Vi har en plan

Nu finns det en plan. Pancreas-experterna från Huddinge, SÖS, S:t Göran och Radiumhemmet har haft sin konferens och mitt fall var uppe till diskussion. Min pappa fick också vara med och lyssna så både han och doktor R har kunnat berätta för mig efteråt. Det är jag väldigt glad för.

Jag tror att man kan sammanfatta det som att läget är allvarligt, men inte hopplöst. Det var också vad de två erfarna kirurgerna hade sagt. Pappa tyckte att Cajine skulle åka hit till mig och ingjuta lite hopp efteråt. Jag låg här och kände mig ganska liten efter att ha pratat med doktor R. Jag var mer fokuserad på att läget är allvarligt, men nu byter jag till pappas ord. "Loppet är inte kört. Vi ska klara det här", säger pappa.

Det första som kommer att ske är att det görs en biopsi på KS i Solna. En remiss har redan skickats härifrån och dit men det kan nog dröja lite ändå. Biopsin görs precis så som man gör en gastroskopi, det vill säga att man går in med en slang från munnen och ner i buken och sticker in i tumören för att få ett vävnadsprov. Doktor R säger att alla experterna utifrån bilder och prover är i princip är 99,9 procents säkra på att det är cancer, men att man ändå aldrig påbörjar en behandling som denna utan att ha tagit ett prov som bekräftar det. Sophie, och lite Cajine och lite jag med, tror på den där andra 0,1 procenten - att det inte är en elakartad tumör utan en inflammation... men å andra sidan jobbar vi på att spotta på tumören tills vi vet. Man måste spotta på tumören och trampa på ångesten. Det har Sophie lärt sig av en av männen som var med i teveserien Himlen kan vänta och som lever i dag, mot alla odds.

Nu babblar jag igen (det är i och för sig ett gott tecken). Tillbaka till biopsin. Viktigast av allt är kanske att man vill ha ett vävnadsprov för att veta vilket cellgift man ska använda. Det lär finnas massor av olika och ofta gör man en cocktail. Biopsin kommer att utföras av en kvinnlig radiolog på KS, som är expert på just det. Sedan tar en patolog över och analyserar vävnaden för att se hur aggressiv tumören är, hur snabbt den delar sig och dylikt för att kunna komma fram till vad vi slåss emot och vilket cellgift som lämpar sig bäst för att ta kål på den.

Jag kallas med tiden till ett läkarbesök på Radiumhemmet där cellgiftsbehandlingen - och troligen strålningen - tar vid. Det låter alltså som att det blir både och. Efter tre månader kan man börja ta ställning till om en operation blir aktuell men det låter som om en behandling nästan alltid får pågå hela 6 månader. Behandlingen i mitt fall syftar till att krympa tumören och få den att släppa de viktiga blodkärl till andra inre organ som den nu har nästlat sig in i.

Jag ska jobba på att få den att släppa mig. Det har varit en lång dag och långa veckor. De sista dagarna har jag tappat modet av allt illamående men i morse gjordes i alla fall en så kallad passageröntgen där man kunde konstatera att det inte är stopp någonstans i magen eller tunntarmen. Mamma och Lisen var här när jag kom ut från den vidriga röntgenundersökningen. Redan igår kväll fick jag ju en sond som sattes in genom näsan och ner i magsäcken. Det var ingen rolig upplevelse och ingen rolig natt. Jag har en lång näsa men den är smal i gångarna. "Den minsta näsa jag har sett", sade öron-näsa-halsdoktorn jag besökte för en tid sedan och jag undrade om han drev med mig för min stora näsa. Men han menade den smalaste, för det gick inte alls att titta upp i den. Då känns en stor plastslang inte så skön. Dessutom stoppade den inte alls kräkningarna som det var tänkt utan allt blev bara värre. När jag låg där undrade jag hur illa det kan bli sedan, när jag får cellgifterna. Just då kändes det i alla fall som om jag var ganska långt nere, ganska nära botten och det är ju där man ska vara innan man kan ta sig upp igen, som man säger. I natt ska jag sova. Med ny smärtlindring i form av morfinplåster. Loppet är inte kört. Tack för i dag alla. Tack för alla nya innerliga hälsningar och all uppmuntran.