Redan lördag är jag här

Det har redan vänt tycker jag. Lördag kväll - det är bra. Jag tycker överlag att jag är lite på ett annat ställe nu, efter den där upplevelsen av ensamheten, som övergick i något slags acceptans och en känsla av att vi ändå hör ihop. Jag fick så väldigt fina och kloka kommentarer på det inlägget också. Som Ann skrev, "när vi möter det vi mest fruktar - och accepterar detta - så föds dess motsats. Det är som att föra riktigt intressanta samtal med er. Jag utvecklas av det. Annars står ju ganska mycket stilla i mitt märkliga liv här hemma.

Jag har varit oerhört trött och sover i princip mesta tiden av dagarna, men jag känner mig gladare till sinnet. Jag har också haft mamma och pappa här på te i dag och njutit av det. I morgon kommer några av mina flickor, som jag inte har haft kraften att träffa på flera veckor. Ja, jag kallar dem flickorna fortfarande även om vi nu är medelåders, men vi var ju flickor när vi möttes. Till och med min goda vän Harriet, som lever sitt liv i USA med man och barn där, har kommit hem för att ses.

Nödvändigheten i att fokusera inåt och hämta kraft där har släppt en aning tror jag. Jag har hittat det jag behöver just nu. Jag är med och nu har jag lagat pasta och ska se på melodifestivalen. Till nästa års uttagning ska jag skriva en text, har jag lovat Cajine. Vi har prickat in vinnarna ganska bra hittills.

Under behandling

Cellgifterna verkar. Det gör ont i tumören, ont i hela magen och tarmarna brinner. Men jag har inte kräkts och jag har kunnat äta hyfsat. Inför behandlingen fick jag en illamåendemedicin, som jag lät bli att ta förra gången, och lite mer kortison, och det har nog hjälpt. Jag har just druckit en liten kaffe för första gången sedan nyårsafton o ätit en croissant. Det är Cajine som kommer förbi och muntrar upp mig till frukost ibland. Det var riktigt gott. Annars är det svåra dagar och nätter. Tårarna kommer lätt och ofta. Prata är svårt men jag försöker vara med i vad som händer hela tiden, bara vara med och notera. Jag vill komma ihåg hur det känns.

Jag känner mig ensam. Ibland undrar jag om det skulle kännas bättre om jag hade en älskad man vid min sida. Jag vill gärna tro det men det kanske bara är min romantiska längtan och en bit självömkan. Sjukdomen tar över ändå och det kan säkert vara svårt att vara sjuk och klara av att släppa in sin partner på riktigt. Det är lätt att känna sig ful och förnedrad av allt som händer, och den som står bredvid ska orka på alla sätt och känna att den får vara med. Jag föreställer mig ändå att det är skönt att bara bli lite omhållen och buren ibland. Men i slutändan är man kanske ändå alltid ensam i sjukdomen. Jag är väldigt väl omhändertagen och jag har sällskap när jag vill. Oftast orkar jag bara träffa familjen. Min känsla av ensamhet handlar inte om brist på sällskap. Hela den här bloggen och ert otroliga deltagande är också ett bevis på att jag inte är ensam. Men det här är en känsla som ligger djupare. En existentiell ensamhet, skulle jag vilja kalla det. Där var jag i natt.

Men när jag nådde dit så blev jag också lugn. Det är så det är. Vi är alla helt ensamma och måste hålla i oss själva för att inte falla - och i nästa stund tänker jag att just därför hör vi samtidigt alla ihop. Vi delar den upplevelsen.

Yogan är en hjälp i att hitta lugnet för mig. Den ska hjälpa oss att nå ett tillstånd där sinnet är stilla - och där all känsla av dualitet upphör. Allt är ett. Det händer ibland att jag upplever det så och då är inget farligt. Något av det kom till mig i natt.

Ett bra utgångsläge

Nu är det dags. Solen lyser och det ser vackert ut i parken utanför mitt fönster. Om bilen kommer (även sjukresorna är drabbade av kraftiga förseningar) åker jag snart till Radiumhemmet. I dag följer Cajine med för första gången. Det är en upplevelse i sig. Den här gången är jag i bättre skick än när jag började sist. Då hade jag ju kräkts i flera veckor. Nu har jag varit fri från det i en vecka och jag har ätit upp mig flera kilo under den veckan. Mina blodvärden har återhämtat sig och ser riktigt bra ut igen. Jag har kunnat äta alla viktiga tillskott, som jag tror ska hjälpa mig att bli frisk. Jag ska försöka komma ihåg vad det handlar om. Tack för att ni hjälper mig, tack för alla meddelanden och kommentarer! Jag är vid gott mod. Det är i alla fall ett väldigt bra utgångsläge.

Tänk om, tänk igen

Ganska ofta är jag numera stark i min övertygelse om att jag ska bli frisk, men det håller förstås inte alltid. Ibland är det bara tråkigt och ledsamt och osäkerheten drabbar mig. Jag vet inte hur den här resan ska sluta. Jag tvivlar jag med. I morgon är det dags för ny cellgiftsbehandling. Cajine var här i morse med croissanter till frukost och pratade lite. Hon tänker mer "ja, nu sätter vi igång igen och rasslar av de här tre gångerna". Jag vill ju också att det ska vara precis så, att jag andas mig igenom de kommande veckorna, kommer ihåg att kraften kommer tillbaka och sedan ska röntgen visa att tumören har krympt en massa. Men ibland är jag rädd att behandlingen inte ska hjälpa. Och då vet jag inte var jag står. Hur länge ska jag vara sjuk?

