ha cancer" och "jag vill inte ha cellgifter", upprepade jag för mig själv. En del av mig vill bara lägga ner och orkar inte vara med om det här. Men på kvällen var mina två nattsköterskor Lisen och Cajine här samtidigt och vi åt middag ihop och skrattade än en gång åt det här med mitt hår - som enligt Maria inte alldeles säkert trillar av till fullo utan mer fläckvis...

Efter tisdagen har jag fortsatt äta och dricka och inte mått illa. Lisen städar och vi har möblerat om och rensat. Jag får lägga mig ner ibland men sedan vill jag upp igen. Kroppen har vaknat och ett ben har tröttnat så på att vara böjt och liggande så att det skriker av smärta. Ett tag identifierade jag mig så med en gammal tant så att jag inbillade mig att jag hade brutit lårbenshalsen. Men sedan har jag undersökt mig själv och kommit fram till att det är två muskler som har fått knutor i sig. Lisen har fått instruktion i hur hon ska först massera mig och sedan göra töjningar enligt massageterapins grunder. Precis som sig bör blev det sämre igår för att bli bättre i dag. Det mesta är ganska bra nu. Smärtlindringen fungerar också.

Igår var också Cassandra här. Vi har det mysigt. "Vi blundar lite bara", brukar hon säga när hon kommer hit på fredagseftermiddagarna och lägger sig på soffan och sover en stund. Då brukar jag greja omkring här. Men igår sov vi en stund bredvid varandra på min säng. En sköterska kom för att ge mig den injektion mot illamående som jag nu får tre gånger per dag och Cassandra känner igen allt kring mediciner och hur det är att ha en "port" i halsen och annat. På eftermiddagen kom också Natalia, min vän och yogafröken. Hon ska åka till Mysore en månad och meningen var att vi skulle vara där lite tillsammans. Jag fick hennes fina mala (radband) för bra energi och lycka. Fler vänner är på väg till Mysore. Tänk om jag hade låtit bli att åka in till akuten och fortsatt skylla det magonda på stress och tänkt att jag skulle åka till Indien och vila upp mig?

Det kom ett brev från läkaren på S:t Eriks vårdcentral häromdagen. Där står det att den gastroskopi som gjordes inte visade några tecken på inflammation eller glutenallergi, och att mina besvär "kan då tolkas som relaterade till stress och livstilsfaktorer, som vi pratade om".

Jag tycker synd om läkaren när hon får veta, för jag tycker att hon måste få veta hur det visade sig vara, även om jag inte orkat ringa henne än. Men kanske kan det hjälpa någon annan en annan gång, om hon minns hur det var i mitt fall. Det finns inga säkra strategier, inga omöjligheter och inga självklarheter. Vi är alla olika. Jag har en tumör, som suttit länge, trots att jag knappt varit förkyld på många år.

Nu är jag i alla fall nöjd över att tillhöra ASIH på Stockholms sjukhem och Radiumhemmet på KS. De känns väldigt professionella på sina områden och de har dessutom god kontakt med varandra. R-a-d-i-u-m-hemmet, det ordet som jag av någon anledning vetat vad det innebär sedan jag var liten. Det är mitt ställe nu.

På tisdag ska jag göra en ny röntgen, så att man har ett utgångsvärde. Sedan träffar jag en sköterska för att få alla detaljer kring behandlingen, som sätter igång på onsdagen. En behandlingsomgång består av en injektion i veckan i tre veckor och en veckas vila. Om jag fortsatt inte mår illa kommer man också att vilja lägga till tabletter morgon och kväll. Jag ska genomgå två behandlingsomgångar i rad och därefter tas en ny röntgen igen, för att se om behandlingen ger rätt resultat, det vill säga att tumören krymper.

Det börjar med en injektion av cellgifter på onsdag alltså. Jag är så pass mycket bättre nu så jag ska jobba ordentligt med att hela mig själv och krympa tumören på egen hand samtidigt.