Det är jag som måste styra

För första gången sedan jag blev sjuk känner jag nu att jag har tagit kommandot över min sjukdom. Det är vilovecka från behandlingen och den kom verkligen som en gåva. Jag återhämtar mig, äter upp mig lite från mina 48 (!) kilo och har fått livskraften och styrningen tillbaka. Jag har ont i magen men jag är med. I dag har jag varit på läkarbesök på Radiumhemmet. Lisen och Cajine var också med. Men den här gången var jag där på riktigt och kunde själv vara den som pratade och faktiskt diskuterade med doktorn. Så var det inte sist. Då var jag så nedgången, ledsen och liten och ville inte alls vara där. I dag var jag mig själv och vuxen.

Doktor Maria är bra. Jag litar på henne och vi pratade om fortsättningen, om och när det kan bli aktuellt med strålning och kom överens om hur vi ska gå vidare just nu. Det blev precis som jag ville. Från början var tanken att jag skulle ta cellgiftstabletter morgon och kväll, utöver cellgiftet som jag får intravenöst en gång i veckan. Men eftersom jag har mått så illa, och kräkts så mycket, så har vi väntat. Nu var frågan om vi skulle lägga till tabletterna nästa vecka. Jag har känt mig tveksam. Dels för att det har visat sig så tydligt att jag reagerar negativt på i princip alla mediciner och mår illa, dels för att jag blir så oerhört påverkad av den traditionella behandlingen. Jag vet inte om jag klarar mycket mer. Från onsdag, när jag får cellgiftet, till lördag kväll är jag i princip helt utslagen. Då är också livskraften borta. Jag tror inte att jag kommer kunna ta mig igenom det här om jag inte får ha min livsgnista med mig, och ha några dagar när jag kan komma igen.

Maria höll med mig. Hon poängterade vikten av att jag orkar och tyckte att jag såg väldigt mycket bättre ut nu än sist. Hon sa till och med att det var storartat, utifrån mitt utgångsläge. Det var skönt att höra. Hon tyckte inte att vi ska riskera det, utan i stället köra en omgång till som hittills. Mina blodvärden är också så pass dåliga nu och tabletterna riskerar att påverka benmärgen ännu mer och därmed dra ner blodvärdena ytterligare. Det blir för mycket.

Det känns bra. Jag är med och bestämmer och arbetar samtidigt på mitt sätt. Det kom också fram att det trots allt finns en förändring i levern hos mig. Den är liten, och man vet inte ens om det är en tumör. Det måste undersökas vidare med ultraljud. Jag blev först ganska chockad av det. Men nu tar jag in det i resten. Jag har en stor jäkla tumör, kanske finns det något litet i levern också, men jag vet inte om det förändrar så mycket. Jag ska fortsätta på den väg jag har bestämt mig för och arbeta mig igenom det här. Nu är jag fri i en vecka och nästa onsdag börjar en ny omgång med tre onsdagar med cellgifter. Efter det blir det dags för ultraljud och datortomografi för att se om behandlingen - och för mig också allt annat jag gör - har haft effekt. Det är det som spelar roll.