Sådana tankar kommer också upp till ytan när jag har med Försäkringskassan att göra. Det är inte helt lyckat att ha eget bolag och hanka sig fram och inte ta ut lön. Då hamnar man utanför. Jag har varit medveten om det, det är en risk jag har tagit, men jag såg förstås inte det här framför mig. Min "försäkring" har varit att jag alltid kan jobba, antingen med något av alla olika saker jag numera gör i mitt företag Socalito, eller på sjukhus eller något annat. Sedan jag var sexton år och började städa på Stockholms sjukhem har jag jobbat extra på sjukhus i perioder. Det är bara några år sedan jag gjorde det sist och jag trivdes alltid. En av sköterskorna på ASIH har jag jobbat natt med på Stockholms sjukhem. Det var år 2001. Det kom vi på när hon hade varit här några gånger. Nu är jag hennes patient. Sådant är livet.

Men efter det här tror jag inte att jag kommer att kunna återvända till sjukhusen. Min egen sjukhusvistelse har blivit till en hemsk upplevelse, såhär i efterhand. Jag tänker tillbaka med stor ångest på veckorna kring jul.

Hur som, min firma har fått betala för mina utbildningar de sista åren och det har varit bra i sig. Mot slutet av förra året började det bli lite ordning på allting. Utbildningarna var klara, nya yogakurser var bokade för våren, massageklienterna strömmade till och jag hade dessutom skrivjobb. Jag skulle till och med kunna ta ut lön nu. Men sjukdomen kom emellan. Jag har tur som har en familj som kan hjälpa mig nu när jag är sjuk. Men jag känner mig samtidigt dålig. Det skulle betyda mycket för mig att kunna försörja mig själv också nu. Jag vill alltid klara mig själv och det är väl en av orsakerna till att jag har levt som jag har gjort. Jag har gått min egen väg. En del av mig vill inte ens diskutera med Försäkringskassan och se om det finns någonting att göra. I stället kommer tanken - hur länge ska jag vara sjuk egentligen? Inte så länge, har jag ju tänkt. Jag får väl jobba lite, skriva lite om det går.

Men så vänder jag på det. Jag är väldigt lyckligt lottad som har hjälp. Annars hade jag antagligen behövt flytta just nu. Därför är ju allting egentligen precis som det ska vara. Jag har hjälp därför att jag behöver det. Det är ju fantastiskt. Man måste tänka lite längre, gräva lite djupare, så blir det mera rätt. Så är det också när tvivlet kommer. Jag får tänka ett varv till och hitta kraften igen.

Var snäll mot dig själv

Jag får så många fina meddelanden. När någon blir sjuk blir man ju omskakad. För mig som är den sjuka är det helt fantastiskt att få sådan uppvaktning och uppbackning och att så många hör av sig. Det är nog bra för oss alla på det sättet att vi får perspektiv och kommer ihåg vad som är viktigt. Men jag tror att man kan bli sträng också och tänka "vad är väl mina små problem i jämförelse med vad hon går igenom". Så vill jag inte att det ska bli. Vi kan inte mäta smärta och sorg. Livet pågår hela tiden för var och en av oss och alla upplevelser är verkliga. Jag vill inte att ni ska bli stränga mot er själva omkring mig och förringa det ni har att gå igenom. Jag har det jobbigt, men det finns ju dem som har det mycket värre än jag.

Jag tycker mig uppfatta att det uppstår lite "jag-borde-vara-tacksam-för-det-jag-har"-känslor hos några. Det är förstås bra med lite eftertänksamhet och perspektiv. Men om jag får ha något budskap i min sjukdom så är det att vi ska vara snälla mot oss själva och varandra genom att ta hand om oss på riktigt. Leva så att vi känner oss glada och tillfreds. Och i det måste man lyssna på vad kroppen och själen säger till en och ta hand om det. Inte strängt vifta undan det.

Fredagskänsla mitt i allt

Jag är nöjd med veckans arbete och uppskattar till och med att det är fredag kväll. Sista åren har mitt hem varit präglat av mitt arbete. Jag har haft kontoret hemma, jag har haft min "hemma-shala" här och tömt vardagsrummet helt och hållet i perioder för yogan. De andra rummen har fått för mycket saker i sig. Det har känts lite påträngande, jag tycker inte om saker egentligen. På det sättet var det samtidigt lite härligt med ett tomt vardagsrum när det var yoga här. Efter det har jag också haft behandlingar hemma. Men i dag ställde Lisen och jag i ordning allt så att det bara är mitt hem igen. Cassandras rum är finare nu också - hon har varit tålig med mina olika projekt. Jag har också fått en fin förvaringsmöbel, som gjorde att jag kunde gömma undan fula saker som kräver energi, som skrivaren och fula papper. I flera år har jag känt hur den där fula skrivaren har stulit kraft. Lisen och jag har flyttat om överallt och städat och nu ikväll har jag gått omkring och njutit av hur rent och mysigt det känns här hemma igen. Ni vet hur det kan vara, när man har oreda i själen är det skönt att städa. Man rensar där inne på en gång och blir lugn efteråt. Jag rensade bort lite av tumören på en gång.

Sista dagarna har jag yogat, hunnit meditera lite, lagat mat själv, ätit massor, städat, pratat i telefon med några vänner, varit ute i parken och varit i affären. Jag har till och med skrivit texterna till en hemsida. Jag har varit i mitt liv. Inte bara sjuk. Mitt stora problem har varit att hinna till - och orka med - det som är livsviktigt nu, nämligen att faktiskt yoga och meditera. Ibland hinner jag inte riktigt dit innan kraften är slut. Men sent i dag hann jag. Och nu är det fredag kväll och skönt och jag kan längta efter fler fredagar när jag är frisk och när det också ska få finnas plats för kärlek i mitt liv igen. Fredagar med sin kärlek är nog det bästa man kan ha. Det är något bra att längta till.

