Mitt långa hår!

Jag har jättelångt hår nu. Det har inte varit så här långt på säkert tjugo år. Jag säger inte att det är vackert, för det är det inte, men jag tycker att långt är vackert i sig. Å vad jag inte vill tappa det. Cassandra som vet hur det är att tappa håret föreslog att jag skulle klippa det lite i etapper för att slippa det där man har sett på film om hur någon vaknar med långa hårtofsar på kudden. Så gjorde hon och mot slutet, när det inte fanns något hopp om att håret inte skulle ramla av bestämde sig Cassandra med hjälp av sin mamma för att faktiskt raka bort det resterande. Duktiga Cassandra. Men usch. Jag behöver mitt hår. En del är snygga utan hår och andra är mindre snygga. Det beror väl på huvudformen. Vad vet man om den? Cajine och Lisen och jag har hållit på att föreställa oss hur det skulle vara och prövat med att ha sjaletter knutna sådär så att det ser ut som om man har tappat håret. Vi var ganska små (fast bara ganska). "Jag har haft cancer", sa vi till varandra, i sjaletterna. Så jag vet ungefär vad jag har att vänta. Cassandra tycker att jag ska passa på att pröva olika frisyrer på vägen mot rakningen. Lite halvlångt, lite damigt med volym och lite snaggat och tuffare. Sedan kan du ha peruk, säger hon uppmuntrande.

Jag pratade nyss med Natalia. Vi två började ett gemensamt spara-ut-till-riktigt-långtprojekt för drygt ett år sedan. I vår iver började vi med att gå till frisören för att snygga till topparna och lät oss bli övertalade att klippa ordentligt. Vi satt där i våra blöta, utkammade hår och gjorde miner till varandra när centimeter efter centimeter föll. Efteråt beklagade vi oss säkert i ett halvår över att det var så kort. När en av oss faller till föga och vill klippa sig får man ringa den andra (det är oftast jag som måste ringa henne) för att få styrka att hålla ut. "Ah, we look like shit for a while but then it will be very good and very long" säger Natalia. Det vet alla som har långt hår. "Nej, man kan inte lita på frisörerna", säger vi och skrattar glatt åt våra delade toppar. En av L'Oreals tidiga schampo-reklamer var med Kate Moss, som med sitt väldigt brittiska uttal, där bokstaven r inte hörs och t och s i stället hörs ordentligt, med stadig och dramatisk röst slog fast följande: "I declare war. On damaged hair and split ends". Minns ni?

Sötaste Natalia förresten, har jag sagt det här? När jag pratade med henne en av de första gångerna efter beskedet sa jag till henne " I am going to loose my hair". Då svarade hon som en sann vän " ok I'll cut mine too". So sweet. But do not ever!

Förutom håret? Jodå, en helt okej dag. Lisen har kört mig fram och tillbaka hem, jag har sovit i min säng, jag har fått i mig lite mat mellan illamående-attackerna, jag har gjort fem solhälsningar och jag är tillbaka med en dvd-box Mad Men och väntar på kvällsmedicin och dropp för natten. I morgon är det den 4 januari och sedan är det den 5 och konferens på Huddinge på eftermiddagen. Det är skönt.