Happy

Få vara yogafröken. Kaffe och prat med vänner i solen efteråt. Stök på balkongen. Det är lycka. Cassandra ringer för att säga grattis på mors dag. Grattis på mors dag. Det har jag förstås aldrig hört. Förvåning och lycka. Vi har valt varandra som extradotter o extramamma hon och jag. Hela hon är en stor lycka för mig men jag har ju inte kunnat finnas på samma sätt som förut de sista fem månaderna. Men jag tror att hon vet att jag finns ändå.

I morgon firar mamma och pappa guldbröllop. De har varit gifta i 50 år. Det tycker jag är fantastiskt och beundransvärt. Vi ska äta guldbröllopsmiddag.

Tilliten och lyckan är här igen.

Tillsammans är viktigast

Det var en tuff omgång. Nu har det vänt. Jag har haft min älskade bonusdotter Cassandra här i dag. Det gör mig lycklig. De döende cellerna gör fortfarande lite ont, lungorna känns, men i sinnet är jag lättare. Jag har lyssnat på era uppmuntrande ord.

Förra veckan var min svåger Pär med om en otäck motorcykelolycka. Jag väntade lite med att berätta om det. Jag ville ge honom tid att landa själv. Vad är det som händer med oss alla, kan man tänka. Pär skadade sig väldigt i huvudet och i ena benet. Huden på stora delar av huvudet - skalpen - revs upp. Det krävdes 30 centimeters stygn. Det var en hemsk syn, hans huvud och en väldigt orolig situation för alla. Jack, som är 5 år, berättade för oss andra att pappa hade ett hål i huvudet. Men han fick ingen hjärnskada. Han fick ingen allvarlig skada på ryggraden. Nu har han genomgått en stor knäoperation med korsband, ledband, brosktransplantation och rensning av benbitar. Det kommer krävas en omfattande och långvarig rehabilitering. Men han hade faktiskt tur. I dag har sjukgymnasten varit där och hjälpt honom upp med ett gåbord. Det är viktigt att man får hjälp med övningar och med att veta hur mycket man ska försöka röra sig och träna - trots att det gör riktigt ont. Det är ofta en rädsla man måste övervinna. Läkaren och sjukgymnasten säger att han kommer att kunna motionera med tiden. Heja dig Pärra. Nu är faran över. Jack hade frågat i dag hur länge hålet ska sitta där under. Men det är borta nu.

Det slog mig igen då, efter Pärs olycka, hur livet är. Här går jag omkring och är sjuk månad efter månad. Alla är så engagerade i mitt. Plötsligt händer något annat - och så förändras livet. Vad som helst kan hända när som helst. Så är det. Vi vet ingenting. Vi har egentligen bara i dag. I dag kan innefatta planer på vad vi ska göra i framtiden och jag vill gärna tänka framåt. Men det enda vi har med säkerhet är nuet. Än en gång kom en smäll, som påminde om det. Jag skrev nyligen att man som sjuk kanske blir lite bättre på att vara här och nu. Men jag vet inte. Jag är medveten om mitt eget tillstånd i varje sekund. Jag åker berg- och dalbana hela tiden. Men på något sätt är det här varandet i nuet kanske begränsat till mig själv.

När det smäller till omkring mig, när det är andra som är med om något farligt eller obehagligt, vaknar jag upp på ett annat sätt. Det bränner till. Och den första tanken är alltid att vi måste vara tillsammans. Stor längtan efter alla jag älskar. Det enda viktiga.

Så fort det går, så fort inte smärta eller sorg tar över alldeles, är det bäst att passa på med allt man vill. I morgon bitti ska jag försöka ta mig till yogan.

De stora sakerna tar tid

Jag ser en vacker fredagskväll utanför fönstret. Jag har fått syrener och pioner så jag är med lite därute. Här inne har det annars varit tunga skyar sista dagarna. Kroppen var trött redan före behandlingen, jag började till och med kräkas bara av tanken på att åka dit. Efteråt har jag haft mer ont i magen än vanligt - vilket säkert är bra. Celler som dör sväller och gör ont, som doktor Mikaela säger. Jag har gråtit mycket över hela situationen och känt mig less. Det är ett ord jag aldrig använt förut. Nu passar det mycket bra. Jag är less. Jag har lite ont i lungorna också, när jag andas in djupa andetag. Mikaela har lyssnat och det verkar som om jag har irriterade lungsäckar. Det är än en gång slemhinnorna som gör sig påminda, påverkade. Det ska förhoppningsvis gå över av sig själv. Kroppen - och hela jag - är trött. Det där med tandläkaren fungerade bra några gånger, men nu höll det inte längre. Jag blir så innerligt ledsen över vad kroppen måste utsättas för. Det är som att spruta in maskindiskmedel i mig och jag låter det ske, tänker jag ibland. Jag vet, jag vet att det är för att jag ska bli av med den här helvetes jävla skitcancern, men jag kan inte låta bli att känna att jag förråder min kropp.

Cajine följde med mig i onsdags, trots att hon själv hade varit där på måndagen. För mig var det förstås underbart. Jag delade rum, och ismössemaskin, med en ung kvinna, som var inne för behandling en andra omgång. Där låg vi med filtar uppdragna till öronen i sommarvärmen, båda med långa hår som stack ut ur kapten zoom-mössan. Hon hade blivit av med en cancer för ett och ett halvt år sedan och nu fått metastaser på nytt ställe. Då vill man också gråta. Denna cancer. Men hon var stark den här unga kvinnan. Det enda var att hon kunde sakna någon att prata med, någon som förstod själva cancern, sa hon. "Vad skönt att ni har varandra". Det har vi verkligen. Fast det hade vi ändå, redan innan. Det räckte så. Några saker måste man kanske uppleva. Som sorgen över cellgifterna. Det som så påtagligt blir ett gift när det är ens egen kropp som ska ta emot det. Och som det här med att inte ha aptit. Det är väl bara att äta ändå, kan man tro, tills man är där.

Det är många som säger till mig att de aldrig kan förstå vad jag går igenom, men att de ändå vill ge mig kraft. Det är ödmjukt och vänligt. Jag tror att de flesta faktiskt kan förstå ganska väl genom att lyssna, försöka sätta sig in i situationen och känna empati. Däremot kan vi ju aldrig uppleva någon annans känslor helt och fullt och det är ju känslan som sliter och drar och kan föra oss till platser vi aldrig föreställt oss.