Det är jag som måste styra

För första gången sedan jag blev sjuk känner jag nu att jag har tagit kommandot över min sjukdom. Det är vilovecka från behandlingen och den kom verkligen som en gåva. Jag återhämtar mig, äter upp mig lite från mina 48 (!) kilo och har fått livskraften och styrningen tillbaka. Jag har ont i magen men jag är med. I dag har jag varit på läkarbesök på Radiumhemmet. Lisen och Cajine var också med. Men den här gången var jag där på riktigt och kunde själv vara den som pratade och faktiskt diskuterade med doktorn. Så var det inte sist. Då var jag så nedgången, ledsen och liten och ville inte alls vara där. I dag var jag mig själv och vuxen.

Doktor Maria är bra. Jag litar på henne och vi pratade om fortsättningen, om och när det kan bli aktuellt med strålning och kom överens om hur vi ska gå vidare just nu. Det blev precis som jag ville. Från början var tanken att jag skulle ta cellgiftstabletter morgon och kväll, utöver cellgiftet som jag får intravenöst en gång i veckan. Men eftersom jag har mått så illa, och kräkts så mycket, så har vi väntat. Nu var frågan om vi skulle lägga till tabletterna nästa vecka. Jag har känt mig tveksam. Dels för att det har visat sig så tydligt att jag reagerar negativt på i princip alla mediciner och mår illa, dels för att jag blir så oerhört påverkad av den traditionella behandlingen. Jag vet inte om jag klarar mycket mer. Från onsdag, när jag får cellgiftet, till lördag kväll är jag i princip helt utslagen. Då är också livskraften borta. Jag tror inte att jag kommer kunna ta mig igenom det här om jag inte får ha min livsgnista med mig, och ha några dagar när jag kan komma igen.

Maria höll med mig. Hon poängterade vikten av att jag orkar och tyckte att jag såg väldigt mycket bättre ut nu än sist. Hon sa till och med att det var storartat, utifrån mitt utgångsläge. Det var skönt att höra. Hon tyckte inte att vi ska riskera det, utan i stället köra en omgång till som hittills. Mina blodvärden är också så pass dåliga nu och tabletterna riskerar att påverka benmärgen ännu mer och därmed dra ner blodvärdena ytterligare. Det blir för mycket.

Det känns bra. Jag är med och bestämmer och arbetar samtidigt på mitt sätt. Det kom också fram att det trots allt finns en förändring i levern hos mig. Den är liten, och man vet inte ens om det är en tumör. Det måste undersökas vidare med ultraljud. Jag blev först ganska chockad av det. Men nu tar jag in det i resten. Jag har en stor jäkla tumör, kanske finns det något litet i levern också, men jag vet inte om det förändrar så mycket. Jag ska fortsätta på den väg jag har bestämt mig för och arbeta mig igenom det här. Nu är jag fri i en vecka och nästa onsdag börjar en ny omgång med tre onsdagar med cellgifter. Efter det blir det dags för ultraljud och datortomografi för att se om behandlingen - och för mig också allt annat jag gör - har haft effekt. Det är det som spelar roll.

Att få vara in tune

I går tänkte plötsligt jag på min gamla kompis från skolan, som kallades La. Vi var bästisar under en tid. I femman hade vi ofta samma kläder på oss i skolan. Det var inte alls meningen, och blev lite pinsamt tyckte vi och protesterade mot att vi planerat det. Men det var lätt hänt eftersom vi köpte kläder ihop - likadana kläder.

Kanske kom jag att tänka på La för att flera gamla klasskamrater har hört av sig sedan jag blev sjuk. Det är något speciellt med dem man har gått i samma klass som hela uppväxten. Tänk, där satt vi, dag ut och dag in, år efter år, i samma rum. Det är klart att man lär känna varandra och att det finns kvar även om man sedan inte ses på tjugofem år. Det har gjort mig glad att få kontakt och tänka på tiden som barn. Det är roligt att minnas var och en och det är roligt att höra hur de andra minns mig. Några av dem som gick i min klass från ettan, Erika och Mia, är fortfarande mina nära vänner. Det är ganska fantastiskt.

På kvällen igår fick jag ett mail av La, som precis hade hört att jag var sjuk. Det gjorde mig glad och det gjorde mig dessutom stark. För då kände jag att jag är på rätt spår. När man har de där synkroniserade upplevelserna när saker stämmer, som när man plötsligt tänker på någon och sedan träffar den, känner på sig vem som ska ringa, plötsligt känner ett starkt behov av att ta reda på något och strax får frågan om just det - ja ni vet vad jag menar, då är allt som det ska vara. Jag brukar kalla det för att jag är in tune with universe. Intuitionen fungerar som den ska. Det gör mig lycklig att det finns mitt i allt detta.

Vändningen, som kom igår, har fortsatt i dag. Jag har flödande andats mig igenom mina solhälsningar - min yoga. Andningen är så helande så att jag måste le under tiden, fast det lilla som är kvar av mina muskler skriker av sträckningen. Med andningen öppnas kroppens energikanaler, säger man i yogan, och så för man ut livskraft, som kallas prana, i alla de 72 000 kanaler vi sägs ha. Det kändes verkligen som om jag fyllde på med prana i dag och som om kroppen bara sög åt sig. Men prana är en färskvara, man måste fylla på ofta, helst varje dag.

