En motsträvig medicin-blogg

Attans också. Jag satte mig framför datorn och skulle glatt berätta att i dag har jag inte mått så illa och i dag har jag inte spytt. Det här håller ju annars på att utvecklas till en blogg som kretsar kring illamående och mediciner och hur kul är det? Men ja, kanske kretsar en sådan här sjukdom just kring det och hur kul är sjukdomen? Hur som, jag skulle bara ta tabletten mot illamående först men se, den hjälpte inte alls. Illamåendet kom som på beställning och strax blev jag av med en stor del av den vätska jag jobbat så bra på att få i mig under dagen. Well, well, jag är ändå vid bättre mod i dag och snart kommer syster och sätter ett dropp så att jag inte blir uttorkad.

Jag har varit hemma några timmar och det är väldigt välgörande rent mentalt. Cajine hon kör mig snällt fram och tillbaka mest varje dag. Dessutom har Louise och Ida varit och tömt Shalan på Norr Mälarstrand och kommit och lämnat sakerna och Karin kom med en massa frusna vetegräs-shotar, som hon fått av en snäll Cecilia, och de ligger nu i min frys. Jag provade en och kände mig styrkt. Mamma och pappa har också varit och sagt hej. De tyckte att jag var mig lik och såg bra ut fortfarande. Det kändes skönt. Jag ser faktiskt lite bättre ut i dag och det är säkert doktor R:s förtjänst. För jag får en högre dos smärtstillande tabletter morgon och kväll och jag är tillsagd att ta extra vid behov. I dag gjorde jag det och jag har nästan inte haft ont och jag är inte sådär ofantligt trött heller och jag har inte mått illa förrän nu. Men jag har också sovit i säkert två timmar hemma i min säng. Nätterna är värre, igår natt vaknade jag i princip varje timme, så i natt ska jag få en insomningstablett också. Ni hör, det är värsta medicinbloggen det här. En motsträvig sådan. Men jag börjar ge mig. Jag kan inte andas mig ur allting. Jag behöver både medicinerna och yogan - och reiki healing. Om ni visste vad det känns fantastiskt att ha vänner som jobbar så hårt för mig på olika sätt, med olika ritualer och böner. Jag får hela tiden så mycket ljus och tankar och kraft och kärlek och ibland gråter jag stora tårar av allas omtanke. Ett sms eller meddelande från någon jag inte pratat med förut om att jag är sjuk kan sätta igång tårarna ordentligt, fast jag annars inte gråter så mycket. Det blir som en påminnelse om var jag befinner mig. Jag tror att det är bra, jag vill inte långsamt anpassa mig till det här livet som om det var det normala. Sophie, Anna, Lotta, Petro - ja flera är de som skickar reiki till mig, ibland flera gånger om dagen. Det är ett stort jobb de gör. Det går ut på att de skickar läkande ljus till mig och försöker tränga igenom de energier som är blockerade. Själv har jag bara lärt mig att ge reiki direkt och det är helt nyligen jag började. Det känns som om det verkar när jag ger, men jag har haft svårt för att ge mig själv. Men man kan också lära sig att ge på distans. I ashtangayogan finns det flera personer som sägs ha klarat sig igenom olika former av cancer med yoga och reiki-healing. En sådan tänkte jag också bli. Tänk vad jag kan lära mig på den här resan. Jag vill lära mig. Och snart är det den 5 januari och vi får veta mer om vad som ska göras, mer om den fortsatta resan. Nu ska jag lägga mig och lyssna på min ljudbok. Men jo, en sak till.

Det har nästan gått två veckor nu. Jag har sagt varje dag att jag håller på att landa i beskedet. Nu känns det mer så än förut. Jag har pratat med de flesta som behöver få veta och jag har träffat många i alla fall en gång. Jag klarar inte så mycket mer för det blir intensiva och känslomässiga möten och jag blir utmattad av det. Jag började blogga som en galning för att få skriva av mig och för att berätta för dem jag inte kan träffa. Jag har börjat acceptera och nu är jag här. Nu är jag liksom sjuk och det kommer jag ju att vara ett bra tag. Kanske hänger tröttheten också lite ihop med det, att jag liksom släpper. Nu är jag här och nu ska jag mest vila och vara.