Mot Radiumhemmet

I morgon bitti ska jag till Radiumhemmet. Det prov som togs av min svullna bukspottskörtel på KS förra fredagen har analyserats av experterna (cytologerna) och därmed finns den information Radiumhemmet behöver för att kunna planera min behandling.

Min pappa pratade med cytologen, som analyserat provet, och fick veta att biopsisvaret blev klart redan förra tisdagen, trots att man från S:t Göran fortfarande i torsdags påstod att det inte kommit och skulle dröja längre ändå. Därför ansträngde man sig kanske inte heller från S:t Göran om att försöka få en snabbare tid för mig, utan lät sig nöja med att Radiumhemmet meddelade att de tänkte ta in mig om ungefär två veckor för ett första besök. Det var det besked jag fick vid mitt sista samtal med S:t Göran i torsdags.

Jag undrar om Radiumhemmet ens fick veta hur länge jag redan hade väntat. Varje dag är viktig och jag kom in precis före jul och hade ju redan fått vänta länge av den anledningen.

Nåväl, min pappas samtal med cytologen och både hans och min syster Sophies samtal till Radiumhemmet och den mycket vänlige doktor Einhorn förändrade situationen och nu har jag en tid i morgon bitti. Men om jag inte hade min pappa, som är läkare och vet hur man ska göra, och om jag inte hade systrar som också tog tag i saker? Då hade jag fått vänta. Och så är det förstås för de flesta i min situation.

Min pappa hjälper ibland till att analysera röntgenbilder i patientärenden som tagits upp i det som kallas patientskaderegleringen. Det handlar om patienter som klagat på felaktig behandling och i slutändan kan patienten få ekonomisk ersättning. Pappa säger att en stor del av ärendena handlar om att det sker missar i kommunikationen mellan doktorer och mellan sjukhus och att saker inte dubbelkollas. En hel del slarv alltså, som jag uppfattar det. Det är förståeligt att många är arga på sjukvården. Det är svårt att vara sjuk och i händerna på andra.

Läkarna är överens om att det rent medicinskt inte är farligt för mig att vänta. Det har man sagt mig från dag ett. Men rent mentalt är det ibland ett helvete. Varje dag spelar faktiskt stor roll och jag har nu gått in på min femte vecka av väntan. Vid någon given tidpunkt måste det väl spela roll också medicinskt. Tumören sitter där den sitter och den sitter så illa som den gör för att den upptäcktes sent. Dessutom är jag inte alls övertygad om det där med att göra skillnad på medicinskt och mentalt. Med ett sinne i kaos är jag sämre på att hela mig själv eller bara hålla mig själv uppe och då blir jag sämre på alla sätt, tror jag.

De sista dagarna har varit tuffa igen. Ni vet vid det här laget vad det är som händer. Men nu äter jag små tuggor igen och vi har prövat lite nya mediciner. Och nu skriver jag också igen. Cajine och Lisen har bytt av varandra här hemma så att jag haft sällskap nästan hela tiden, också på nätterna. Det har varit skönt. Jag är väldigt glad att vara hemma och ASIH har mitt fulla förtroende och de känns väldigt erfarna. De kommer hem minst en gång per dag och sitter på min sängkant och gör allt de kan för att jag ska må bra.

Några vänner har också varit här och sett mig i olika slags tillstånd. Ibland kan jag faktiskt inte alls prata och än mindre prata i telefon. Jag blir ganska lätt orolig och då är det genast illamåendet som triggar igång. Har det väl gjort det sitter det i länge och så blir det en ond cirkel. Därför väntar jag med besök igen. Jag är ganska nervös för morgondagen också, även om det förstås verkligen är "äntligen". Det är bara ett första samtal men nu börjar det på riktigt.

Igår fick jag en indisk gudinna. Hon är stor, hon räcker mig ända upp till bröstkorgen, och hon är i något slags sandsten. Hon står i mitt vardagsrum. Jag vet inte vem hon är, kanske Parvati? Jag ska ta en bild så får ni hjälpa mig. Mamma och pappa hittade henne på Stadsauktionen, men under benämningen Shiva. Men det är en kvinna med nakna bröst.

Hon står här och ger mig kraft och vakar över mig. Det känns väldigt härligt. Häromdagen kom också Lisa med en hel låda med smak av Indien och det älskade Goa. Mixo har skickat en hel låda med härliga produkter för min trötta kropp från L'Occitane. Jag får böcker att läsa och att lyssna på och ekologiska godsaker. Jag är bortskämd av er. Jag har skrattat åt alla snälla kommentarer åt min Kapotasana. (Man strävar efter att med tiden gå ner och ta tag i hälarna direkt). Nästa sommar gör vi den tillsammans vi som ses på Gotland. Jag har det väldigt fint under omständigheterna. Om shanti, shanti, shanti.