Två dygn senare

Själva namnet säger vad det är - cellgifter. Jag känner mig förgiftad i varje cell och jag måste påminna mig om varför jag gör det här. Efteråt känns det som att ha influensa med feber, ont i kroppen och så illamåendet. Jag gör det för att tumören ska bort. Tumören, som är för stor för att opereras och som sitter så att den stryper blodtillförseln till andra organ. Tumören som gör ont. Tumören som har lagt beslag på mitt liv. Den ska bort. Hela jag är ambivalent till cellgifter. Jag vill inte gå igenom det här många gånger till. Häromnatten landade det i mig och nu jobbar jag med det. Jag måste våga tro på att jag ska bli helt frisk. Det är lättare sagt än gjort har jag märkt. Men nu jobbar jag på att återställa balansen i min kropp och på att aktivt krympa tumören.

Min läkare Mikaela var här en morgon nyligen och pratade med mig. Jag sa till henne att jag inte vill göra det här så många gånger till. En behandlingsgång till är inplanerad före nästa röntgen. Nästa vecka är det vila. Jag ska samarbeta med gifterna tills omgång två är klar. Sedan får vi se. Mikaela sade att hon inte kände till någon som bara hade fått två omgångar.

Men jag är jag. Jag ska arbeta och jag ska dricka mitt nya barkte, som Miriams mamma Kerstin har givit mig. Det är en burk med ett brunt pulver, som jag ska ta många gånger om dagen. Det kommer från Brasilien och det finns många historier om hur det har hjälpt människor med bland annat cancer.

Jag läser inte. Jag ser inte på program om andra med cancer, jag tar inte del av andras historier. Jag måste bara gå inåt nu. Jag känner mig hudlös och har svårt att värja mig mot allt som kommer utifrån och därför måste jag avskärma. Allt blir energi som påverkar mig. Jag måste ha min egen historia. Jag är så glad över att jag kan skriva här och att ni är med mig. Det gör hela skillnaden och era kommentarer kan lyfta mig från botten. Här är min historia, mitt liv och mina vänner. Det är så jag vill ha det. Jag har sagt nej till att låta bloggen bli en del av något större, som jag fick frågan om. Jag hade inte klarat det.

Jag har också bett att få komma till Vidarkliniken, ni vet antroposofernas klinik i Järna. Mikaela har skrivit en remiss och de kommer att göra en bedömning där. Jag hoppas mycket på det. Jag ser det som en retreat, att bara få lite miljöombyte och stöd i arbetet med att hela kroppen med hjälp av deras mat och genom stillheten jag inbillar mig råder där. Jag hoppas att det ska kunna bli efter behandlingsomgång två.

Det har nästan gått två dygn nu efter cellgifterna. De sitter i tre dygn. Jag håller i mig.