Men jag har väldigt många människor omkring mig som förstår var jag är och hjälper mig. Bara jag är tyst här några dagar så är ni genast flera som känner in var jag är. Några av er fortsätter att skicka snälla kommentarer fast jag inget skriver. När jag är ledsen och har ont drar jag mig undan, orkar inte prata i telefon och avböjer också besök. Jag har inget att säga, jag måste bara ta mig igenom det. Men några kommer ändå. Både igår kväll och i dag sattes plötsligt en nyckel i låset och in kom först en Lisen och sedan en Cajine. Mina vänner sätter godsaker utanför dörren. Jag är alltid otroligt väl omhändertagen och det är - och förblir - en ynnest för mig. Det har gått så lång tid och ändå håller ni i.

Det kom faktiskt ett väldigt positivt besked i dag. Gotland och Visby lasarett har sagt ja till att behandla mig i sommar. Det var en stor lättnad, även om jag kände det på mig. En annan sak är att jag helst inte vill ha så mycket behandling i sommar alls. Jag vill ha en paus. Nu vet jag vad det betyder, det som bland andra kirurgen Åke sade - "du ska ta så mycket gemzar som du bara orkar." Nu är jag mitt i det jävliga, tuffa, det alla har pratat om. Efter tretton gånger är jag trött, less, slut. Men det är som det ska vara. Det är ingen lek att krympa en stor pancreastumör.

I början ville jag aldrig säga min tumör, när jag skulle berätta något om den. Numera gör jag det. Sedan jag bestämde mig för att försöka få tumören att gå med på min plan om hur den ska dra sig tillbaka så är den min tumör. Den har gett mig sitt budskap och den är med på att släppa. Men det tar tid och det gör ont för både tumören och mig. De stora sakerna tar alltid tid att mogna. Så plötsligt är de klara. Det är vad jag ska hålla i nu.

Sist av allt vill jag säga grattis till min moster Jecca, 65 år i dag. Puss moster.

En trötter med attitydproblem

Jag jobbade med Natalia i morse. Det gjorde mig gott att vara i yogarummet, som alltid. Gotlandsveckan gjorde mig också väldigt gott, även om jag var tröttare än jag hade hoppats. Jag inbillar mig att jag ska vara så stark och pigg den där viloveckan. Jag glömmer så lätt att det är en vilovecka som är inlagd för att kroppen ska hinna återhämta sig från det - faktiskt - fruktansvärda den är utsatt för. Efter tre behandlingsveckor är kroppen slut och trött, så trött.

Min syster har nu påbörjat sin behandling. Hon känner sig någorlunda bra rent fysiskt, men även om man inte ligger och kräks hela tiden är det förfärligt att vara med om. Och det är så konstigt att hon också ska behöva gå igenom detta. Jag tänker att jag går till tandläkaren men det är deprimerande ändå. Innan vår första behandling blev både Cajine och jag instruerade att tänka på att giftet sitter i 72 timmar, och att det som kommer ifrån oss under den tiden är giftigt (spott, kräk, spola två gånger efter toalettbesök! osv). Det känns märkligt - och som en god illustration till hur giftigt det är - att det är så farligt för andra att få på sig lite, till och med bara på huden, av det som vi får insprutat i kroppen i stora mängder. Det måste komma nya mediciner med tiden. "Cellgifter är rena medeltiden", som någon i cancerforskningsbranschen sa till pappa.

Trött, sa jag. Jag kan somna när som helst. Blåsorna från helvetet har gjort det svårt att äta och prata i nästan en vecka. Det är så larvigt, två små blåsor på tungan stör hela tillvaron. Jag tycker väldigt illa om dem. De andas cancer och sjukt. Men nu börjar de ge sig och jag fortsätter att tro att de kom av ananasen och inte av cellgiftet. Men de blev säkert sådär svårartade för att cellgiftet förstör slemhinnorna.

I några dagar har jag trott att jag är på väg att bli sjuk. Trött och lite ont här och där, på gränsen till febrig ibland. Allt som händer i kroppen gör mig orolig. Det är aldrig långt till frågan om jag ska bli sådär dålig nu och det krävs arbete för att inte gå in i rädslan. Den första tanken om jag känner av något är att jag har fått fler eller nya metastaser eller att tumören växer. Nästa fråga är om det kanske handlar om en biverkning av cellgiftet. Blåsorna skrämde mig för jag förstår så väl hur allvarligt läget blir för den som har mycket blåsor. Att inte kunna äta ordentligt är illa. Det är mycket som ska fungera för att man ska hålla sig uppe. Saker som aldrig ens har föresvävat mig. Man ska ha aptit. Man ska inte ha blåsor i munnen. Man ska inte kräkas.

När aptiten inte finns är det enklare att få i sig bullar än grönsaker. Då är det inte mycket att välja på; det måste bli bullar. Men det är förstås ingen hållbar diet i längden. Så lätt, kan man tro först. Raw food är bra mot cancer. Frukt och grönt. Mungböne-drinkar. Alger. Men ibland går det bara inte att få i sig just det där som ska bota, trots att man är väl medveten om det.

Jag får prata med mig själv om att jag har gått igenom en tuff behandling de sista månaderna och att det inte är konstigt om kroppen är trött. Det är naturligtvis också så att även den som har cancer kan bli sjuk på alla andra, vanliga sätt. Jag kan också bli förkyld eller få influensa. Hittills har jag inte varit sjuk en enda gång sedan jag fick diagnosen. Det är bra med tanke på att cellgiftet också gör mig extra infektionskänslig. På gotlandsfärjan blev jag lite nervös över alla hostande människor. På vägen dit fick jag flytta mig ifrån en riktigt sjuk kvinna som hostade och nös rätt ut. Snoriga barn försöker jag också undvika.

En av mina nya bloggvänner, som har samma diagnos som jag, fick akuta buksmärtor häromdagen. Det var förstås väldigt oroligt. Men se, hon hade blindtarmsinflammation.

Den första instinkten när något nytt känns i kroppen är att det är farligt. Sedan får jag jobba. Jag gör det. Jag jobbar. Men det är en ny upplevelse att ha det så. Ibland blir jag så innerligt trött på det och på hela situationen. Jag känner mig inte heller alls redo att börja om i morgon. Jag vill helst skolka från cellgifterna, sova i några dagar och sedan få gå och jobba som yogalärare, äta frukost efteråt och skratta och planera nya kurser utan att behöva vara "ett osäkert kort", som jag säger.

Ni hör. Det krävs en hel del arbete på attityden i dag. Det enda vi styr över är vår egen inställning, som man brukar prata om i yogan. Det har faktiskt varit mitt motto i många år. Jag vill inte vara bitter eller besviken och kan jag inte ändra en situation som jag inte trivs i, vilket jag inte kan nu, så är det bara attityden jag kan ändra. Så det är bara att jobba på, jag vet det. Bara tanken på att skolka gör mig faktiskt lite upplyft. Jag undrar om någon har gjort det?