Jag har haft Lisen, Cajine och mamma här på en gång och medan Lisen och Cajine städade mitt hem gick mamma och jag ut i parken. Jag hörde fåglarna kvittra och jag såg rimfrosten på träden och drog in luften i lungorna. Dessutom har det kommit mer blommor och paket från Mysore. Det har varit som en födelsedag.

Nu sitter jag i min soffa, i ett rent hem och tittar på vackra blommor och ljus som brinner. Jag ska snart dricka lite hett barkte. Tumörer är känsliga för värme. Pappa har sagt åt mig att dricka mycket hett te. Jag har också hunnit läsa en bok som heter "Kan rätt kost bota cancer". Författaren Josef Östlund, som har drivit ett hälsohem i Skåne där många lär ha blivit friska, menar att cancer är en bristsjukdom, att det som saknas är det som ibland kallas vitamin B17 (eller laetrile) och att det kan botas med vegetarisk kost och levande föda. Teorin kommer ursprungligen från en John Beard, som levde i början av 1900-talet, och vidareutvecklades av amerikanen Ernst Krebs, som redan på femtiotalet menade att cancerns gåta är löst. Han är förstås kontroversiell.

Jag ligger bra till med min vegetariska kost om man ska tro den här boken. Allra viktigast är att äta mer mungbönor. I själva verket har jag groddat och ätit mungbönor varje dag i flera år och det talar kanske emot teorin, för här är jag ändå med cancer. Men jag tycker ändå att det sas mycket värdefullt. Boken var lite som en förkunnelse och lite rolig. En hel del av det som sägs är sådant som är välkänt i dag för dem som är lite intresserade av alternativ kost och läkning, men författaren var säkert före sin tid med en hel del. I dag är han kanske död, han var 80 år när boken kom 1998. Jag fastnade för honom. Dessutom hade han samma syn på cellgifter som jag. Jag har svårt att välkomna något som är så skadligt för resten av kroppen som mitt botemedel. Men jag gör som jag har sagt, jag ska stå ut med en omgång till i alla fall. I morgon sätter jag också igång groddningen av mungbönor här hemma igen, för jag har låtit bli sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag ska pröva Josefs modell och säger stort tack till Kerstin, som lånade mig boken!

Yoga, energipåfyllning, reiki healing, höjande av immunförsvaret med vegetarisk kost, barkte, hett te, gurkmeja, mungbönor. Det är min bot. Jag tror på den. Jag är in tune och ni har hjälpt mig dit med all uppmuntran. Tack för hjälpen ni fina följeslagare.

Åtta veckor

Jag har åkt taxi till och från behandling och jag fick skjuts från sjukhuset när jag fortfarande låg inne och hade permission. Men annars har jag inte varit ute i friska luften sedan det här började. I dag kom kraften tillbaka igen efter sista behandlingen och jag kunde gå upp.

Det är första dagen sedan i onsdags. Jag har försökt vara lite på min yogamatta på något sätt var dag, jag försöker förflytta mig mellan sängen och soffan, sitta lite vid köksbordet, tänka på att orka stå upp i duschen, sitta på huk och läsa lite, röra mig på något sätt, fylla lungorna lite ordentligt ibland. Men det har inte varit lätt. Kroppen fungerar inte som den ska och smärtan uppstår på en rad olika sätt och hämmar mig.

I dag gick jag ut i parken och andades riktig luft. Vinter. Jag har ju missat hela kalla vintern. Det var ingen lång promenad direkt, men det var en början. Sedan gick jag ner till Thelins och köpte en semla. Det var precis som vanligt att vara ute i världen. Jag såg nog blek ut och jag tittade nog lite förskrämt på människor i det överfulla konditoriet, där det var stor Valentine-kommers. Men jag var där ute där ni alla är hela tiden och det är där jag vill vara. I det enkla, vanliga livet. I mina kvarter.

Nu är det behandlingsfri vecka och jag hoppas att kraften ska stanna hos mig och helst återvända lite till. Jag längtar efter min yoga och mitt sätt att fylla på energi. De här sista dagarna har varit för svåra. Det är fantastiskt hur många av er känner in var jag är och skickar mig kraft på era olika sätt när jag är som svagast. Ni ska veta att jag låter mig bli buren av er då. Jag känner det och jag orkar lite till. Jag har också fått vackra blommor att titta på igen.

Dagarna har gått åt till att tänka och gråta och samtidigt hålla i. Jag jobbar med att förstå saker. Jag vet att det kan låta som om jag gör det svårt för mig men det är den enda vägen för mig - att försöka förstå saker och sedan tänka framåt. Jag dömer inte men det finns uppenbarligen en brist på energi i mig nu som jag själv måste se till att fylla på - men det är också hoppfullt för jag tror att det går att vända när man har tagit sig ner på djupet och förstått vad som har orsakat det. Jag tycker att jag förstår en hel del nu.

Det har sagts mig från dag ett att cellgiftsbehandlingen kommer att bli tuff. Varenda läkare och sjuksköterska liksom all annan sjukhuspersonal jag har mött har sagt det. Men på vilket sätt var inte helt klart. Jag har vetat att jag skulle bli trött och påverkad. Min upplevelse är att all livskraft sugs ut ur mig när det pågår och då gäller det att veta att det är en process och att det går över. Det har jag försökt hålla i den här gången. Här är jag nu. Det är åtta veckor sedan jag åkte in till sjukhuset. Men i dag har jag gått ut i parken och nyss såg jag en koltrast på min balkong.

