Att hitta rätt

Ibland finns inte mycket att säga. Särskilt helgerna känns tråkiga och långa och som en enda väntan. Kroppen är fortfarande påverkad av behandlingen och jag tappar modet i stunder när jag inser hur lite tid som har gått och hur lång och oviss processen som jag befinner mig i är. Ingenting vet man och jag längtar ut så innerligt. Igår fick jag också en healing igen, och det känns också tungt efteråt, även om den gav ett mer positivt resultat den här gången enligt min fina healer Lotta. Vi fick veta viktiga saker om tumören.

Förmiddagarna är ofta lite bättre och i morse lyssnade jag intresserat på P1 en lång stund.

På nätterna ligger jag vaken och tänker på livet och hur det har sett ut hittills. Vad som har format mig som person och hur sent vissa saker har fallit på plats. Hur värderingar förändras med åren och hur skönt det ändå är att bli vuxen och känna sig själv, se sig själv lite mer objektivt och granska de val jag har gjort. Jag talar inte om att döma och anklaga mig själv utan mer om att försöka förstå de anledningar som har funnits till att jag har valt som jag har gjort. Jag tänker också på hur jag skulle vilja leva framöver. Jag vill ha tid att hinna med det viktiga. Jag vill ha ett vackert rum att arbeta i med min yoga och massage och jag vill arbeta tillsammans med mina vänner. Jag vill yoga bredvid mina vänner och ge utrymme för skrattet och äta frukost efteråt ibland. Jag vill se mina vänner mera, min familj, alla jag tycker om. Jag vill inte vara den där som aldrig har tid. Jag vill fortsätta att arbeta med människor men i ett sammanhang där vi är flera som ger.

Det var så några år när jag arbetade på Yogashala Stockholm. Vi var en hel grupp som jobbade och hade roligt tillsammans. Jag började undervisa efter att ha längtat efter det sedan min första yogalektion fem år tidigare. Vi var många som lärde oss saker, vi sågs ofta, vi yogade och skrattade, efteråt drack vi kaffe på samma ställe och träffade också andra fina nytorgsvänner till frukost. Det var lyckliga år för mig med rutiner som gjorde mig glad. Så vill jag leva igen. Sista åren har jag varit min egen och det har haft sin charm men också varit slitit. Jag har jobbat för mycket, utbildat mig mer och varit ekonomiskt pressad. Jag har varit för ensam och jag har varit trött i två år. Nu vilar jag kanske. Det är kanske det jag måste göra bara. Vila och sedan komma igen i ett annat slags tempo.