Socalito

Min mamma har fött fyra flickor. Hon har suttit här och masserat fötterna på sin yngsta dotter i dag på förmiddagen. När vi var små ropade hon med ljus röst i en enda följd och med en särskild melodi "Sophie, Cajine, Lisen, Thomasine. Kom in och äääät. Det är maat. Sophie, Cajine, Lisen, Thomasine". Grannbarnen brukade härma mamma med den där ramsan.

Två somrar när jag var liten var vi i Spanien. Första gången var jag fyra år och andra gången sju. Det är väl rimligt att det är den sista gången jag kommer ihåg mest ifrån. Vi lekte restaurang och gjorde middag åt mamma och pappa på terassen i den ljumma medelhavskvällen. Vi fick till fina kläder med hjälp av rosa pappersdukar. Jag minns det som en spännande kväll där jag hade en uppgift. Huset vi bodde i hette Latonella och var knasigt o det saknades sängar när vi kom fram mitt i natten men det var fint och det fanns en pool och en utedusch där vi duschade nakna.

Vår restaurang hette Socalito. Det är vi. De fyra systrarna. Vi struntar i h:et i Thomasine, det är finare utan. I dag på eftermiddagen kom Sophie farandes från Skåne, där hon bor med sin familj, för att ta hand om mig. Jag får låna henne lite av dem. Så nu är Socalito samlat.

Jag är jävligt sjuk. I dag har jag haft ondare än på länge och fått be om mycket extra medicin. Tumören trycker åt alla håll och jag vill ofta gråta. Men det kommer att vara så ett tag. Jag är sjuk, jag är här, men fokus ligger på att jag ska bli frisk. Så försöker jag tänka och så vill jag be er att försöka tänka också. Vi struntar lite i hur det är i varje läge och varje dag. Det är jobbigt. Men jag dör inte i dag eller i morgon. Jag ska bli frisk. Vi försöker bortse lite från det här jag är i nu och tänker i stället framåt. Vi får ha lite tunnelseende, sade Sophie. Det är rätt. Det som gör ont i min kropp får inte bli livet, inte ta över. Jag måste så fort som möjligt ut från sjukhuset och vara i mitt vanliga.

Tänk framåt och tacka framåt. Jag tackar också ofta för allt jag får nu. Det här är en chock. Det ställer livet på ända att höra om någon som är så sjuk i min ålder, oavsett om man bara känner till personen på avstånd. Det gör oss påminda om hur livet faktiskt är. Vad som kan hända från en dag till en annan. Det här är livet. Vi måste ta vara på det. Det är ju faktiskt positivt att behöva tänka på det, behöva tänka igenom hur man lever och vad det egentligen är som är viktigt. Vad vill vi med våra liv?

Jag har en stor uppgift själv och det är att släppa fram sorg som jag har begravt i mig och inte orkat prata om, både av rädsla för att den ska dränka mig och för att jag ska bli dömd på ett sätt som skadar mig. Nu släpper jag. Jag har burit på en stor kärlekssorg och jag har hanterat den på egen hand, utan att prata om det, även om det förstås är många som har vetat om själva historien. Men sorgen har jag inte velat dela.

Det var en man som jag hade drömmar tillsammans med. På ett plan var han min livskamrat, som för mig är det största och bästa man kan tänka sig. Både kärlek och vän på ett sådant sätt som bara händer enstaka gånger. Den där självklarheten i samvaron och längtan efter att få dela. Något annat har jag aldrig velat ha så därför har jag också varit ensam mycket. Men det blev aldrig som vi drömde, på andra plan var allt så helt fel. Det var en historia som jag sa nej till från första dagen - och ändå inte förmådde stå emot. Numera bor han långt bort och lever ett liv som är mycket främmande för mig. Men han är i Sverige ibland och han ringde häromdagen. Vi pratar väldigt sällan men han ringer alltid när något viktigt har hänt. Sådant känner han på sig och jag känner alltid på mig när han närmar sig. Nu vet han att jag är sjuk och han har varit här. Det var helande för mig men värre för honom som skulle resa härifrån igen.

Jag trodde att jag var klar med sorgen när jag i själva verket lät den förgöra mig. Jag har känt mig ensam trots att jag varit omgiven av så många vänner och jag har saknat honom. Jag har varit oerhört arg på honom. Jag har stoppat undan den stora sorgen över att jag inte har fått egna barn. Vår historia gick inte men det gjorde inte att kärleken tog slut för någon av oss. Vi är bara dem vi är, allt är som det är. Men vi är vänner.

Flera personer med stark intuition har sagt till mig att jag måste låta sorgen vara en del av livet. Jag vet inte riktigt vad det kan innebära annat än att jag just måste våga prata om den också. Jag släpper ut sorgen och pratar. Jag som är bra på att prata om andras sorger ska prata om mina egna också. Det är livet. Om det är något den här pancreas-resan har lärt mig redan så är det vilken enorm kraft det finns i det öppna och sanna samtal som uppstår mellan människor i svåra situationer. Se bara här och på all den kraft ni skickar mig på olika sätt. Tänk vad vi kan tillsammans. Med det ska jag lägga mig och sova. Jag helar mig själv och jag krymper tumören. Jag helar mig själv och tumören släpper mig. Jag ser framåt, rikta blicken framåt med mig.