Sommarkänslor

Sista dagarna har det känts som sommar och jag längtar efter att få vara här länge. Jag vill inte åka hem. Naturen exploderar. Fåglarna är högljudda. Fjärilarna svärmar runt lavendeln. Igår kom Lisen hit också. Det är roligt att få besök och få göra lite fint innan. Klippa gräset, städa det lilla sommarhuset, ställa in blommor, måla klart mina små projekt med en list här och några hyllor där. Vi har legat på ett täcke ute i solen och fått färg. Jag har min vana trogen bränt mig lite på bringan och Lisen har som vanligt fått tvinga en motsträvig jag att täcka den lite. "Ja, ja, det är inte så farligt", låtsas jag först. Vi har cyklat till affären och ner till hamnen. I dag har Lisen sprungit och jag yogat. Jag har inte ätit något kortison sedan i tisdags. Det gör mig nog lite tröttare men det är ju bara bra om jag slutar vara uppe till två på nätterna. Lisen har lagat mat åt mig. Jag försöker äta på ena sidan, för jag har fått hemska blåsor på tungan, som gör att det gör ont att äta och till och med att prata. Det lär vara en vanlig biverkning av gemzar. Jag vill bestämt tro att det kom av att jag åt ananas. Jag står inte ut med att det ska fortsätta för då blir det väldigt svårt att få i sig tillräckligt med mat. Men i kväll har vi ätit glass och det svalkade bra.

Nu ska det visst bli kallare igen och i morgon åker vi hem. Det blir lagom. Allt är som det ska. Jag ville bara säga det. Allt är precis som det ska.

Ett blått plank och bellisar- o nya kommentarer

Här har jag suttit i dag, på en stol i solen, och i ett hav av bellisar. Bättre kan det inte bli för en soldyrkare som jag.

(I dag, en dag senare, regnar det. Men jag gläds i dag åt nya, kloka kommentarer på mitt förra inlägg. Vilket samtal, läs där!)

Huset skrapade Cajine och jag tillsammans i början av förra sommaren. Vi hann bara en sida och det var ett drygt jobb. En höll i värmepistolen, en skrapade. Sedan kom sommaren och jag jobbade med yogan och de andra var inte här. Tanken är att huset ska bli vitt. Vi får se hur mycket vi klarar i år. Jag tycker att det är fint skrapat också.

På eftermiddagen målade jag ett litet plank blått med äggoljetempera och ultramarint färgpigment. Färgen är inte så hållbar utomhus, så det bleknar ganska fort. Då blir det vackert. I sommar ska det växa rosa stockrosor och en vanlig rosa ros här.

Det är vår nu och det är bara veckor kvar till sommaren. Det går rykten på byn om att än det ena än det andra huset som stått tomt länge ska bli restaurang och hotell i sommar. Ingen vet riktigt. Men yoga ska det bli. På Solkusten. Två ord har länge varit mitt motto. Sol och kärlek. Jag håller fast vid det. Sol och kärlek till alla.

Trädgårdsvecka och lite ilsken debatt

Gotland är vackert. Lite kallare än Stockholm, våren är lite senare, men allt är på väg. Jag har förstås varit ute i trädgården hela dagen och rensat i rabatten. Det kan man göra hur många gånger som helst när det är en gammal rabatt, där en del svårutrotade växter som såpnejlikor har fått fäste. Jag har planterat mina nya blommor, vattnat, kommit på att jag nog ändå ska flytta den ena hit och den andra dit, grävt upp igen och klampat runt med stora jordkokor under träskorna. Jag har gjort min yoga och bytt ut den vanliga meditationen mot chanting. 40 dagar med Trayambakam-mantrat ska det ju vara nu.

Jag går runt och tänker på saker jag har hört sista dagarna. "Vi vill inte prata om döden", säger man i program efter program på teve just nu och pratar om just döden och cancersjuka människor. För mig är det en märklig upplevelse att tillhöra en grupp det refereras till så mycket. Det är väl en tillfällighet, eller snarare en media-fluga. Men att vi inte vill prata om döden är en generalisering om hur vi är som ofta används.

I ett program om något helt annat gjorde någon den ganska vanliga, svepande beskrivningen, av vår tid och hur livsvillkoren förändrats med kommentaren "...och vi kan bota alla svåra sjukdomar". Så fel du har, tänkte jag, och tillhörde också där en speciell grupp.

Men tillbaka till media-pratet om döden. "Vi ska alla dö, och ändå vill vi inte låtsas om det. Vi vill inte prata om döden", är ett vanligt konstaterande. Och man menar förstås att vi borde prata mer om den, göra den mer normal, också om den inträffar tidigt i livet.

Det är inte alls min upplevelse att vi skulle förneka döden. Det naturliga är att vi dör när vi har levt ett ganska långt liv och nog berättar vi om våra äldre som har dött för vänner och arbetskamrater. Vi pratar med barnen om det. Många av oss drabbas ibland av rädsla för att nära och kära ska gå bort. Människor dör hela tiden och vi möter döden på olika sätt, på nära håll och lite längre bort. Jag ser inte heller några äldre människor som förnekar att döden är en del av livet och kan inträffa när som helst. Tvärtom. Sjuka människor är också väl medvetna om döden och pratar om den. Se här, jag skriver om den och ni är inte rädda för att prata med mig. Det pratas om "cancerbloggar" och "sjukbloggar". Min räknas dit. Cancerfonden gör reklam på teve för att få in pengar för forskning för att färre ska dö i cancer. Jag kan inte tycka att vi förnekar döden eller inte pratar om den.

Men när unga människor dör är det inte som det ska. Det hör inte till det normala "vi ska alla dö" och vi reagerar starkt. Vi vill inte dö i förtid och vi vill inte förlora någon i förtid. Det är väl rätt? Men det betyder ju inte att vi inte låtsas om döden och att vi förnekar att alla ska dö. Att vi inte heller vill dö är också en annan sak. För det vill vi inte. Det förstår man som sjuk. De flesta av oss vill verkligen inte dö i förtid.

När det pratades om cancer hörde jag en programledare säga att "Vi vet att det kan hända var och en av oss i morgon och ändå så blir vi så chockade när vi faktiskt drabbas av en sjukdom som cancer". Men sjukdom är ingen självklar del av livet, inget vi räknar med, så varför skulle vi inte bli chockade? Utgångspunkten var också här att det var något fel på hur vi reagerar. Jag tycker att det är en sund reaktion. Men kanske är sjukdom något vi borde prata mer om. Jag tror att många egentligen är mer rädda för sjukdom än för döden. Döden kan vi inte göra så mycket åt, och vi kommer aldrig få veta hur det är när vi väl dör. Däremot vet vi hur svårt det kan vara att vara sjuk och hur obehagligt det är att ha ont.

