En fin dag

Jag sitter i sängen och äter en god pirog från Sattva. Solen har lyst utanför fönstret och Sophie och Lisen har varit här och tagit hand om mig så väl. Snart kom också Pia och Karin och Lill-frank och lyste upp ännu mer. Vi har pratat så fint och skönt och gråtit lite och jag har kunnat äta något då och då och fått sköna händer på min onda kropp. Innan Sophie gick fick jag också reiki healing av henne, så att jag blev alldeles varm under hennes händer. Jag är glad och stärkt av att hon kom upp. Vi har pratat om alla systrarnas dröm, om att vi egentligen alla ville bli läkare men att ingen blev det. Cajine har nog släppt det för länge sedan men för oss andra har det legat kvar och vi är ju alla läkare på hemmaplan, bland dem vi känner. Sophie allra mest tror jag. Hon är husläkaren. Men jag har faktiskt släppt nu, i och med den här upplevelsen. Jag vill fortsätta att vara alternativ doktor. På en ny klinik.

Smärtkliniken med den vänliga, kvinnliga smärtdoktorn och den manliga sjuksköterskan har varit här och ökat dosen i min medicinpump och dessutom ordnat så att jag kan ge mig själv en liten extra dos när det behövs. Då slipper jag vänta på personalen, som ibland har så mycket att göra och inte hinner komma på ett tag. Vid sådana tillfällen kan smärtan hinna öka så att det blir riktigt illa. Nu kan jag i stället parera själv med en liten dos i god tid. Jag lär mig sakta. Det gäller att göra precis tvärtemot min instinkt att stå ut och stå emot eftersom en högre smärttopp är svårare att få bukt med.

Två nya doktorer har varit här. Innan de kom var jag trött bara vid tanken på att behöva säga allt igen. Men de var inlästa och förtroendeingivande. De tog bort kortisonet, för det blir inte bra för den fortsatta behandlingen och i synnerhet inte inför en eventuell operation. Det gör mig inget, tvärtom. Jag är ändå rädd för kortison i längden (nu suckar nurse Erika lite, visst? Jag är jobbigt skeptisk till medicin ibland. Morfinet behöver jag ju får man säga).

Jag har sagt att jag måste få komma hem nu. Det är det viktigaste. Och nyss fick jag veta att en remiss är skriven till SAH - den sjukhusanslutna hemsjukvården här - och att de förhoppningsvis kan ta över mig redan i morgon. Jag får gå hem med dropp och medicinpump och allt, men sådant kan de på SAH. De kan allt man kan här på kliniken.

Allt går i cirklar. Erika jobbade på SAH på S:t Göran förut. Hon hade patienter i mitt hus flera gånger. Det hände att hon kunde titta förbi i samband med ett besök. Vi pratade mycket om hennes arbete och om alla unga människor hon träffade som var allvarligt sjuka. Nu är det jag. Allt kan alltid vara just jag, just en av oss.

Svaret på analysen av det vävnadsprov som togs på KS i fredags dröjer minst en vecka, tror man nu. På onsdag ska Radiumhemmet själva diskutera mitt fall och på torsdag ska jag få veta hur deras fortsatta plan ser ut (i den mån det går att säga innan de sett svaren från biopsin). Jag hoppas att jag får komma på ett första läkarbesök till Radiumhemmet nästa vecka och att behandlingen sätter igång snart därefter. Fram tills dess får jag vara hemma. Det gör mig just nu ingenting att jag ska ha dropp och annat och kommer att vara bunden vid hemmet. Det är något helt annat att vara bunden vid sängen här. Jag älskar mitt hem. Det har varit en fin dag. Mycket bra har hänt.