kraften kommer och går

Jag har haft några svåra dagar och min kraft rann av mig. Men nu har jag genomgått flera obehagliga ingrepp och här är jag nu, jag sitter upp och vill säga hej med några rader.

I dag gjordes biopsin på tumören (eller inflammationen om man vill tro på att de ställt fel diagnos). Det gjordes på KS av en väldigt fin doktor och pappa var dessutom med. Det var som en gastroskopi, men jag fick lugnande så det gick bra. Det var skönt att det gjordes före helgen. Nu ska provet analyseras och om några dagar vet vi mer om vad det är för en otäcking som sitter i mig.

Igår fick jag en så kallad portacat, eller port, inopererad under huden strax under nyckelbenet. Det är som en liten dosa med en slang som sätts in i en större ven i halsen. I dosan kan man sedan sätta en nål och så förs alla mediciner in den vägen i stället. På det sättet slipper man hålla på och sticka i ytliga blodkärl i handen eller armen. Jag minns när Cassandra tog bort sin port förra sommaren. Man blir lite framåtböjd av den, vill skydda sig lite, och när den var borta kände hon sig friare. Alla bakåtböjningar i yogan som jag snart ska göra igen kommer att bli en utmaning för mig med den här porten.

Annars har jag haft problem med illamående och doktorerna har prövat sig fram med medicineringen. Många människor är vad jag förstår känsliga för morfin och då gäller det att dosen blir precis sådan att den bara tar bort smärtan. Då mår man inte illa. Men är man känslig så blir minsta överdosering jobbig och man blir illamående. Jag fick ett morfinplåster häromdagen som gjorde mig riktigt sjuk. Koncentrationen var alldeles för hög och jag fick hallucinationer och mådde fruktansvärt illa. Efter ett dygn krävde jag att få ta bort det. Jag har aldrig kräkts så mycket i hela mitt liv och halsen var sönderfrätt av all magsyra. Under nästa dygn fick jag i stället små mängder genom injektion och då började det bli lite bättre. Men bara att sätta en nål på mig, efter dagar av dåligt vätskeintag, är en stor apparat där det krävs flera sköterskor varje gång. Venerna rullar och huden är seg, säger dem. Igår kallades smärtkliniken in för att hjälpa till. Så nu har jag fått en doseringspump, som går hela tiden och bara ger ifrån sig en liten, liten mängd morfin. Den jämna koncentrationen gör både att jag slipper smärttopparna och att illamåendet minskar. Vi håller fortfarande på att hitta rätt dos men jag mår i alla fall mycket bättre. När illamåendet kommer över mig tar jag min TENS-apparat och ger mig själv ström i handen i tio minuter och hittills har jag hållit mig ända sedan igår eftermiddag. När smärtan tar över får jag en liten extra dos morfin.

Alla ingrepp är jobbiga. Att vara riktigt sjuk och vara på sjukhus är skrämmande och obehagligt på alla sätt. Jag är maktlös, helt utlämnad åt andra. Ibland försöker jag ta små beslut, säga små nej, för att känna att jag fortfarande finns. Nej, jag kan inte dricka de där näringsdryckerna som smakar kemi och sötningsmedel. Nej, jag vill inte ha en slang i halsen längre, nej jag vill inte ha det här morfinplåstret. Alla är snälla här och på alla undersökningar jag åker, de gör verkligen sitt allra bästa, men många är stressade och har för mycket att göra. Det är tydligt på avdelningen.

Jag har känt mig liten och rädd och kraften var som bortblåst. Jag har inte orkat prata, knappt kunnat röra mig. Samtidigt har jag haft mina egna ord i huvudet om att det är livsfarligt att tycka synd om sig. Inte hårt menat mot mig själv. I mitt fall är det faktiskt det. Om jag ger upp så kommer det inte att gå. Jag har också upprepat Sophies ord "jag helar mig själv" som ett mantra med mitt tillägg "och jag krymper tumören". Jag säger det ofta. Min familj kommer hit och sitter hos mig ofta och det är skönt. Mer besök än så orkar jag inte nu. Igår kväll tog Cajine mig med till Gotland och vår strand där. Vi reste dit och det fortsatte jag med under natten. Jag försöker känna hur jag är på stranden i Vändburg, hur jag sitter i den varma bilen på den lilla skogsvägen och ser havet öppna sig vid Austre och hur jag går nere vid Hoburgen. Om jag ska tänka på en plats där jag helst vill vara så är det där, på mitt Gotland. I dag, nu, orkade jag gå in på mejlen och möttes av alla snälla meddelanden och alla kommentarer på bloggen. Då lyfts jag också. Här är jag och där finns alla ni som ser mig och vet att jag finns. Tack. Jag klarar det inte ensam men jag har er, många, fina underbara vänner och familj. Tack.