Jag lever mitt liv med yogan och jag går in i den nu för att fylla på med livskraft och bli frisk. Yogan har lyft mig många gånger och ska få göra det igen. I dag har jag också läst en trevlig bok av en yogalärare, som hämtar inspiration i yogans urgamla texter. Det gjorde mig glad. Det är enkla saker, som vi alla kan ha glädje av att bli påminda om ibland. Som att vi alla hör ihop. Och som att det mesta handlar om att ge det vi kan i kärlek och ödmjukhet och att vi ibland måste anstränga oss lite för att hitta dit. Men min känsla är att det är vad vi alla håller på med just nu. Och att allt och alla egentligen är ett och samma.

Två dygn senare

Själva namnet säger vad det är - cellgifter. Jag känner mig förgiftad i varje cell och jag måste påminna mig om varför jag gör det här. Efteråt känns det som att ha influensa med feber, ont i kroppen och så illamåendet. Jag gör det för att tumören ska bort. Tumören, som är för stor för att opereras och som sitter så att den stryper blodtillförseln till andra organ. Tumören som gör ont. Tumören som har lagt beslag på mitt liv. Den ska bort. Hela jag är ambivalent till cellgifter. Jag vill inte gå igenom det här många gånger till. Häromnatten landade det i mig och nu jobbar jag med det. Jag måste våga tro på att jag ska bli helt frisk. Det är lättare sagt än gjort har jag märkt. Men nu jobbar jag på att återställa balansen i min kropp och på att aktivt krympa tumören.

Min läkare Mikaela var här en morgon nyligen och pratade med mig. Jag sa till henne att jag inte vill göra det här så många gånger till. En behandlingsgång till är inplanerad före nästa röntgen. Nästa vecka är det vila. Jag ska samarbeta med gifterna tills omgång två är klar. Sedan får vi se. Mikaela sade att hon inte kände till någon som bara hade fått två omgångar.

Men jag är jag. Jag ska arbeta och jag ska dricka mitt nya barkte, som Miriams mamma Kerstin har givit mig. Det är en burk med ett brunt pulver, som jag ska ta många gånger om dagen. Det kommer från Brasilien och det finns många historier om hur det har hjälpt människor med bland annat cancer.

Jag läser inte. Jag ser inte på program om andra med cancer, jag tar inte del av andras historier. Jag måste bara gå inåt nu. Jag känner mig hudlös och har svårt att värja mig mot allt som kommer utifrån och därför måste jag avskärma. Allt blir energi som påverkar mig. Jag måste ha min egen historia. Jag är så glad över att jag kan skriva här och att ni är med mig. Det gör hela skillnaden och era kommentarer kan lyfta mig från botten. Här är min historia, mitt liv och mina vänner. Det är så jag vill ha det. Jag har sagt nej till att låta bloggen bli en del av något större, som jag fick frågan om. Jag hade inte klarat det.

Jag har också bett att få komma till Vidarkliniken, ni vet antroposofernas klinik i Järna. Mikaela har skrivit en remiss och de kommer att göra en bedömning där. Jag hoppas mycket på det. Jag ser det som en retreat, att bara få lite miljöombyte och stöd i arbetet med att hela kroppen med hjälp av deras mat och genom stillheten jag inbillar mig råder där. Jag hoppas att det ska kunna bli efter behandlingsomgång två.

Det har nästan gått två dygn nu efter cellgifterna. De sitter i tre dygn. Jag håller i mig.

Titta upp

Här är gatan utanför shalan i Mysore med de blommande träden. Det är 28 grader varmt och stilla.

Jag tar på mig ismössan för i dag är det behandling igen. Jag ska ta mig igenom den och bli frisk. Jag har så mycket att göra sedan. Jag ska göra det lite mer sakta bara. Jag blev dränerad på slutet men jag älskar mitt jobb och friheten betyder allt för mig. Det är länge sedan jag valde om mitt liv - tio år sedan jag lämnade UD. Min kloka vän Cia har så rätt i sin kommentar på mitt inlägg igår. Vi har ofta diskuterat hur jag gör lite för mycket. Hon har sagt till mig att jag inte kan göra allt, även om jag tycker att allt är roligt. Hon har så rätt förstås.

Men jag är där jag vill vara, med yogan och kroppsterapin och det som jag upplever som en stor förmån - att få arbeta med människor. Jag har valt det framför allt och jag fortsätter på min väg. Just nu har den tagit en märklig sväng, men i själva verket är det kanske för att jag ska hålla lite längre. Blommorna blommar fortfarande. Nu tittar jag upp.

Allt finns i oss

Det är mest skräp med mig faktiskt. Kroppen styr mig och de sista dagarna verkar cellgifterna ha fått fäste i min mage ordentligt. De går på alla snabbdelande celler, friska som sjuka, och till dem hör mage och tarm. Därför får man visst ofta problem med magen och blir illamående och så. Men jag kräks inte, det är en stor lättnad i det. Jag äter för fullt; det göra bara väldig ont efteråt. Så i dag har jag mest vilat. Igår var jag i stället uppe och jobbade och städade och administrerade och gjorde bokföring, som hade legat över mig. Jag betalar nog för det i dag också.

Men jag reser iväg också när det blir för tungt. Vi är på väg till Mysore i södra Indien nu. Jag har mitt pass och mitt visum och jag är på väg. Jag har flera vänner som redan är där och de har ordnat en fin lägenhet som jag ska bo i. Kristin och jag ska bo i samma hus. Vi träffades där förra året och bestämde att ses i år igen. Hon väntar nu och har också bett Shiva, mannen man ber om saker, att skicka en kille för att hämta mig vid flygplatsen i Bangalore.

Flyget kommer fram vid fem på morgonen och då står han där, samma kille som har hämtat mig de andra två gångerna, med en handskriven skylt som det står Thomasine på. -Hello madam, säger han och skakar huvudet sidledes. Vi pratar lite, men bara lite. Jag vet ungefär vad han heter men inte exakt, så jag vågar inte säga hans namn. Sedan sätter jag mig i baksätet och är tyst, jag tror att han tycker att det är skönare så.

