Det är gjort

Det blev behandling. De vita blodkropparna hade precis tagit sig upp till gränsvärdet igen i dag på förmiddagen, så sedan har jag varit på Radiumhemmet. De justerade dosen cellgifter neråt något den här gången.

Det är en sorg och ett obehag bara att vara där bland alla andra sjuka människor. I dag fick jag ligga på en fyrsal, med två kvinnor och en man, alla sådär tjugo år äldre än jag. Vi fick våra cellgifter, våra salta pinnar och vår saft för att vi ska dricka bra - och saltet för att vi inte ska må illa. Människor är så sjuka, så sjuka. Jag hade den moderna ismössan den här gången. Den var som en isklump på tio minusgrader och det blev is i pannan. Aj, aj.

Nu är kroppen och hela jag lite kymig, som Lisen uttryckte det. Det var ett bra ord. Jag hade sällskap av Lisen och pappa kom en stund som alltid när jag är på sjukhuset. Det är skönt. Nu är jag hemma och ser fram emot att tiden ska gå igen så att gifterna verkar och går ur kroppen. Magen känns ordentligt.