Till sist tänker jag på det som sägs om att vara i nuet. "När man är med om något sådant, som cancer, blir man bättre på att vara här och nu", sägs det. Det finns en viss sanning i det. Men jag vet inte om det handlar om att bli bättre på något. Jag har bara nuet och jag njuter av det mesta som inte har med sjukdomen att göra. Njutningen i att vara "här och nu" är ingenting jag måste kämpa mig till. Den är gratis. Men när jag var sämre och räddare fanns den förstås inte. Den kräver en viss livsbejakande inställning. Det svåra tycker jag i stället är att som sjuk våga tänka framåt och planera för en kortare eller längre framtid. Att faktiskt våga fortsätta leva på, trots diagnosen. Det tror jag är väldigt välgörande, men här krävs det arbete för att våga och orka. Skulle planerna sedan inte gå att genomföra gör väl inte det något. Att planera framåt måste inte heller vara en motsättning till att kunna uppskatta nuet, som man gjorde det till i tv-programmet Annas eviga häromdagen. Den simultankapaciteten tror jag vi har.

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg med de här tankarna. Men jag är inte helt överens med det som sägs i media och den trend jag tror mig uppfatta i frågor kring allvarliga sjukdomar och död. Det är en instinktiv känsla. Jag upplever det som att andra gör sig till tolk för sjuka människor och ibland också sätter sig till doms över dem - eller oss - och jag blir illa berörd. Det är en märklig blandning av rädsla för att cancersjuka å ena sidan ska uppleva känslor som andra menar är "farliga" för oss, och å andra sidan en rädsla för att inge oss falska förhoppningar. Jag vet inte vad som är så farligt med varken det ena eller andra. Livet medför svåra situationer för oss alla. Det är inte farligt. Men hopp är inte heller farligt eller dåligt, utan tvärtom det som kan ge en människa lugn och frid- och till och med hjälp att bli frisk. Och jag lovar, den som har fått en allvarlig cancerdiagnos inser att läget är allvarligt även om hon hoppas.

En del läkare menar att svårt sjuka måste förbereda sig på att dö och ser det som sin plikt att upplysa dem om detta. Det levereras dödsdomar på löpande band och ges tidsangivelser som "6-12 månader" eller som i mitt fall "det handlar inte om år". Jag läser om sådant hela tiden på olika bloggar. Det är fel. Jag tror inte alls på att leverera sådana tidsangivelser och inte heller på att man måste förbereda sig på att dö just när man fått en allvarlig diagnos. Tvärtom borde man uppmuntras att leva trots diagnosen.

Jag tycker också illa om det maktförhållande som uppstår när en patient tvingas höra att hon ska förbereda sig på att dö av sin läkare. Jag pratade nyligen med en kvinna med cancer, som har ungefär samma inställning till livet och sin sjukdom som jag. Hon berättade för sin onkolog att hon var väl medveten om allvaret men ändå ville tro att hon skulle kunna övervinna sjukdomen. Onkologen svarade "jaha, men du måste ändå förbereda dig på att dö". Varför? Och hur kan en människa plötsligt tvingas höra vad hon "måste" göra i en sådan personlig fråga? Vad gav onkologen rätt att sätta sig till doms över den inställning den här patienten just hade informerat henne om? Jag ser det som ett övergrepp.

Vi kan dö pang bom i en olycka, helt oförberedda. Är det ett problem då tycker onkologen? Om vi dör av en en obotlig sjukdom som sakta bryter ner oss lär vi ha tid att förbereda oss. Men hur den förberedelsen ser ut är en högst personlig sak. Det faktum att någon är sjuk och har blivit patient ska inte få ta det ifrån henne.

Se där, tankarna tog lite mer konkret form efter hand. Klockan blev för mycket förstås, det tar tid för mig att skriva mig igenom tankarna. Men det var det värt. Jag behövde göra klart det där. Det hör till kapitlet debatt längre fram, som pågår som ett sidoprojekt i en del av huvudet.

Men det viktigaste projektet är det där gratis här och nu. För det är otroligt skönt att ha en fri vecka. Kroppen är faktiskt trött efter fyra månader med cellgifter. Tolv gånger har gemzaret sprutats in i mig. Jag skulle vilja önska mig en längre paus efter nästa omgång. Å, jag önskar mig en krympt tumör. Jag pratar fortfarande med tumören. Jag försöker göra en gemensam plan med den för hur den ska lämna mig och ändå tycka att den har gjort det den skulle. Nu tycker ni kanske att jag är flummig. Men jag är ju det. Jag pratar, äter och healar bort tumören. Off you go.

Helande mantra i rättan tid

Sjukdomen gör sig påmind. Onsdagens behandling tog ut sin rätt, men så var det också den tredje i rad. Innan vi gick in genom dörrarna på Radiumhemmet tog vi bilder på oss, Cajine och jag. Skulle vi vara sjuka? Vi såg båda så friska ut och var fulla av kraft. Cajine var dessutom alldeles solbränd. Hon är ju i själva verket frisk - men ska ändå behöva gå igenom den där processen. Usch. Som tur är, är det en tidsbegränsad process. Bilderna ja, nej dom blev inte så bra. Jag tyckte inte jag såg så frisk ut som jag kände mig. Misslyckat.

Precis efter behandlingen mår jag fortfarande ganska bra, så då åkte vi till Ulriksdals slottsträdgård och handlade blommor. Det var ett härligt ställe för en blomsterintresserad som jag och rabatten på Gotland kommer att bli fin i år. Men på kvällen kom tröttheten och ledsenheten. Gemzar-sorgen, som man visst inte kommer undan hur mycket förväntan och förhoppning som än finns innan. Influensakänslan. På torsdagen kom illamåendet.

Men på eftermiddagen fick jag en vacker present.

Viveka, som har yogastudion Atmajyoti i Stockholm, hade ordnat en chanting för mig. Vi var över tjugo personer som chantade Trayambakam-mantrat tillsammans. Några var bortresta men hälsade så snällt att de var med i tanken. Mantrat är på sanskrit, det gamla indiska skriftspråket. Det är ett väldigt exakt språk och själva ljudandet, de olika stavelserna och intonationen sägs i sig ha helande verkan. Trayambakam-mantrat kommer från Rigveda, som är en av den indiska litteraturens äldsta skrifter. Att chanta eller recitera mantran är också en form av yoga och det finns mängder av mantran för olika tillfällen och där man tillber en eller flera gudar eller gurus eller "det som är större än oss själva". Just detta mantra ska vara det mest helande. Man ber de tre stora gudarna Brahma, Vishnu och Shiva om att bli befriad från döden - både från för tidig död och den eviga upprepade döden som det innebär att återfödas. Så ni förstår att det passar mig.

