Nu ska den döden dö

Kroppen känns konstig, rastlös, det kryper i mig. Jag mår lite illa och vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Det är en ny känsla. Det sticker lite i ögonen och det sticker i magen, där tumören sitter. DET är bra. Giftet är där och bråkar på den.

Efter lite inledande trassel, som än en gång visar att man måste vara med hela tiden, fick jag en stol jag kunde ligga i, eftersom jag har svårt att sitta. Jag fick till slut min ismössa och jag fick cellgiftet på rätt ställe, i min port. Sköterskan hade aldrig varit med om någon med en medicinpump förut och trodde inte att den kunde gå samtidigt med cellgiftet. Ismössan skulle plötsligt vara ordinerad av en läkare, vilket inte skulle behövas enligt samtalet igår. Nåväl, allt gick, sköterskan fick lite hjälp och fick efter två samtal till min doktor ordning på det hela. Sophie och jag var lite jobbiga patient och anhörig ett tag men på slutet var vi snälla också. Nästa gång blir allt bättre, sa vi alla tre. Det är samma sköterska då.

Själva giftet (som heter Gemzar) tog bara en halvtimme att gå in. Innan det fick jag kortison och här hemma hade jag fått illamåendemedicin, som ska vara särskilt bra mot cellgift.

Ismössan är som en stor, blå, vadderad, fyrkantig hjälm med band under hakan. Den är så tung så att man knappt kan lyfta huvudet. Vi försökte ta en bild men varken min eller Sophies kamera fungerade. Det var tydligen den gamla sortens mössa, som fick bytas ut efter halva tiden. Nästa gång ska jag få en modernare variant. Det är riktigt kallt och obehagligt i början men sedan domnar huvudet så att det inte känns så mycket. Under tiden cytostatikan går in får man saft och salta pinnar. Salt och kallt är bra mot illamående.

Sedan var det klart. Vi åkte hem och här är jag och mår sådär konstigt. Mamma och Cajine har också varit här och klappat på min rastlösa kropp. Kampen är igång. Nu vet ni. Hej hej.