Allt finns i oss

Det är mest skräp med mig faktiskt. Kroppen styr mig och de sista dagarna verkar cellgifterna ha fått fäste i min mage ordentligt. De går på alla snabbdelande celler, friska som sjuka, och till dem hör mage och tarm. Därför får man visst ofta problem med magen och blir illamående och så. Men jag kräks inte, det är en stor lättnad i det. Jag äter för fullt; det göra bara väldig ont efteråt. Så i dag har jag mest vilat. Igår var jag i stället uppe och jobbade och städade och administrerade och gjorde bokföring, som hade legat över mig. Jag betalar nog för det i dag också.

Men jag reser iväg också när det blir för tungt. Vi är på väg till Mysore i södra Indien nu. Jag har mitt pass och mitt visum och jag är på väg. Jag har flera vänner som redan är där och de har ordnat en fin lägenhet som jag ska bo i. Kristin och jag ska bo i samma hus. Vi träffades där förra året och bestämde att ses i år igen. Hon väntar nu och har också bett Shiva, mannen man ber om saker, att skicka en kille för att hämta mig vid flygplatsen i Bangalore.

Flyget kommer fram vid fem på morgonen och då står han där, samma kille som har hämtat mig de andra två gångerna, med en handskriven skylt som det står Thomasine på. -Hello madam, säger han och skakar huvudet sidledes. Vi pratar lite, men bara lite. Jag vet ungefär vad han heter men inte exakt, så jag vågar inte säga hans namn. Sedan sätter jag mig i baksätet och är tyst, jag tror att han tycker att det är skönare så.

Resan tar drygt tre timmar så här tidigt på morgonen. Luften är lite sval och det är dimmigt när vi går till bilen men snart börjar solen skina igenom diset. Jag slumrar i baksätet och blir varm. Vi stannar till vid ett chai-ställe. Det stannar flera, bland annat två män på en vespa där han som sitter bakpå har en get i var arm. Han släpper ner getterna som bräker lite. Jag ler lite hela tiden. Det gör jag alltid i Indien. Jag tar av mig strumporna och byter till sandaler, jag tar av några lager tröjor. Min chaufför kört fort och indiskt på hela tiden, han tutar konstant för att tala om "här kommer jag" men jag känner mig trygg med honom. Jag vaknar till när vi närmar oss Gokulam, förorten där K. Pattabhi Jois Ashtanga Yoga Institute ligger och där vi, som kommer för att yoga också bor. Jag kan vägarna, jag kan husen och jag vet vilket hus jag ska bo i. Det är inte samma som förra året, men ett hus som flera vänner bodde i. Det ligger mitt emot ett barnhem på en lugn gata med stora träd, som blommar nu med stora lila och röda blommor. Det är behagligt varmt. Bilen stannar och vi är framme. Jag är lycklig.

Det skulle ha varit så nu. Men jag kommer dit igen. Något gjorde att jag faktiskt inte köpte biljetten.

Jag tror att det var en vecka innan jag åkte in till akuten, som jag satt i bilen med min vän Camilla och pratade om livet. Det var söndag och jag hade ställt in min egen morgonklass (till slut - i december - tog jag beslutet att inte ha både morgon och eftermiddagsklass på en söndag, så dumt jag gjorde, så mycket jag tog i). Så äntligen hade Camilla och jag fått till det och både yogat och ätit frukost ihop. På söndagarna kan det vara så härligt, eftersom flera hinner äta frukost efteråt. Först tycker man att det är vansinne att gå upp tidigt på en söndag, men med tiden är det en lycka att ha yogat och fått träffa vänner och ändå ha hela eftermiddagen kvar.

Vi var flera den här söndagen också och vi var på Rival efteråt. Vi tränade intensivt först, Camilla och jag. Jag helt utan problem med magen och jag gjorde till och med något jag är livrädd för men också skrattar högt åt att alls göra - nämligen att gå upp på händer (jämfota) och slå över med benen så att man landar i en brygga och komma upp därifrån. Det är Natalias förtjänst att jag vågar slå över. Jag är på riktigt livrädd men hon peppar mig och känslan att övervinna rädslan är fantastisk. Dessutom hade vi den här morgonen gjort något ännu roligare. Tänk att Natalia står bakom mig när jag står på händerna, jag lyfter huvudet uppåt och hon drar ner mina fötter till huvudet. Det är enda gången. Det tål att tänkas på i dag när jag knappt kan böja mig varken framåt eller bakåt utan att säga aj. Min rygg var mjuk och mitt bröst var öppet.

Hur som, vi hinner aldrig prata klart, Camilla och jag. Det säger vi jämt. Men nu fick vi träna och skratta och dricka kaffe. Fast Camilla fick hålla i mig på vägen till kafét, för då hade jag ont igen. Och hon fick beställa åt mig för jag orkade inte stå i kön. Bara under yogan var det onda som bortblåst. Efteråt satte vi oss i bilen en stund. Det regnade och var kallt. Då sade jag det.

- Camilla, vad som helst kan hända. Vi kan bli sjuka. Vi kan dö. En av oss eller någon annan nära kan dö. Vi måste göra det vi vill och det måste vara under rimliga villkor. Vi måste vara glada. Och det är vi inte, sa jag. För så var det. Camilla ville byta inriktning. Jag behövde få sällskap och hjälp i mitt. Vi har velat jobba ihop med yogan.

Kanske visste jag. Jag beställde aldrig den där biljetten till Mysore fast jag var inne på British Airways varje dag. Jag vågade inte innan jag visste hur det var med magen.

I dag har Camilla anmält sig till den massageterapeut-utbildning hon länge har velat gå. Tidigare än hon tänkt. Det är en glädjens dag. Sedan ska vi jobba ihop igen.

De beslut som är rätt ligger i oss. De finns där att plocka fram när vi är mogna. Det är min fasta övertygelse att både yoga och meditation kan göra den processen lite lättare. Men också bara att vara i naturen hjälper. Bara man hinner se sig själv på något sätt.

Ofta kan man höra på sig själv och på andra hur väl förankrat ett beslut egentligen är. Jag kommer på mig själv ganska ofta. Hur jag motiverar och analyserar och förklarar varför jag ska göra på ett visst sätt. Andra håller med och säger att det låter nog klokt. Jag är bra på att föra fram en åsikt och att föra ett resonemang. Men det jag vill är ofta motsatsen. Så har det varit sedan jag var liten. Jag minns bestämt känslan av att ha lyckats övertyga min mamma eller mina systrar om det ena eller andra, för att sedan ångra mig. Jag ville bli genomskådad eller ifrågasatt.

Det jag vill är det som ligger i hjärtat. Det som jag vet är det rätta när jag orkar vara lite stilla och lyssna där inne. Allting tar tid att få fram. Men vi har inte så mycket tid. Om vi lyssnar lite bättre är det enklare. Om vi lyssnar där inne - och gör som vi är ämnade att göra.