Åtta veckor

Jag har åkt taxi till och från behandling och jag fick skjuts från sjukhuset när jag fortfarande låg inne och hade permission. Men annars har jag inte varit ute i friska luften sedan det här började. I dag kom kraften tillbaka igen efter sista behandlingen och jag kunde gå upp.

Det är första dagen sedan i onsdags. Jag har försökt vara lite på min yogamatta på något sätt var dag, jag försöker förflytta mig mellan sängen och soffan, sitta lite vid köksbordet, tänka på att orka stå upp i duschen, sitta på huk och läsa lite, röra mig på något sätt, fylla lungorna lite ordentligt ibland. Men det har inte varit lätt. Kroppen fungerar inte som den ska och smärtan uppstår på en rad olika sätt och hämmar mig.

I dag gick jag ut i parken och andades riktig luft. Vinter. Jag har ju missat hela kalla vintern. Det var ingen lång promenad direkt, men det var en början. Sedan gick jag ner till Thelins och köpte en semla. Det var precis som vanligt att vara ute i världen. Jag såg nog blek ut och jag tittade nog lite förskrämt på människor i det överfulla konditoriet, där det var stor Valentine-kommers. Men jag var där ute där ni alla är hela tiden och det är där jag vill vara. I det enkla, vanliga livet. I mina kvarter.

Nu är det behandlingsfri vecka och jag hoppas att kraften ska stanna hos mig och helst återvända lite till. Jag längtar efter min yoga och mitt sätt att fylla på energi. De här sista dagarna har varit för svåra. Det är fantastiskt hur många av er känner in var jag är och skickar mig kraft på era olika sätt när jag är som svagast. Ni ska veta att jag låter mig bli buren av er då. Jag känner det och jag orkar lite till. Jag har också fått vackra blommor att titta på igen.

Dagarna har gått åt till att tänka och gråta och samtidigt hålla i. Jag jobbar med att förstå saker. Jag vet att det kan låta som om jag gör det svårt för mig men det är den enda vägen för mig - att försöka förstå saker och sedan tänka framåt. Jag dömer inte men det finns uppenbarligen en brist på energi i mig nu som jag själv måste se till att fylla på - men det är också hoppfullt för jag tror att det går att vända när man har tagit sig ner på djupet och förstått vad som har orsakat det. Jag tycker att jag förstår en hel del nu.

Det har sagts mig från dag ett att cellgiftsbehandlingen kommer att bli tuff. Varenda läkare och sjuksköterska liksom all annan sjukhuspersonal jag har mött har sagt det. Men på vilket sätt var inte helt klart. Jag har vetat att jag skulle bli trött och påverkad. Min upplevelse är att all livskraft sugs ut ur mig när det pågår och då gäller det att veta att det är en process och att det går över. Det har jag försökt hålla i den här gången. Här är jag nu. Det är åtta veckor sedan jag åkte in till sjukhuset. Men i dag har jag gått ut i parken och nyss såg jag en koltrast på min balkong.

Jag lever mitt liv med yogan och jag går in i den nu för att fylla på med livskraft och bli frisk. Yogan har lyft mig många gånger och ska få göra det igen. I dag har jag också läst en trevlig bok av en yogalärare, som hämtar inspiration i yogans urgamla texter. Det gjorde mig glad. Det är enkla saker, som vi alla kan ha glädje av att bli påminda om ibland. Som att vi alla hör ihop. Och som att det mesta handlar om att ge det vi kan i kärlek och ödmjukhet och att vi ibland måste anstränga oss lite för att hitta dit. Men min känsla är att det är vad vi alla håller på med just nu. Och att allt och alla egentligen är ett och samma.