En trötter med attitydproblem

Jag jobbade med Natalia i morse. Det gjorde mig gott att vara i yogarummet, som alltid. Gotlandsveckan gjorde mig också väldigt gott, även om jag var tröttare än jag hade hoppats. Jag inbillar mig att jag ska vara så stark och pigg den där viloveckan. Jag glömmer så lätt att det är en vilovecka som är inlagd för att kroppen ska hinna återhämta sig från det - faktiskt - fruktansvärda den är utsatt för. Efter tre behandlingsveckor är kroppen slut och trött, så trött.

Min syster har nu påbörjat sin behandling. Hon känner sig någorlunda bra rent fysiskt, men även om man inte ligger och kräks hela tiden är det förfärligt att vara med om. Och det är så konstigt att hon också ska behöva gå igenom detta. Jag tänker att jag går till tandläkaren men det är deprimerande ändå. Innan vår första behandling blev både Cajine och jag instruerade att tänka på att giftet sitter i 72 timmar, och att det som kommer ifrån oss under den tiden är giftigt (spott, kräk, spola två gånger efter toalettbesök! osv). Det känns märkligt - och som en god illustration till hur giftigt det är - att det är så farligt för andra att få på sig lite, till och med bara på huden, av det som vi får insprutat i kroppen i stora mängder. Det måste komma nya mediciner med tiden. "Cellgifter är rena medeltiden", som någon i cancerforskningsbranschen sa till pappa.

Trött, sa jag. Jag kan somna när som helst. Blåsorna från helvetet har gjort det svårt att äta och prata i nästan en vecka. Det är så larvigt, två små blåsor på tungan stör hela tillvaron. Jag tycker väldigt illa om dem. De andas cancer och sjukt. Men nu börjar de ge sig och jag fortsätter att tro att de kom av ananasen och inte av cellgiftet. Men de blev säkert sådär svårartade för att cellgiftet förstör slemhinnorna.

I några dagar har jag trott att jag är på väg att bli sjuk. Trött och lite ont här och där, på gränsen till febrig ibland. Allt som händer i kroppen gör mig orolig. Det är aldrig långt till frågan om jag ska bli sådär dålig nu och det krävs arbete för att inte gå in i rädslan. Den första tanken om jag känner av något är att jag har fått fler eller nya metastaser eller att tumören växer. Nästa fråga är om det kanske handlar om en biverkning av cellgiftet. Blåsorna skrämde mig för jag förstår så väl hur allvarligt läget blir för den som har mycket blåsor. Att inte kunna äta ordentligt är illa. Det är mycket som ska fungera för att man ska hålla sig uppe. Saker som aldrig ens har föresvävat mig. Man ska ha aptit. Man ska inte ha blåsor i munnen. Man ska inte kräkas.

När aptiten inte finns är det enklare att få i sig bullar än grönsaker. Då är det inte mycket att välja på; det måste bli bullar. Men det är förstås ingen hållbar diet i längden. Så lätt, kan man tro först. Raw food är bra mot cancer. Frukt och grönt. Mungböne-drinkar. Alger. Men ibland går det bara inte att få i sig just det där som ska bota, trots att man är väl medveten om det.

Jag får prata med mig själv om att jag har gått igenom en tuff behandling de sista månaderna och att det inte är konstigt om kroppen är trött. Det är naturligtvis också så att även den som har cancer kan bli sjuk på alla andra, vanliga sätt. Jag kan också bli förkyld eller få influensa. Hittills har jag inte varit sjuk en enda gång sedan jag fick diagnosen. Det är bra med tanke på att cellgiftet också gör mig extra infektionskänslig. På gotlandsfärjan blev jag lite nervös över alla hostande människor. På vägen dit fick jag flytta mig ifrån en riktigt sjuk kvinna som hostade och nös rätt ut. Snoriga barn försöker jag också undvika.

En av mina nya bloggvänner, som har samma diagnos som jag, fick akuta buksmärtor häromdagen. Det var förstås väldigt oroligt. Men se, hon hade blindtarmsinflammation.

Den första instinkten när något nytt känns i kroppen är att det är farligt. Sedan får jag jobba. Jag gör det. Jag jobbar. Men det är en ny upplevelse att ha det så. Ibland blir jag så innerligt trött på det och på hela situationen. Jag känner mig inte heller alls redo att börja om i morgon. Jag vill helst skolka från cellgifterna, sova i några dagar och sedan få gå och jobba som yogalärare, äta frukost efteråt och skratta och planera nya kurser utan att behöva vara "ett osäkert kort", som jag säger.

Ni hör. Det krävs en hel del arbete på attityden i dag. Det enda vi styr över är vår egen inställning, som man brukar prata om i yogan. Det har faktiskt varit mitt motto i många år. Jag vill inte vara bitter eller besviken och kan jag inte ändra en situation som jag inte trivs i, vilket jag inte kan nu, så är det bara attityden jag kan ändra. Så det är bara att jobba på, jag vet det. Bara tanken på att skolka gör mig faktiskt lite upplyft. Jag undrar om någon har gjort det?