Helande mantra i rättan tid

Sjukdomen gör sig påmind. Onsdagens behandling tog ut sin rätt, men så var det också den tredje i rad. Innan vi gick in genom dörrarna på Radiumhemmet tog vi bilder på oss, Cajine och jag. Skulle vi vara sjuka? Vi såg båda så friska ut och var fulla av kraft. Cajine var dessutom alldeles solbränd. Hon är ju i själva verket frisk - men ska ändå behöva gå igenom den där processen. Usch. Som tur är, är det en tidsbegränsad process. Bilderna ja, nej dom blev inte så bra. Jag tyckte inte jag såg så frisk ut som jag kände mig. Misslyckat.

Precis efter behandlingen mår jag fortfarande ganska bra, så då åkte vi till Ulriksdals slottsträdgård och handlade blommor. Det var ett härligt ställe för en blomsterintresserad som jag och rabatten på Gotland kommer att bli fin i år. Men på kvällen kom tröttheten och ledsenheten. Gemzar-sorgen, som man visst inte kommer undan hur mycket förväntan och förhoppning som än finns innan. Influensakänslan. På torsdagen kom illamåendet.

Men på eftermiddagen fick jag en vacker present.

Viveka, som har yogastudion Atmajyoti i Stockholm, hade ordnat en chanting för mig. Vi var över tjugo personer som chantade Trayambakam-mantrat tillsammans. Några var bortresta men hälsade så snällt att de var med i tanken. Mantrat är på sanskrit, det gamla indiska skriftspråket. Det är ett väldigt exakt språk och själva ljudandet, de olika stavelserna och intonationen sägs i sig ha helande verkan. Trayambakam-mantrat kommer från Rigveda, som är en av den indiska litteraturens äldsta skrifter. Att chanta eller recitera mantran är också en form av yoga och det finns mängder av mantran för olika tillfällen och där man tillber en eller flera gudar eller gurus eller "det som är större än oss själva". Just detta mantra ska vara det mest helande. Man ber de tre stora gudarna Brahma, Vishnu och Shiva om att bli befriad från döden - både från för tidig död och den eviga upprepade döden som det innebär att återfödas. Så ni förstår att det passar mig.

Här är Viveka. Precis som traditionen bjuder sjöng vi mantrat 108 gånger. Det blir väldigt meditativt att sitta och upprepa ett mantra så många gånger. När man sitter i en grupp blir upplevelsen också stark av att du hör allas röster som en enda. För att hålla räkningen använder man ett praying mala, ett radband, som har 108 pärlor. Så Viveka höll räkningen med sitt mala (som jag sen fick!) och vi andra bara sjöng. Jag kunde inte det här mantrat och det tog sin lilla tid att lära sig det. Men om man blundar och bara försöker följa med så går det till slut, trots att det känns omöjligt till en början. Det tog ungefär 40 minuter. För att öka effekten är det meningen att man ska chanta samma mantra i 40 dagar. Det ska jag verkligen försöka göra, så ikväll gör jag dag 39. Blir det för mycket med 108 gånger kan man dela det i två eller fyra och recitera det 54 eller 27 gånger. Kanske får det bli så ibland.

Det slog mig också än en gång, precis som förra fredagen när jag var på filmvisning på Yogashala Stockholm, hur glad jag är över att få vara en del av den ashtangayoga-community vi faktiskt har i Stockholm. Jag är glad att också Cajine och min vän Pia var med och fick uppleva det.

Vi är ganska många som har yogat ungefär lika länge och från tid till annan tränat ihop eller setts på kurser här och var. Men det är inte så ofta så många av oss träffas för något som detta, och gör något tillsammans över "shala-gränserna", alltså utanför den studio vi yogar på i vanliga fall. Bara den samvaron känns läkande och helande. I olika perioder har det faktiskt funnits en viss konkurrens i yogavärlden. Det kan låta konstigt men det har kanske fötts ur en oro för att det inte ska finnas utrymme för så många studios. Jag tror att det bara blir bättre ju mer yoga vi får och det verkar faktiskt som om intresset för yogan fortsätter att hålla i sig. Min upplevelse är också att vi nu har kommit förbi det där och faktiskt kan börja samarbeta mer och hjälpa varandra. Det gör mig väldigt glad. United we stand.

Alla vi som jobbar med yogan strävar ju också efter samma sak. Vi har valt ett arbete som är en hel livsstil och vi vill alla få vara en del i att sprida yogan till så många som möjligt. Vi tror på dess läkande kraft. Vi yogar för att hitta oss själva, bli av med vårt ego och försöka vara bra personer för oss själva och för andra. Det är själva essensen av yogan. Det finns också en väldig kraft i en stark yoga community. Tillsammans kan vi åstadkomma mer. Jag drömmer om gemensamma projekt. Det innebär också en stark känsla av samhörighet både för oss som varit med ett tag och för den som är ny i yogan. Det är en samhörighet som jag tycker är unik. Jag minns hur mycket det betydde när jag själv började äta frukost med lärare och andra yogisar på Yogashala och fick nya vänner, som visade sig bli vänner för livet. Samhörigheten har bara blivit starkare och vännerna fler. Det är en gåva.

Jag känner mig oerhört rörd över att få stå i centrum för något så fint som gårdagens chanting och vill rikta ett innerligt tack till Viveka och alla ni som var med igår - också i tanken. Här är några fina yogisar som var med och chantade. Två uthålliga småflickor och en uthållig liten pudel Pino var också med.

Med den här härliga upplevelsen i färskt minne ska jag nu packa och försöka ta mig till Gotland i morgon. Det blir en utflykt på egen hand och känns som ännu ett steg att klara av på vägen mot mitt Sommarjag. Så håll tummarna för mitt äventyr. Jag hoppas att jag ska kunna skriva därifrån också. Sist hade jag nästan sönder mitt mobila bredband, så vi får se. Skriver jag inget beror det på det.

Om Trayambakam yajamahe sugandhim pustivardhanam...Om shanti och tack vänner.