Här är Viveka. Precis som traditionen bjuder sjöng vi mantrat 108 gånger. Det blir väldigt meditativt att sitta och upprepa ett mantra så många gånger. När man sitter i en grupp blir upplevelsen också stark av att du hör allas röster som en enda. För att hålla räkningen använder man ett praying mala, ett radband, som har 108 pärlor. Så Viveka höll räkningen med sitt mala (som jag sen fick!) och vi andra bara sjöng. Jag kunde inte det här mantrat och det tog sin lilla tid att lära sig det. Men om man blundar och bara försöker följa med så går det till slut, trots att det känns omöjligt till en början. Det tog ungefär 40 minuter. För att öka effekten är det meningen att man ska chanta samma mantra i 40 dagar. Det ska jag verkligen försöka göra, så ikväll gör jag dag 39. Blir det för mycket med 108 gånger kan man dela det i två eller fyra och recitera det 54 eller 27 gånger. Kanske får det bli så ibland.

Det slog mig också än en gång, precis som förra fredagen när jag var på filmvisning på Yogashala Stockholm, hur glad jag är över att få vara en del av den ashtangayoga-community vi faktiskt har i Stockholm. Jag är glad att också Cajine och min vän Pia var med och fick uppleva det.

Vi är ganska många som har yogat ungefär lika länge och från tid till annan tränat ihop eller setts på kurser här och var. Men det är inte så ofta så många av oss träffas för något som detta, och gör något tillsammans över "shala-gränserna", alltså utanför den studio vi yogar på i vanliga fall. Bara den samvaron känns läkande och helande. I olika perioder har det faktiskt funnits en viss konkurrens i yogavärlden. Det kan låta konstigt men det har kanske fötts ur en oro för att det inte ska finnas utrymme för så många studios. Jag tror att det bara blir bättre ju mer yoga vi får och det verkar faktiskt som om intresset för yogan fortsätter att hålla i sig. Min upplevelse är också att vi nu har kommit förbi det där och faktiskt kan börja samarbeta mer och hjälpa varandra. Det gör mig väldigt glad. United we stand.

Alla vi som jobbar med yogan strävar ju också efter samma sak. Vi har valt ett arbete som är en hel livsstil och vi vill alla få vara en del i att sprida yogan till så många som möjligt. Vi tror på dess läkande kraft. Vi yogar för att hitta oss själva, bli av med vårt ego och försöka vara bra personer för oss själva och för andra. Det är själva essensen av yogan. Det finns också en väldig kraft i en stark yoga community. Tillsammans kan vi åstadkomma mer. Jag drömmer om gemensamma projekt. Det innebär också en stark känsla av samhörighet både för oss som varit med ett tag och för den som är ny i yogan. Det är en samhörighet som jag tycker är unik. Jag minns hur mycket det betydde när jag själv började äta frukost med lärare och andra yogisar på Yogashala och fick nya vänner, som visade sig bli vänner för livet. Samhörigheten har bara blivit starkare och vännerna fler. Det är en gåva.

Jag känner mig oerhört rörd över att få stå i centrum för något så fint som gårdagens chanting och vill rikta ett innerligt tack till Viveka och alla ni som var med igår - också i tanken. Här är några fina yogisar som var med och chantade. Två uthålliga småflickor och en uthållig liten pudel Pino var också med.

Med den här härliga upplevelsen i färskt minne ska jag nu packa och försöka ta mig till Gotland i morgon. Det blir en utflykt på egen hand och känns som ännu ett steg att klara av på vägen mot mitt Sommarjag. Så håll tummarna för mitt äventyr. Jag hoppas att jag ska kunna skriva därifrån också. Sist hade jag nästan sönder mitt mobila bredband, så vi får se. Skriver jag inget beror det på det.

Om Trayambakam yajamahe sugandhim pustivardhanam...Om shanti och tack vänner.

Förvåning och förväntan

Jag trampade fort, stod upp och cyklade. Jag tycker om att stå upp, särskilt i backar. Då känner jag mig fri. Vital - och inte så särskilt safe. Jag hade lite bråttom. Då slog det mig hur otroligt det var att jag cyklade.

Så här är det flera gånger per dag nu. Förvånat inser jag vad jag gör utan att ha tänkt på det. Som att cykla, bära tunga saker, springa för att hinna över ett övergångsställe. Många sådana självklara saker handlar om att lita på sin kropp. Att veta eller utgå ifrån att den ska klara en massa saker. Det där självklara är på god väg tillbaka.

Nu är jag visserligen så trött att jag bokstavligen klipper med ögonen. Jag jobbade i morse igen. Halv sex var jag uppe och åkte till yogastudion. Min egen yoga har jag nu gjort på kvällarna. Så i dag var jag "som vanligt" extrafröken på mysore-klassen följt av frukost och kära vänner. Ni vet numera hur rutinen är. Det är så otroligt roligt och lyxigt att vara där. Jag gläder mig också åt att jag kan lita på kroppen när jag arbetar med mina händer, håller i andra, lägger tyngd här och där.

Under frukosten planerade vi workshops i sommar och i höst. "Tänk om jag kunde få bli frisk" både tänker och säger jag nu med förväntan i rösten och fortsätter med vad jag skulle vilja göra då. Det är en enorm skillnad mot vad jag vågade tänka för bara en månad sedan. Då kunde jag inte tänka det utan att få en hisnande känsla i magen. Oavsett allt så har jag roligt bara när jag får tänka så. Nu lever jag mitt liv, trots sjukdomen. I dag har jag förresten en helt kortisonfri dag och mår ändå bra. Jag får alltid en ordentlig dos i samband med behandlingen, så att komma ner på noll är en rejäl nedtrappning att göra på en vecka och en chansning som vanligt. Jag har kommit ned till en tablett tidigare. Noll utan biverkningar är en seger.

Men om jobbet och allt. Jag vet så väl hur jag skulle vilja ha det. Jag har lärt mig läxan om hur jag vill prioritera. Jag ser framför mig hur roligt det kommer att bli och det känns som om jag vill börja redan nu eller kanske redan har börjat. Jag vill fortsätta att blanda skrivandet med yogan och olika kroppsterapeutiska behandlingar. Men jag ska inte skriva så mycket på uppdrag åt andra som hittills. Det ska i stället få bli mer på eget uppdrag och handla om det som jag nu är med om. Jag vill säga något om bemötandet av cancerpatienter och om ordens betydelse. Jag vill jobba tillsammans med mina vänner och systrar i olika projekt kring förebyggande hälsa och för personer med cancer. Jag vill inte vara fast på en plats utan ha möjlighet att ordna yoga-kurser på flera olika håll. Jag har hur många idéer som helst.