Resan tar drygt tre timmar så här tidigt på morgonen. Luften är lite sval och det är dimmigt när vi går till bilen men snart börjar solen skina igenom diset. Jag slumrar i baksätet och blir varm. Vi stannar till vid ett chai-ställe. Det stannar flera, bland annat två män på en vespa där han som sitter bakpå har en get i var arm. Han släpper ner getterna som bräker lite. Jag ler lite hela tiden. Det gör jag alltid i Indien. Jag tar av mig strumporna och byter till sandaler, jag tar av några lager tröjor. Min chaufför kört fort och indiskt på hela tiden, han tutar konstant för att tala om "här kommer jag" men jag känner mig trygg med honom. Jag vaknar till när vi närmar oss Gokulam, förorten där K. Pattabhi Jois Ashtanga Yoga Institute ligger och där vi, som kommer för att yoga också bor. Jag kan vägarna, jag kan husen och jag vet vilket hus jag ska bo i. Det är inte samma som förra året, men ett hus som flera vänner bodde i. Det ligger mitt emot ett barnhem på en lugn gata med stora träd, som blommar nu med stora lila och röda blommor. Det är behagligt varmt. Bilen stannar och vi är framme. Jag är lycklig.

Det skulle ha varit så nu. Men jag kommer dit igen. Något gjorde att jag faktiskt inte köpte biljetten.

Jag tror att det var en vecka innan jag åkte in till akuten, som jag satt i bilen med min vän Camilla och pratade om livet. Det var söndag och jag hade ställt in min egen morgonklass (till slut - i december - tog jag beslutet att inte ha både morgon och eftermiddagsklass på en söndag, så dumt jag gjorde, så mycket jag tog i). Så äntligen hade Camilla och jag fått till det och både yogat och ätit frukost ihop. På söndagarna kan det vara så härligt, eftersom flera hinner äta frukost efteråt. Först tycker man att det är vansinne att gå upp tidigt på en söndag, men med tiden är det en lycka att ha yogat och fått träffa vänner och ändå ha hela eftermiddagen kvar.

Vi var flera den här söndagen också och vi var på Rival efteråt. Vi tränade intensivt först, Camilla och jag. Jag helt utan problem med magen och jag gjorde till och med något jag är livrädd för men också skrattar högt åt att alls göra - nämligen att gå upp på händer (jämfota) och slå över med benen så att man landar i en brygga och komma upp därifrån. Det är Natalias förtjänst att jag vågar slå över. Jag är på riktigt livrädd men hon peppar mig och känslan att övervinna rädslan är fantastisk. Dessutom hade vi den här morgonen gjort något ännu roligare. Tänk att Natalia står bakom mig när jag står på händerna, jag lyfter huvudet uppåt och hon drar ner mina fötter till huvudet. Det är enda gången. Det tål att tänkas på i dag när jag knappt kan böja mig varken framåt eller bakåt utan att säga aj. Min rygg var mjuk och mitt bröst var öppet.

Hur som, vi hinner aldrig prata klart, Camilla och jag. Det säger vi jämt. Men nu fick vi träna och skratta och dricka kaffe. Fast Camilla fick hålla i mig på vägen till kafét, för då hade jag ont igen. Och hon fick beställa åt mig för jag orkade inte stå i kön. Bara under yogan var det onda som bortblåst. Efteråt satte vi oss i bilen en stund. Det regnade och var kallt. Då sade jag det.

- Camilla, vad som helst kan hända. Vi kan bli sjuka. Vi kan dö. En av oss eller någon annan nära kan dö. Vi måste göra det vi vill och det måste vara under rimliga villkor. Vi måste vara glada. Och det är vi inte, sa jag. För så var det. Camilla ville byta inriktning. Jag behövde få sällskap och hjälp i mitt. Vi har velat jobba ihop med yogan.

Kanske visste jag. Jag beställde aldrig den där biljetten till Mysore fast jag var inne på British Airways varje dag. Jag vågade inte innan jag visste hur det var med magen.

I dag har Camilla anmält sig till den massageterapeut-utbildning hon länge har velat gå. Tidigare än hon tänkt. Det är en glädjens dag. Sedan ska vi jobba ihop igen.

De beslut som är rätt ligger i oss. De finns där att plocka fram när vi är mogna. Det är min fasta övertygelse att både yoga och meditation kan göra den processen lite lättare. Men också bara att vara i naturen hjälper. Bara man hinner se sig själv på något sätt.

Ofta kan man höra på sig själv och på andra hur väl förankrat ett beslut egentligen är. Jag kommer på mig själv ganska ofta. Hur jag motiverar och analyserar och förklarar varför jag ska göra på ett visst sätt. Andra håller med och säger att det låter nog klokt. Jag är bra på att föra fram en åsikt och att föra ett resonemang. Men det jag vill är ofta motsatsen. Så har det varit sedan jag var liten. Jag minns bestämt känslan av att ha lyckats övertyga min mamma eller mina systrar om det ena eller andra, för att sedan ångra mig. Jag ville bli genomskådad eller ifrågasatt.

Det jag vill är det som ligger i hjärtat. Det som jag vet är det rätta när jag orkar vara lite stilla och lyssna där inne. Allting tar tid att få fram. Men vi har inte så mycket tid. Om vi lyssnar lite bättre är det enklare. Om vi lyssnar där inne - och gör som vi är ämnade att göra.

