Stanna hos mig
7 månader sedan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- socalito
- Strax före jul fick jag veta att jag hade en tumör i bukspottskörteln. Jag hade haft väldigt ont i magen ett tag. Jag blev inlagd, fick morfin som jag inte tålde mot smärtan och kräktes dagarna i ända. Eftersom det var jul fick jag vänta på behandling. Läkarna betonade gång på gång att väntan säkert var jobbig - men inte farlig. När jag kom in var jag stark och hade inte varit sjuk på flera år. In i det sista tränade jag fysisk yoga två timmar om dagen och jobbade mycket. Men sjukhusvistelsen drog ned mig enormt. Väl hemma igen, nu vårdad av ASIH, fick jag med tiden byta ut morfinet och slutade kräkas. Sedan har det varit ett stort arbete att försöka komma igen både fysiskt och mentalt samtidigt som jag till slut fick påbörja cellgiftsbehandling. Efter fem månader med det ska jag nu ha en sommarpaus. Utsikterna Radiumhemmet ger mig är små, men kirurgen Åke tror lite mer på mig. Tumören är spridd men här är jag och jag arbetar för att få leva. Jag försöker hitta en alternativ väg. Så fort jag blev sjuk började jag också blogga. Det har gjort mig gott och jag är väldigt glad för att ni läser och är med mig.
Hej
SvaraRaderaDu kommer att göra den igen!
Varm kram från
Camilla på Krägga
Så vackert!
SvaraRaderaSå djävla snyggt!
SvaraRaderaWow Thomasine!!!
SvaraRaderaVad fint o lugnt du jobbar i den,vackert!
Kram Marika
Kan bara instämma med Karlaby...totalt imponerad, fantastiskt!
SvaraRaderaKram Caroline
o då vill jag se den live :))
SvaraRaderaÅ så coolt. Å vad fint att se ditt leende på slutet, jag ler tillbaka till dig där hemma! Idag gjorde jag några bryggor med Brittas hjälp och tänkte särskilt på dig. Tack vare din tillit till mig vågade jag testa att göra bryggor med armprotesen, tack, tack för det.
SvaraRaderaSov gott i natt! Kram Fanny
Jag är mållös.
SvaraRaderaDet händer fortfarande ganska sällan.
S
fanatastiskt!!!!!
SvaraRaderaDu är så cool!/ puss Erika
SvaraRaderaWow!! A
SvaraRaderaWow, Thomasine! Helt fantastiskt!
SvaraRaderaAgneta
Det är en underbar målbild! Och wow säger jag. Undrar om jag någonsin... Kram Maud
SvaraRaderaHelt otroligt! Vilken styrka
SvaraRaderaÅååh Thomasine! Vår alldeles egna krigarprinsessa, du ger oss mod! /S
SvaraRaderaså fint. saknar dig
SvaraRaderaväldigt fint!
SvaraRaderakarin a
Imponerande !!! saknar dig också!
SvaraRaderaVilken styrka och vilket avslutningsleende!
SvaraRaderaVackert!
Bamsekram/ Kristina
Saknar dig, vill se dig göra kapota live igen!
SvaraRaderaJag tänker på dig i varje kapotasana dessa dagar, och så blir de mjukare!
SvaraRaderaDu har varit nere förut och reste dig upp, och helt klart gör du det igen! Det vet du väl!!!
coolt!!:)
SvaraRaderaHaha, måste berätta en sak! Erik (pojkvännen) förstår ju inte alls mitt prat om kapotasana, så igår kväll kom jag på den suveräna idén att visa filmsnutten för honom - "så här är det vi gör, och vi strävar efter att nå fram till hälen". Han tittade och sa efter ett tag på sitt torra sätt "krånglar hon inte till det lite väl för sig själv?", och när du reser dig ur kapotan "va? nu när hon lyckats ta sig in i den där spindelpositionen så går hon UR den igen?". Kanske behöver man höra honom för att roas, men jag skrattade gott åt en icke-yogis reaktion på det som är på riktigt för mig!
SvaraRaderadu gör den så stillsmt och innerligt så man får tårar i ögonen. en inspiration för mig.
SvaraRaderahar ju tyvärr själv aldrig hållt på med yoga mest för att jag är lika vig som ett kylskåp. alltid förundrats över dessa viga kroppar som så lugnt och metodiskt och meditativt rör sig så vackert och ibland i skrämmande och underliga positioner. med det sagt ... om inte den där övningen klämde till å krympte den där rackarns tumören så vet inte jag! hejja dig thomasine!! å ditt leende på slutet var ju så härligt att se :) stor kram
SvaraRaderaglömde skriva att inlägget ovan var från mig... / kram från hanna och hälsningar även från robin
SvaraRadera