Just nu håller sommaren på Gotland att ta form. Allt är förstås preliminärt och beroende av hur jag mår och vad röntgen i juni säger. Men vilka planer är egentligen inte preliminära? Jag utgår ifrån att jag fortsätter att må som jag gör nu. Min tanke är att det ska bli yoga på morgnarna för dem som är vana och några ledda klasser också. I augusti blir det en workshop tillsammans med Natalia. Min vän och yogalärarkompis Camilla kommer också och hjälper mig och har klasser i juli. Jag ska jobba bara precis så mycket som jag orkar. Massagebehandlingarna tar jag paus ifrån i år men Camilla kan erbjuda behandlingar också. Allt är successivt på väg ut på min hemsida (socalito.se).

Mitt i detta är det dags för tandläkaren igen. Jag tycker ju att det har gått bra att åka dit ensam (och har hittat på det själv) men Cajine säger att hon ska följa med mig den här gången. Hon har inte gått att stoppa. Det blir trevligt förstås. För ju mer normal jag känner mig desto mer absurt känns det faktiskt att åka dit och få gemzaret. Men nu är det bara i morgon och sedan är jag fri ett tag igen. Det ligger förvåning och förväntan i luften.

Vital yet safe

Jag känner mig alltmer upptagen och allt friskare. Jag umgås, jag jobbar på min stora uppgift, jag yogar. På kvällarna sitter jag vid datorn och läser och letar information till sent på nätterna. Jag hinner inte alls med allt jag vill. Det är som det brukar vara. Men det är inte ett stressat jag hinner inte med. Det är glatt. Vintern är långt borta men medvetenheten om skillnaden på nyss och nu är stor.

I fredags kväll var det filmvisning på Yogashala Stockholm, den yogastudio som jag tidigare arbetade på. Amerikanen Dominic, som var en av de tidiga eleverna till ashtangayogans guru Pattabhi Jois, var där och visade filmklipp från alla sina år med denna stora man, som utvecklade ashtangayogan utifrån det han i sin tur lärde sig från sin guru, Krishnamacharya. Under många år hade Dominic sin filmkamera med sig när han var i Indien eller träffade Pattabhi Jois på de turnéer han gjorde över världen. Filmerna är en stor skatt och en dokumentation över en man vars livsverk fått betydelse för så många människor.

Pattabhi Jois, oftast bara kallad Guruji, som är ett kärleksfullt namn på en guru eller lärare, vigde sitt liv åt att undervisa och hjälpa människor att uppleva de helande och positiva effekter yogan kan ha. Men själva metoden handlar inte alls bara om att "sitta i lotusställning och andas", som man kan tro. Ashtangayogan är, som ni tidigare har sett på bilderna här, en väldigt fysisk form av yoga och en tuff träning, som kombineras med en särskild andning. Med tiden blir en del av rörelserna rent akrobatiska och kräver många års träning innan de är möjliga att göra för de flesta - om någonsin. I fokus står alltid andningen och det flöde som uppstår när man rör sig i takt till den.

I nästan 70 år undervisade Pattabhi Jois i sin metod. Från mitten av 60-talet, då den första västerlänningen hittade till hans lilla yogaskola i Mysore i södra Indien, har ashtangayogan nu spridits över hela världen. Till det bidrog inte minst det stora antal yoga-turnéer ut i världen Guruji gjorde ända fram till början av 2000-talet. Intresset bara växte och på turnéerna ledde han klasser för flera hundra elever på en gång. Antalet västerlänningar som reste till Mysore för att yoga hos honom på plats i Indien ökade också för varje år och det är en trend som håller i sig än i dag. Guruji gick bort förra året, strax innan han skulle bli 94 år, och nästan ända fram till sin död var han aktiv och undervisade i sin egen yoga-shala i Mysore.

Jag är förstås övertygad om att man kan bli både gladare och friskare av att fokusera på sin andning och av att arbeta med kroppen. Allt annat påverkas och följer på något sätt med - rörelser, tankar och handlingar. Ibland krävs det lite disciplin för att träningen ska bli av, men efteråt är det alltid värt det. Det lär man sig att komma ihåg när det känns jobbigt att gå upp tidigt på morgonen.

Ibland verkar yoga väldigt allvarligt och seriöst och till och med pretentiöst. Jag blir framförallt glad av yogan och tycker att man vill - och får - skratta också i en yoga-shala. Därför gladde det mig att Dominique betonade att det var mycket skratt i Gurujis shala. Han utmanade alla väldigt, filmsnuttarna visade en vital 70- och 80-åring som svingade runt sina elever - ofta män mycket större än han själv - från handstående till brygga fram och tillbaka så att de alla är skakiga i ben och armar och snurriga i huvudet. Guruji säger något som "bad man" till den som vinglar till och sedan skrattar alla. Det är befriande. Dominic beskrev ashtangayoga som en kombination av "vital and safe". Och så är det. Man befinner sig på gränsen och tanken är att man faktiskt utmanar sig lite hela tiden. Varje dag kan se olika ut, varje gång man ställer sig på mattan kan vad som helst hända. Kroppen kan vara stel, mjuk, trött eller alert, andningen och sinnet kan variera på samma sätt. Man ställer sig på sin matta, börjar fokusera på sin andning och ser vad som händer. Under två timmar står bara andning och rörelse i fokus. Det är tjusningen. Efteråt känner man sig nöjd, oavsett hur det var under tiden. Ofta är man så nöjd att man faktiskt inte skulle behöva göra så mycket mer. Jag längtar bara efter att dricka kaffe och äta frukost. Det är bra så. Men det är också väldigt speciellt att komma till jobbet och redan ha gjort allt det där. Det blir som en hemlighet man bär på. Ett eget litet leende. Nöjd. Glad.

När jag själv var i Mysore första gången hade Guruji nyss varit allvarligt sjuk men repat sig, och han ledde till och med några klasser. Då var han 92 år. Det var en stor upplevelse. Till sin hjälp hade han sedan länge sitt barnbarn, Sharath Rangaswamy, och sin dotter Sarawathi. I dag är det Sharath som förestår K. Pattabhi Jois Ashtanga Yoga Research Institute (titta på KPJAYI.org). När jag var där sist var Guruji borta. Men hans närvaro känns ändå i shalan och Sharath säger samma saker som Guruji, och som man kan höra många yogalärare upprepa. Det är samma bad man och bad lady och skrattet finns i hans ögon.

