Att vilja ha cellgifter

Vi får se hur det blir i morgon. De ringde från Radiumhemmet i dag och berättade att blodproverna visade att mina vita blodkroppar inte har återhämtat sig som de ska. Det är immunförsvaret som har gått under gränsen för vad man har som lägsta gräns. Det betyder också att jag är väldigt infektionskänslig. Det är en konstig sak att förhålla sig till - att vilja ha cellgifter som gör kroppen sådan skada. Men som också ska ta död på tumören. Utan cellgifterna så vann ju tumören den här omgången och slipper attacken, som den så väl behöver för att krympa. Så jag måste väl vilja ha gifterna.

Det blir nya blodprov på förmiddagen och sedan får vi se. Annars ställs den här veckans gifter in. Jag som först var nervös för att få giftet igen. Det är en konstig värld jag lever i.

Natten till i dag och hela dagen har gått mest i smärtans tecken. Det tar lite tid att komma upp i rätt koncentration av den nya medicinen. Men jag mår inte illa och det är en stor befrielse. Jag har fått frukost av Cajine, lunch av mamma och middag av Louise. Jag har till och med ätit lite ekologiskt smågodis med råsocker, som Mia lämnat. De korta stunder jag orkar prata är det så fint med de samtal som blir. Mamma och jag pratade om sjukdomen i dag. Jag håller inte på så mycket med "varför" eller att det skulle vara "orättvist". Det är som det är, det är ju livet. Vad som helst kan hända när som helst och man måste säga att vi har varit förskonade i min familj tills nu ändå. Jag tänker mer på hur jag ska försöka förhålla mig till allting och hur jag ska balansera så att alla känslor får komma fram och få utrymme, samtidigt som jag inte får ge upp. Jag tror att yogan är väldigt viktig. Jag gör den försiktigt och snällt. Jag pratar med mig själv och det lilla barnet i mig själv, som ju så lätt kan komma fram när man är nere och släpper taget. Jag tänker att jag sätter det lilla barnet på min axel och säger att jag är här och att det ska bli bra, att jag tar hand om det. Det lärde jag mig av en terapeut en gång. Jag försöker att inte låta mig konsumeras alldeles av sorgen, utan också titta lite utifrån på mig själv, se vad som händer i mig och lära mig av det och ta hand om det. Men det är en resa hela tiden.

God natt, vi får se hur det blir i morgon. Allt blir väl som det ska. Tack för all uppmuntran och kärlek.