Vill inte le

Det här är min granne och gamla bästa kompis Miriam och jag. Jag älskar den här bilden. Det är ju kallt o rått ser man, och skräpigt och vi blev tydligen inte så mycket gladare av att klä ut oss.

Att hitta rätt

Ibland finns inte mycket att säga. Särskilt helgerna känns tråkiga och långa och som en enda väntan. Kroppen är fortfarande påverkad av behandlingen och jag tappar modet i stunder när jag inser hur lite tid som har gått och hur lång och oviss processen som jag befinner mig i är. Ingenting vet man och jag längtar ut så innerligt. Igår fick jag också en healing igen, och det känns också tungt efteråt, även om den gav ett mer positivt resultat den här gången enligt min fina healer Lotta. Vi fick veta viktiga saker om tumören.

Förmiddagarna är ofta lite bättre och i morse lyssnade jag intresserat på P1 en lång stund.

På nätterna ligger jag vaken och tänker på livet och hur det har sett ut hittills. Vad som har format mig som person och hur sent vissa saker har fallit på plats. Hur värderingar förändras med åren och hur skönt det ändå är att bli vuxen och känna sig själv, se sig själv lite mer objektivt och granska de val jag har gjort. Jag talar inte om att döma och anklaga mig själv utan mer om att försöka förstå de anledningar som har funnits till att jag har valt som jag har gjort. Jag tänker också på hur jag skulle vilja leva framöver. Jag vill ha tid att hinna med det viktiga. Jag vill ha ett vackert rum att arbeta i med min yoga och massage och jag vill arbeta tillsammans med mina vänner. Jag vill yoga bredvid mina vänner och ge utrymme för skrattet och äta frukost efteråt ibland. Jag vill se mina vänner mera, min familj, alla jag tycker om. Jag vill inte vara den där som aldrig har tid. Jag vill fortsätta att arbeta med människor men i ett sammanhang där vi är flera som ger.

Det var så några år när jag arbetade på Yogashala Stockholm. Vi var en hel grupp som jobbade och hade roligt tillsammans. Jag började undervisa efter att ha längtat efter det sedan min första yogalektion fem år tidigare. Vi var många som lärde oss saker, vi sågs ofta, vi yogade och skrattade, efteråt drack vi kaffe på samma ställe och träffade också andra fina nytorgsvänner till frukost. Det var lyckliga år för mig med rutiner som gjorde mig glad. Så vill jag leva igen. Sista åren har jag varit min egen och det har haft sin charm men också varit slitit. Jag har jobbat för mycket, utbildat mig mer och varit ekonomiskt pressad. Jag har varit för ensam och jag har varit trött i två år. Nu vilar jag kanske. Det är kanske det jag måste göra bara. Vila och sedan komma igen i ett annat slags tempo.

Tryck till

Man måste trycka till mössan så att den sitter ordentligt på huvudet. Idén är att huvudet blir så kallt så att gifterna inte går in i hårcellerna. Man vet inte om det funkar och efter en stund fryser man fruktansvärt. Men jag tar det - om det nu skulle kunna rädda mitt hår.

Ismössan på

Här är jag på Radium-hemmet och sköterskan sätter just igång cellgifterna för min andra behandling. Jag har ismössan på huvudet. Det går en slang från mössan till en stor maskin, som gör att mössan är ungefär tio minusgrader. Cellgifterna går in genom "porten" som sitter strax under nyckelbenet och går in i en halsven. Ni ser, det känns inte helt naturligt.

Det är ljust

Ljuset flödar in i mitt vardagsrum, jag ser parken och snölandskapet utanför. Här inne slår fantastiska, ljusrosa , krispiga tulpaner ut. Jag har ätit frukost och till och med fått i mig lite av alla de tillskott jag behöver. Kroppen ser ut som en fågelskrämma men i ansiktet ser jag lite mer ut som vanligt. Jag har läst lite i tidningen och jag har haft både min doktor Mikaela och min primärsköterska Gerd här. De gör mig lugn. Natten var sådär men den här förmiddagen känns som den bästa på mycket länge. I eftermiddag kommer min älskade Cassandra en stund. Jag hyser hopp i dag.

Det är gjort

Det blev behandling. De vita blodkropparna hade precis tagit sig upp till gränsvärdet igen i dag på förmiddagen, så sedan har jag varit på Radiumhemmet. De justerade dosen cellgifter neråt något den här gången.

Det är en sorg och ett obehag bara att vara där bland alla andra sjuka människor. I dag fick jag ligga på en fyrsal, med två kvinnor och en man, alla sådär tjugo år äldre än jag. Vi fick våra cellgifter, våra salta pinnar och vår saft för att vi ska dricka bra - och saltet för att vi inte ska må illa. Människor är så sjuka, så sjuka. Jag hade den moderna ismössan den här gången. Den var som en isklump på tio minusgrader och det blev is i pannan. Aj, aj.

Nu är kroppen och hela jag lite kymig, som Lisen uttryckte det. Det var ett bra ord. Jag hade sällskap av Lisen och pappa kom en stund som alltid när jag är på sjukhuset. Det är skönt. Nu är jag hemma och ser fram emot att tiden ska gå igen så att gifterna verkar och går ur kroppen. Magen känns ordentligt.

Att vilja ha cellgifter

Vi får se hur det blir i morgon. De ringde från Radiumhemmet i dag och berättade att blodproverna visade att mina vita blodkroppar inte har återhämtat sig som de ska. Det är immunförsvaret som har gått under gränsen för vad man har som lägsta gräns. Det betyder också att jag är väldigt infektionskänslig. Det är en konstig sak att förhålla sig till - att vilja ha cellgifter som gör kroppen sådan skada. Men som också ska ta död på tumören. Utan cellgifterna så vann ju tumören den här omgången och slipper attacken, som den så väl behöver för att krympa. Så jag måste väl vilja ha gifterna.