I dag var jag och jobbade i yogastudion igen. Varje gång jag är där är jag lite starkare. På nätterna drömmer jag om hur jag flyger fram i min egen yoga. När jag vaknar tror jag fortfarande att jag ska ta mig igenom en helt vanlig morgonträning. Det är en härlig och intensiv längtan men det ska jag nu inte. Där är jag inte alls i kroppen. Ska yogan på riktigt bli en del av livet, och om jag som person ska kunna ta del av dess helande effekt på alla plan, så måste den få följa med i allt som händer. Skulle man bara träna när man är på topp blir det inte mycket av yogan. I stället får man anpassa den utifrån vad som pågår och här pågår en cancerhistoria. Då får allt se lite annorlunda ut och rörelserna får vara mjukare. Men det känns som om jag börjar ta små steg tillbaka till min vanliga yoga - och jag är fast besluten att jag ska tillbaka. Fredagens filmvisning gav mig också en sådan intensiv längtan efter Mysore. Tillbaka dit ska jag också.

En vän frågade mig igår om det är så att jag får tabletter för att inte få ångest eller för att bli lugn. Hon undrade om jag verkligen kan vara så här lugn och orädd. Jag slås av det själv ibland. Men det är inga tabletter. Det är tron och viljan att vara här. Att jag så innerligt starkt vill vara här och tron på en mer holistisk syn på livet än sjukvården kan ge. Jag tror förresten att healingen jag var på häromdagen fortfarande gör sitt. Det svishar och rör på sig kring tumören på nätterna.

Innan jag skulle gå på filmvisningen var jag lite nervös för alla jag skulle träffa, som jag inte känner så väl. Det var första gången jag var ute en kväll bortsett från några middagar med familjen. Men då kan jag ju gå ifrån och lägga mig på soffan om det behövs. Om tarmarna bråkar gör inte det så mycket. Det här var nytt. Det var en massa människor samlade i ett rum och de flesta vet att jag har cancer. Det är intressant att se hur jag ser ut, det inser jag ju. Jag är "hon som har cancer". Men det gick bra både att vara hon och att vara jag. Det var bara trevligt, alla var snälla och jag kände mig som vanligt. Jag känner mig också så hemma och glad på Yogashala Stockholm. Vital and safe. Det är vad jag vill vara. Eller kanske ännu hellre vital yet safe.

Herregud vad långa inlägg det blir... Jag ska skärpa mig.

Att få tänka framåt

Tandläkarbesöket gick utmärkt. Jag styrde giftet rätt i några minuter, pappa kom förbi och strax därefter en dietist. Hon lärde mig lite mer om hur jag kan laborera med det matsmältningsenzym jag måste äta då bukspottskörteln inte fungerar som den ska. Den ska spotta ut ett enzym (därav namnet) som spjälkar maten och gör att vi kan ta upp näringen. Utan enzymet kan man inte ta upp fett och protein och det leder förstås till näringsbrist i längden. Men det finns alltså tabletter, som man bör ta till varje måltid. Man får pröva sig fram med doseringen. Jag har haft ganska svåra problem med tarmarna och behöver kanske lite mer av enzymet. Vi pratade också om det här med raw food eller inte i mitt fall. Det är mera svårsmält och har därför inte känts helt rätt för mig just nu - samtidigt som jag så gärna velat att det ska fungera, eftersom det finns mycket goda resultat på cancerpatienter. Men nu är pancreascancer lite speciellt, då den sitter i hjärtat av matsmältningsfunktionen. Dietisten kunde bara bekräfta att det är bra om jag blandar det råa med lite mer tillagat. Steg för steg så accepterar jag saker och ting. Jaha, så var behandlingen klar. Jag hann knappt med. Dessutom blev jag hämtad av Lisen och slapp än en gång trasslet med sjukresan.

I dag har jag bara suttit i soffan och pratat, mailat och fortsatt mina sommarplaner med sommaryoga - om än i väldigt begränsad omfattning - på Gotland. Allt blir av naturliga skäl högst preliminärt men det är å andra sidan allt i livet. Tumören känns, giftet verkar och jag helar mig med mina nya rörelser. Till sommaren är jag mitt sommarjag, som jag har sagt förut. Jag prövade att skicka healing till en vän också, som har ont i kroppen och svårt att sova. Det brann och stack i mina händer och hon tyckte att det kändes och sov den natten som en stock. Och nu - nu fick jag ett mail om att jag får hyra min sommar-shala Solkusten igen. Mot sommarjaget med allt större steg. Jag känner mig lycklig bara av tanken. Det är mycket prat om mindfulness och om att vara här och nu. Jag hör till dem som pratar. Men som sjuk är det härligt att tänka framåt!

Ovanliga vanliga dagar

Om jag ska säga något om mig i dag? Jag vet inte, jag är väl ganska vanlig.

Jag gick upp sex och jobbade i yogastudion i morse igen. Det var så roligt i söndags så jag längtade tillbaka. Min egen yoga kan jag göra själv. Det blev en lyxmorgon med frukost med mina gamla yogavänner efteråt. Vi kände oss som förr ihop. Så åkte jag hem och och kollade in vårens nyheter på H&M. Jag går ute på stan som vem som helst. Jag är inte rädd för att träffa människor. Jag har fått tillbaka lite armmuskler. Jag gör preliminära sommarplaner i kalendern. Jag pratar med Bengt i Hemse om en ny spis efter spisen som sprängdes. Snart åker jag till Gotland igen. I morgon? Nej, vänta då kan jag inte. Då har jag ett tandläkarbesök. Eller? Radiumhemmet. Vad gör jag där?

Jag är ganska vanlig. Det är det som är tricket, det är det som håller mig uppe och gör mig glad.

Det är det som gjorde att jag kände mig så glad när jag igår åkte till min fantastiska healer och guide, som finns här i Stockholm. Sist jag träffade henne - vilket också var första gången - var det sen höst och jag hade ont i magen och var stressad. Hon såg inte tumören då, men hon såg blockeringar i solar plexus. Den gången sade hon att jag, med start i början av året, skulle förändras mycket som person och att jag i den processen skulle bli väldigt stark. Jag skulle också börja jobba med människor som är sjuka och då använda mig av yogan i kombination med nya rörelser, som skulle komma till mig. Det jag mest tog till mig var att hon sade att själen sörjde att jag inte längre skrev. Hon visste ingenting om mig.

Trots min hemska resa med sjukdomen efter vårt förra möte så kände jag mig mycket bättre, gladare och lugnare när jag åkte dit igår än i höstas. Det var det första jag sade till henne. Det första hon sade var att hon sett att familjen blivit väldigt stark tillsammans under den här tiden. Hon är en sådan som ser saker.

