De stora sakerna tar tid

Jag ser en vacker fredagskväll utanför fönstret. Jag har fått syrener och pioner så jag är med lite därute. Här inne har det annars varit tunga skyar sista dagarna. Kroppen var trött redan före behandlingen, jag började till och med kräkas bara av tanken på att åka dit. Efteråt har jag haft mer ont i magen än vanligt - vilket säkert är bra. Celler som dör sväller och gör ont, som doktor Mikaela säger. Jag har gråtit mycket över hela situationen och känt mig less. Det är ett ord jag aldrig använt förut. Nu passar det mycket bra. Jag är less. Jag har lite ont i lungorna också, när jag andas in djupa andetag. Mikaela har lyssnat och det verkar som om jag har irriterade lungsäckar. Det är än en gång slemhinnorna som gör sig påminda, påverkade. Det ska förhoppningsvis gå över av sig själv. Kroppen - och hela jag - är trött. Det där med tandläkaren fungerade bra några gånger, men nu höll det inte längre. Jag blir så innerligt ledsen över vad kroppen måste utsättas för. Det är som att spruta in maskindiskmedel i mig och jag låter det ske, tänker jag ibland. Jag vet, jag vet att det är för att jag ska bli av med den här helvetes jävla skitcancern, men jag kan inte låta bli att känna att jag förråder min kropp.

Cajine följde med mig i onsdags, trots att hon själv hade varit där på måndagen. För mig var det förstås underbart. Jag delade rum, och ismössemaskin, med en ung kvinna, som var inne för behandling en andra omgång. Där låg vi med filtar uppdragna till öronen i sommarvärmen, båda med långa hår som stack ut ur kapten zoom-mössan. Hon hade blivit av med en cancer för ett och ett halvt år sedan och nu fått metastaser på nytt ställe. Då vill man också gråta. Denna cancer. Men hon var stark den här unga kvinnan. Det enda var att hon kunde sakna någon att prata med, någon som förstod själva cancern, sa hon. "Vad skönt att ni har varandra". Det har vi verkligen. Fast det hade vi ändå, redan innan. Det räckte så. Några saker måste man kanske uppleva. Som sorgen över cellgifterna. Det som så påtagligt blir ett gift när det är ens egen kropp som ska ta emot det. Och som det här med att inte ha aptit. Det är väl bara att äta ändå, kan man tro, tills man är där.

Det är många som säger till mig att de aldrig kan förstå vad jag går igenom, men att de ändå vill ge mig kraft. Det är ödmjukt och vänligt. Jag tror att de flesta faktiskt kan förstå ganska väl genom att lyssna, försöka sätta sig in i situationen och känna empati. Däremot kan vi ju aldrig uppleva någon annans känslor helt och fullt och det är ju känslan som sliter och drar och kan föra oss till platser vi aldrig föreställt oss.

Men jag har väldigt många människor omkring mig som förstår var jag är och hjälper mig. Bara jag är tyst här några dagar så är ni genast flera som känner in var jag är. Några av er fortsätter att skicka snälla kommentarer fast jag inget skriver. När jag är ledsen och har ont drar jag mig undan, orkar inte prata i telefon och avböjer också besök. Jag har inget att säga, jag måste bara ta mig igenom det. Men några kommer ändå. Både igår kväll och i dag sattes plötsligt en nyckel i låset och in kom först en Lisen och sedan en Cajine. Mina vänner sätter godsaker utanför dörren. Jag är alltid otroligt väl omhändertagen och det är - och förblir - en ynnest för mig. Det har gått så lång tid och ändå håller ni i.

Det kom faktiskt ett väldigt positivt besked i dag. Gotland och Visby lasarett har sagt ja till att behandla mig i sommar. Det var en stor lättnad, även om jag kände det på mig. En annan sak är att jag helst inte vill ha så mycket behandling i sommar alls. Jag vill ha en paus. Nu vet jag vad det betyder, det som bland andra kirurgen Åke sade - "du ska ta så mycket gemzar som du bara orkar." Nu är jag mitt i det jävliga, tuffa, det alla har pratat om. Efter tretton gånger är jag trött, less, slut. Men det är som det ska vara. Det är ingen lek att krympa en stor pancreastumör.

I början ville jag aldrig säga min tumör, när jag skulle berätta något om den. Numera gör jag det. Sedan jag bestämde mig för att försöka få tumören att gå med på min plan om hur den ska dra sig tillbaka så är den min tumör. Den har gett mig sitt budskap och den är med på att släppa. Men det tar tid och det gör ont för både tumören och mig. De stora sakerna tar alltid tid att mogna. Så plötsligt är de klara. Det är vad jag ska hålla i nu.

Sist av allt vill jag säga grattis till min moster Jecca, 65 år i dag. Puss moster.