Tänk om, tänk igen

Ganska ofta är jag numera stark i min övertygelse om att jag ska bli frisk, men det håller förstås inte alltid. Ibland är det bara tråkigt och ledsamt och osäkerheten drabbar mig. Jag vet inte hur den här resan ska sluta. Jag tvivlar jag med. I morgon är det dags för ny cellgiftsbehandling. Cajine var här i morse med croissanter till frukost och pratade lite. Hon tänker mer "ja, nu sätter vi igång igen och rasslar av de här tre gångerna". Jag vill ju också att det ska vara precis så, att jag andas mig igenom de kommande veckorna, kommer ihåg att kraften kommer tillbaka och sedan ska röntgen visa att tumören har krympt en massa. Men ibland är jag rädd att behandlingen inte ska hjälpa. Och då vet jag inte var jag står. Hur länge ska jag vara sjuk?

Sådana tankar kommer också upp till ytan när jag har med Försäkringskassan att göra. Det är inte helt lyckat att ha eget bolag och hanka sig fram och inte ta ut lön. Då hamnar man utanför. Jag har varit medveten om det, det är en risk jag har tagit, men jag såg förstås inte det här framför mig. Min "försäkring" har varit att jag alltid kan jobba, antingen med något av alla olika saker jag numera gör i mitt företag Socalito, eller på sjukhus eller något annat. Sedan jag var sexton år och började städa på Stockholms sjukhem har jag jobbat extra på sjukhus i perioder. Det är bara några år sedan jag gjorde det sist och jag trivdes alltid. En av sköterskorna på ASIH har jag jobbat natt med på Stockholms sjukhem. Det var år 2001. Det kom vi på när hon hade varit här några gånger. Nu är jag hennes patient. Sådant är livet.

Men efter det här tror jag inte att jag kommer att kunna återvända till sjukhusen. Min egen sjukhusvistelse har blivit till en hemsk upplevelse, såhär i efterhand. Jag tänker tillbaka med stor ångest på veckorna kring jul.

Hur som, min firma har fått betala för mina utbildningar de sista åren och det har varit bra i sig. Mot slutet av förra året började det bli lite ordning på allting. Utbildningarna var klara, nya yogakurser var bokade för våren, massageklienterna strömmade till och jag hade dessutom skrivjobb. Jag skulle till och med kunna ta ut lön nu. Men sjukdomen kom emellan. Jag har tur som har en familj som kan hjälpa mig nu när jag är sjuk. Men jag känner mig samtidigt dålig. Det skulle betyda mycket för mig att kunna försörja mig själv också nu. Jag vill alltid klara mig själv och det är väl en av orsakerna till att jag har levt som jag har gjort. Jag har gått min egen väg. En del av mig vill inte ens diskutera med Försäkringskassan och se om det finns någonting att göra. I stället kommer tanken - hur länge ska jag vara sjuk egentligen? Inte så länge, har jag ju tänkt. Jag får väl jobba lite, skriva lite om det går.

Men så vänder jag på det. Jag är väldigt lyckligt lottad som har hjälp. Annars hade jag antagligen behövt flytta just nu. Därför är ju allting egentligen precis som det ska vara. Jag har hjälp därför att jag behöver det. Det är ju fantastiskt. Man måste tänka lite längre, gräva lite djupare, så blir det mera rätt. Så är det också när tvivlet kommer. Jag får tänka ett varv till och hitta kraften igen.