Jag kan inte nog betona glädjen i att en person som hon, liksom hennes man, tror på mig. De är så vänliga och generösa och ägnar sina liv åt att ge till andra på olika sätt. Jag har aldrig ens träffat honom och ändå har de båda mig i åtanke under sina dagliga sessioner för helande på jorden. De arbetar bland annat för att hjälpa sjuka människor, som är drabbade av mycket biverkningar från olika mediciner, eller som lever under svåra förhållanden och inte har tillgång till någon vård alls. De samarbetar med andra och de prövar ut nya metoder för att hitta läkning. I det är jag med. De verkar ha en idé om att jag har en uppgift att utföra här. Därför ville de också ge mig healingen som gåva. Jag kommer kunna dela med mig av mina erfarenheter till andra sjuka och berätta för andra om det jag nu är med om, säger hon. När jag berättade att jag skriver igen - här - sken hon upp.

Ni förstår vilken livlina de ger mig. Jag har en uppgift. "Vi vill att du ska vara stark på denna jorden", fick jag höra. Jag vill inget hellre. Vårt samtal stärkte mig i min tro om att jag är på rätt väg. Jag fick veta vad jag ska göra och tips om vad jag ska äta, och till stor del är det vad jag redan gör och äter. Det blev som en bekräftelse på att jag gör rätt.

Jag var lite nervös innan över vad hon skulle se. Men det hade jag inte behövt vara. Hon har sett så många mirakel att mirakel är hennes självklara inställning. Och hennes naturliga ingång är att ta reda på sjukdomens budskap, skapa en relation till sjukdomen och sedan låta den få gå tillbaka med hjälp av universum. "Det som har bildats kan också återbildas". Så galen är jag också. Jag fick veta att jag ska vila, låta det här få vara en paus och sluta oroa mig för att jag inte gör nog. För det gör jag, sade hon. Och jag har hjälp hela tiden. Tänk er att få höra det i min situation. Det gör gott som motvikt till de negativa besked och upplevelser som följer med när man som jag också är i händerna på sjukvården. Och så mycket hippie är jag att jag tar det till mig. Jag har också alltid tänkt på intuitionen som en kraft att räkna med. Vissa saker vet man bara och jag har vetat många saker. Jag tror också att vår intuition blir mer utvecklad med åren. Den blir dessutom lättare att höra när vi vistas i naturen liksom av stillhet, yoga och meditation. Men att behålla tron hela tiden i min situation kräver ändå ett arbete. Det är skönt att få hjälp.

Efter ett långt samtal fick jag en timmes healing av både henne och hennes man. Han ville också vara med, så han deltog hemifrån. Det är fysiskt mycket påtagligt vad som pågår när de arbetar.
Dessutom fick jag med mig helande rörelser, som jag ska göra och som jag också ska kunna hela andra med.

"När du var här sist var det som om du hade en stor hög vägg framför dig att klättra upp för. Nu är du mycket starkare. Du upplever dig själv som lugnare, men jag ser att du också är starkare. Du har bara en liten bit kvar att klättra upp för den där väggen så ser du ut över allting", var det sista hon sade till mig när jag gick. Jag kom lite högre bara av timmarna med henne.

(PS. hon har under ett tag framöver en paus från arbetet med healing för ett annat projekt.)

Världens roligaste jobb

I dag var det alldeles fullt i yogarummet när jag kom. Så jag hjälpte fröken Natalia i stället för att yoga själv. Det var första gången jag jobbade sedan jag blev sjuk. Det var inte ens jobbigt. Bara underbart roligt och skönt att få använda mina händer igen. Och härligt att få se alla kända ansikten och några av mina gamla elever, som fortsätter att jobba på så fint.

För mig finns det inget roligare jobb än att få gå runt i ett rum som detta. Det är fullt av aktivitet, alla gör sin yoga i sin egen takt och som lärare går vi runt och hjälper till där det behövs. Se här vad alla jobbar hårt. Allting bygger på att man helt enkelt gör. "Do your practice and all is coming", som ashtangayogans guru sa, och alla yogisar har hört tusen gånger. Men så är det ju med allt. One by one you do. Läraren lär känna sina elever och vet med tiden precis vem som behöver hjälp med vad. Yogautövarna kan då i sin tur känna sig trygga med att de får säkra justeringar och våga låta sig bli lite mer utmanade allteftersom. Har man dessutom två lärare på sig så här gäller det verkligen att man litar på dem...






















Att stå på händer är bra för att bygga upp styrkan i armar och axlar. Dessutom är det väldigt roligt. Man känner sig som tolv år igen. Det är som en lek. Se här på C, B och J - vilka unga 40+. Be proud!

Och så är det drop-backs, som ni vid det här laget nog vet är att droppa bakåt, alltså gå ner i brygga från stående och upp igen. Läraren kan hjälpa den som gör sin yoga att komma djupare i en rörelse och att hitta rätt riktning. Ibland behöver läraren hålla i, till exempel när man gör drop-backs. Här är i ordning Malin, Camilla och Mikaela (med babyn i magen). Jag kunde inte låta bli att störa och ta bilder i dag igen. Jag lovar att sluta med det snart. Hur man ser ut är knappast yogans fokus. Därför är det till exempel heller aldrig speglar i en yogashala. Ashtangayogan är en fysiskt kraftfull träning, som också strävar efter att utmana utövaren. Du måste fokusera på både andning och rörelse hela tiden och det gör att det också blir en mental träning. Man rör sig hela tiden i ett flöde där rörelse och andning länkas samman till en serie rörelser. Med tiden blir det som en meditation i rörelse. Men, i alla fall, någon gång kan det också vara roligt att få se hur man ser ut när man gör sin yoga.

Efteråt, när man har ansträngt sig sådär hårt och äntligen kommer till vilan, kan man få en treat ibland. Lite tryck på bröst och axlar och hjälp att sträcka ut nacken. Det tycker jag som är massageterapeut och längtar efter att massera är roligt att få göra när tiden finns.

Här sitter fröknarna svettiga och glada på slutet. (En behöver få lite sol på kroppen kan man säga.) Det är väldigt varmt och immigt i rummet.

Kaffe i solen efteråt blev det i dag också. Fina vänner. Det blev en underbar söndag igen. Det behövde jag faktiskt. För även om läkarbesöket på Radiumhemmet gick bra i fredags så påverkar det mig rätt mycket att vara i den miljön och att behöva fokusera på hur illa det är ställt med mig. Jag vill inte vara i det. Det gör mig bara ledsen. Jag vill yoga och jobba med mina händer och planera sommar med yoga på Gotland. Så tack för i dag! (PS. lilla bilen gick igenom.)