Det blir nya blodprov på förmiddagen och sedan får vi se. Annars ställs den här veckans gifter in. Jag som först var nervös för att få giftet igen. Det är en konstig värld jag lever i.

Natten till i dag och hela dagen har gått mest i smärtans tecken. Det tar lite tid att komma upp i rätt koncentration av den nya medicinen. Men jag mår inte illa och det är en stor befrielse. Jag har fått frukost av Cajine, lunch av mamma och middag av Louise. Jag har till och med ätit lite ekologiskt smågodis med råsocker, som Mia lämnat. De korta stunder jag orkar prata är det så fint med de samtal som blir. Mamma och jag pratade om sjukdomen i dag. Jag håller inte på så mycket med "varför" eller att det skulle vara "orättvist". Det är som det är, det är ju livet. Vad som helst kan hända när som helst och man måste säga att vi har varit förskonade i min familj tills nu ändå. Jag tänker mer på hur jag ska försöka förhålla mig till allting och hur jag ska balansera så att alla känslor får komma fram och få utrymme, samtidigt som jag inte får ge upp. Jag tror att yogan är väldigt viktig. Jag gör den försiktigt och snällt. Jag pratar med mig själv och det lilla barnet i mig själv, som ju så lätt kan komma fram när man är nere och släpper taget. Jag tänker att jag sätter det lilla barnet på min axel och säger att jag är här och att det ska bli bra, att jag tar hand om det. Det lärde jag mig av en terapeut en gång. Jag försöker att inte låta mig konsumeras alldeles av sorgen, utan också titta lite utifrån på mig själv, se vad som händer i mig och lära mig av det och ta hand om det. Men det är en resa hela tiden.

God natt, vi får se hur det blir i morgon. Allt blir väl som det ska. Tack för all uppmuntran och kärlek.

Och så nya tag

Å vad många bra tips jag fick på att svära och skrika och gråta och vara i min kraft! Nu har jag gjort allt det. Jag försöker ge allting utrymme, också den stora sorgen över att jag befinner mig i det jag gör. Men i dag är ändå en mycket bättre dag. Efter något helvetesdygn med illamående som än en gång tog död på all kraft så är jag på väg tillbaka igen.

Jag har redan från början trott att det är morfinet som gör att jag mår illa. Jag tror inte att jag tål det. Nu har jag haft morfin i kroppen i sex, eller om det är sju veckor, jag vet inte längre, men i dag tog vi bort medicinpumpen, som jag fick efter de två första veckorna på sjukhuset. Att bära runt på själva väskan som pumpen ligger i har också påverkat mig enormt. Så fort jag ska sträcka mig efter något sitter sladden i vägen och det drar till i halsen om jag inte passar mig. Nålen är kvar i halsen men väskan är borta. Det är inte som en enorm befrielse, det är bara som det ska vara. Jag hade något som fjättrade mig och nu är det inte där längre. I säkert tio dagar har jag också haft tjockt näringsdropp på nätterna, som har satts på klockan tio på kvällen och stängts av nio på morgonen. Det låg i en stor, tung ryggsäck, som jag måste bära med mig då också, när jag skulle gå upp på toaletten eller bara flytta på mig. I natt ska vi pröva utan dropp också, eftersom jag faktiskt har ätit små tuggor av olika nyttigheter.

I stället för morfinet får jag nu långverkande tabletter av ny sort - en sort som Louise har googlat fram faktiskt, och som kan fungera för dem som får bestående biverkningar av morfin. Jag fick pröva några tabletter för de extra smärttopparna igår och det gick bra och när jag vaknade i morse tänkte jag att jag måste be att pröva att gå över helt på dem. ASIH är väldigt bra och flexibla då. De lät mig genast göra det.

Jag är rädd för illamåendet så jag har tagit för låg dos av tabletterna och jag har ganska ont i magen, men jag ska snart våga mig på att höja lite. Så nu ber jag om att det här ska fungera, så att jag inte mår illa och så att jag kan äta riktig mat. Näringsdropp är bra om det behövs, men dels bidrar det också till illamåendet, eftersom det är kalorier och fett som hela tiden går in i kroppen, dels är det alltid bättre näring i riktig mat. Å vad jag hoppas nu. Och än så länge mår jag ok. Jag har fått massage i dag igen av sjukgymnasten - och hela helgen av mina privatsköterskor - och jag har nu yogat fem dagar i rad, i dag blev det ganska långt och det känns ordentligt i kroppen. På onsdag är det dags för nya cellgifter. De sitter i och verkar i 72 timmar. Efter det ska kroppen få återhämta sig några dagar, särskilt blodet, och i dag har det tagits blodprover. Om allt är som det ska får jag då nästa kur på onsdag.

Nu ska jag äta lite. Jag sov ensam i går natt och gör det i natt igen. Det går bra. I helgen fick jag en ny sköterska, utöver Lisen och Cajine och Sophie, och det var Louise. Det är mycket små saker att hålla ordning på, saker som ändrar sig hela tiden med vad som funkar och inte. Därför blir det enklare för den som har varit här mycket. Jag gör min yoga, försöker maila, har betalat mina räkningar och vilar emellan allt. Extra besök, utöver den som är här och hjälper mig med allt, gör mig glad men oerhört trött efteråt så därför klarar jag inte det riktigt. Jag har hela tiden en stor trötthet som måste överkommas. Men jag läser alla fina meddelanden och skrattar och ler och hör er alla. Och Harri - cheesecaken var underbar, jag ska äta mer av den nu. Tack!