Just do

Det är lite tjatigt ibland faktiskt. Det är liksom samma sak hela tiden. Ett steg framåt - och så två tillbaka. Eller tvärtom. Men som en klok vän skrev till mig i morse så är det ju det där dagliga som gör jobbet. Hon gjorde en jämförelse med yogan och skrev att jag skulle tänka att mitt tillfrisknande är som med yogan. Man yogar och tycker inte att det händer något, att man står stilla. Men så plötsligt händer det något och man upptäcker att man visst har utvecklats. Och det är för att man har stått där och harvat och gjort jobbet. Det är sant. Pattabhi Jois, ashtangayogans fader, sade "do your practice and all is coming". Det ligger så mycket i det. Gör, bara gör det du ska. Och det jag ska nu är väl mest att försöka vila och hela mig så gott det går inför behandlingen. Det är det som är min yoga nu. Några yogaröresler kan jag knappast göra i mitt läge. Jag är för trött, för svag och bunden vid en medicinpump. Men jag satt en liten stund och andades på golvet i morse och jag sträcker lite på mig här och där.

Den här bloggen är också ett resultat av att jag inte kan göra min yoga som jag är van vid. När jag kom in på sjukhuset och hade fått beskedet, hade ont och blev illamående så visste jag inte riktigt var jag skulle göra av mig själv. Jag är van att yoga i princip två timmar varje dag och utöver det har jag varit mycket rörlig också i mitt arbete som yogalärare och massageterapeut. Att plötsligt bli fullproppad med mediciner och inte alls kunna röra sig är en enorm förändring. Då kom Pia och hade gjort i ordning bloggen, och jag blev en riktig bloggare på nolltid. Jag tror att det var min räddning.

Förr skrev jag alltid för mig själv men det har förändrats på senare år och det har med yogan att göra. Jag brukar säga att jag har tappat orden. Jag upplever och bearbetar känslor rent fysiskt numera. Jag tar mig igenom saker genom att göra min yoga. Det har inte känts som något negativt, utan bara som den enda vägen på sistone. Nu har jag redan förut konstaterat att det kanske egentligen inte räckte. Jag behöver uppenbarligen uttrycka mig på fler sätt för att vara en hel person. Det är verkligen en lärdom jag har dragit av min sjukdom.

Nu väntar jag mest på behandlingen och försöker äta upp mig inför den. Jag försöker också förbereda mig genom att förstå hur den kommer att påverka mig fysiskt. Jag får näringsdropp på nätterna, för att jag säkert ska få i mig den näring jag behöver varje dag och inte gå ner mer i vikt. Det känns tryggt. Jag är lite orolig, lite nervös, men också nöjd med att det snart är dags, eftersom det ovissa ändå är värre än det man känner. Tack för i dag. Namasté.