Vital yet safe

Jag känner mig alltmer upptagen och allt friskare. Jag umgås, jag jobbar på min stora uppgift, jag yogar. På kvällarna sitter jag vid datorn och läser och letar information till sent på nätterna. Jag hinner inte alls med allt jag vill. Det är som det brukar vara. Men det är inte ett stressat jag hinner inte med. Det är glatt. Vintern är långt borta men medvetenheten om skillnaden på nyss och nu är stor.

I fredags kväll var det filmvisning på Yogashala Stockholm, den yogastudio som jag tidigare arbetade på. Amerikanen Dominic, som var en av de tidiga eleverna till ashtangayogans guru Pattabhi Jois, var där och visade filmklipp från alla sina år med denna stora man, som utvecklade ashtangayogan utifrån det han i sin tur lärde sig från sin guru, Krishnamacharya. Under många år hade Dominic sin filmkamera med sig när han var i Indien eller träffade Pattabhi Jois på de turnéer han gjorde över världen. Filmerna är en stor skatt och en dokumentation över en man vars livsverk fått betydelse för så många människor.

Pattabhi Jois, oftast bara kallad Guruji, som är ett kärleksfullt namn på en guru eller lärare, vigde sitt liv åt att undervisa och hjälpa människor att uppleva de helande och positiva effekter yogan kan ha. Men själva metoden handlar inte alls bara om att "sitta i lotusställning och andas", som man kan tro. Ashtangayogan är, som ni tidigare har sett på bilderna här, en väldigt fysisk form av yoga och en tuff träning, som kombineras med en särskild andning. Med tiden blir en del av rörelserna rent akrobatiska och kräver många års träning innan de är möjliga att göra för de flesta - om någonsin. I fokus står alltid andningen och det flöde som uppstår när man rör sig i takt till den.

I nästan 70 år undervisade Pattabhi Jois i sin metod. Från mitten av 60-talet, då den första västerlänningen hittade till hans lilla yogaskola i Mysore i södra Indien, har ashtangayogan nu spridits över hela världen. Till det bidrog inte minst det stora antal yoga-turnéer ut i världen Guruji gjorde ända fram till början av 2000-talet. Intresset bara växte och på turnéerna ledde han klasser för flera hundra elever på en gång. Antalet västerlänningar som reste till Mysore för att yoga hos honom på plats i Indien ökade också för varje år och det är en trend som håller i sig än i dag. Guruji gick bort förra året, strax innan han skulle bli 94 år, och nästan ända fram till sin död var han aktiv och undervisade i sin egen yoga-shala i Mysore.

Jag är förstås övertygad om att man kan bli både gladare och friskare av att fokusera på sin andning och av att arbeta med kroppen. Allt annat påverkas och följer på något sätt med - rörelser, tankar och handlingar. Ibland krävs det lite disciplin för att träningen ska bli av, men efteråt är det alltid värt det. Det lär man sig att komma ihåg när det känns jobbigt att gå upp tidigt på morgonen.

Ibland verkar yoga väldigt allvarligt och seriöst och till och med pretentiöst. Jag blir framförallt glad av yogan och tycker att man vill - och får - skratta också i en yoga-shala. Därför gladde det mig att Dominique betonade att det var mycket skratt i Gurujis shala. Han utmanade alla väldigt, filmsnuttarna visade en vital 70- och 80-åring som svingade runt sina elever - ofta män mycket större än han själv - från handstående till brygga fram och tillbaka så att de alla är skakiga i ben och armar och snurriga i huvudet. Guruji säger något som "bad man" till den som vinglar till och sedan skrattar alla. Det är befriande. Dominic beskrev ashtangayoga som en kombination av "vital and safe". Och så är det. Man befinner sig på gränsen och tanken är att man faktiskt utmanar sig lite hela tiden. Varje dag kan se olika ut, varje gång man ställer sig på mattan kan vad som helst hända. Kroppen kan vara stel, mjuk, trött eller alert, andningen och sinnet kan variera på samma sätt. Man ställer sig på sin matta, börjar fokusera på sin andning och ser vad som händer. Under två timmar står bara andning och rörelse i fokus. Det är tjusningen. Efteråt känner man sig nöjd, oavsett hur det var under tiden. Ofta är man så nöjd att man faktiskt inte skulle behöva göra så mycket mer. Jag längtar bara efter att dricka kaffe och äta frukost. Det är bra så. Men det är också väldigt speciellt att komma till jobbet och redan ha gjort allt det där. Det blir som en hemlighet man bär på. Ett eget litet leende. Nöjd. Glad.

När jag själv var i Mysore första gången hade Guruji nyss varit allvarligt sjuk men repat sig, och han ledde till och med några klasser. Då var han 92 år. Det var en stor upplevelse. Till sin hjälp hade han sedan länge sitt barnbarn, Sharath Rangaswamy, och sin dotter Sarawathi. I dag är det Sharath som förestår K. Pattabhi Jois Ashtanga Yoga Research Institute (titta på KPJAYI.org). När jag var där sist var Guruji borta. Men hans närvaro känns ändå i shalan och Sharath säger samma saker som Guruji, och som man kan höra många yogalärare upprepa. Det är samma bad man och bad lady och skrattet finns i hans ögon.

I dag var jag och jobbade i yogastudion igen. Varje gång jag är där är jag lite starkare. På nätterna drömmer jag om hur jag flyger fram i min egen yoga. När jag vaknar tror jag fortfarande att jag ska ta mig igenom en helt vanlig morgonträning. Det är en härlig och intensiv längtan men det ska jag nu inte. Där är jag inte alls i kroppen. Ska yogan på riktigt bli en del av livet, och om jag som person ska kunna ta del av dess helande effekt på alla plan, så måste den få följa med i allt som händer. Skulle man bara träna när man är på topp blir det inte mycket av yogan. I stället får man anpassa den utifrån vad som pågår och här pågår en cancerhistoria. Då får allt se lite annorlunda ut och rörelserna får vara mjukare. Men det känns som om jag börjar ta små steg tillbaka till min vanliga yoga - och jag är fast besluten att jag ska tillbaka. Fredagens filmvisning gav mig också en sådan intensiv längtan efter Mysore. Tillbaka dit ska jag också.

En vän frågade mig igår om det är så att jag får tabletter för att inte få ångest eller för att bli lugn. Hon undrade om jag verkligen kan vara så här lugn och orädd. Jag slås av det själv ibland. Men det är inga tabletter. Det är tron och viljan att vara här. Att jag så innerligt starkt vill vara här och tron på en mer holistisk syn på livet än sjukvården kan ge. Jag tror förresten att healingen jag var på häromdagen fortfarande gör sitt. Det svishar och rör på sig kring tumören på nätterna.

Innan jag skulle gå på filmvisningen var jag lite nervös för alla jag skulle träffa, som jag inte känner så väl. Det var första gången jag var ute en kväll bortsett från några middagar med familjen. Men då kan jag ju gå ifrån och lägga mig på soffan om det behövs. Om tarmarna bråkar gör inte det så mycket. Det här var nytt. Det var en massa människor samlade i ett rum och de flesta vet att jag har cancer. Det är intressant att se hur jag ser ut, det inser jag ju. Jag är "hon som har cancer". Men det gick bra både att vara hon och att vara jag. Det var bara trevligt, alla var snälla och jag kände mig som vanligt. Jag känner mig också så hemma och glad på Yogashala Stockholm. Vital and safe. Det är vad jag vill vara. Eller kanske ännu hellre vital yet safe.

Herregud vad långa inlägg det blir... Jag ska skärpa mig.