Förvåning och förväntan

Jag trampade fort, stod upp och cyklade. Jag tycker om att stå upp, särskilt i backar. Då känner jag mig fri. Vital - och inte så särskilt safe. Jag hade lite bråttom. Då slog det mig hur otroligt det var att jag cyklade.

Så här är det flera gånger per dag nu. Förvånat inser jag vad jag gör utan att ha tänkt på det. Som att cykla, bära tunga saker, springa för att hinna över ett övergångsställe. Många sådana självklara saker handlar om att lita på sin kropp. Att veta eller utgå ifrån att den ska klara en massa saker. Det där självklara är på god väg tillbaka.

Nu är jag visserligen så trött att jag bokstavligen klipper med ögonen. Jag jobbade i morse igen. Halv sex var jag uppe och åkte till yogastudion. Min egen yoga har jag nu gjort på kvällarna. Så i dag var jag "som vanligt" extrafröken på mysore-klassen följt av frukost och kära vänner. Ni vet numera hur rutinen är. Det är så otroligt roligt och lyxigt att vara där. Jag gläder mig också åt att jag kan lita på kroppen när jag arbetar med mina händer, håller i andra, lägger tyngd här och där.

Under frukosten planerade vi workshops i sommar och i höst. "Tänk om jag kunde få bli frisk" både tänker och säger jag nu med förväntan i rösten och fortsätter med vad jag skulle vilja göra då. Det är en enorm skillnad mot vad jag vågade tänka för bara en månad sedan. Då kunde jag inte tänka det utan att få en hisnande känsla i magen. Oavsett allt så har jag roligt bara när jag får tänka så. Nu lever jag mitt liv, trots sjukdomen. I dag har jag förresten en helt kortisonfri dag och mår ändå bra. Jag får alltid en ordentlig dos i samband med behandlingen, så att komma ner på noll är en rejäl nedtrappning att göra på en vecka och en chansning som vanligt. Jag har kommit ned till en tablett tidigare. Noll utan biverkningar är en seger.

Men om jobbet och allt. Jag vet så väl hur jag skulle vilja ha det. Jag har lärt mig läxan om hur jag vill prioritera. Jag ser framför mig hur roligt det kommer att bli och det känns som om jag vill börja redan nu eller kanske redan har börjat. Jag vill fortsätta att blanda skrivandet med yogan och olika kroppsterapeutiska behandlingar. Men jag ska inte skriva så mycket på uppdrag åt andra som hittills. Det ska i stället få bli mer på eget uppdrag och handla om det som jag nu är med om. Jag vill säga något om bemötandet av cancerpatienter och om ordens betydelse. Jag vill jobba tillsammans med mina vänner och systrar i olika projekt kring förebyggande hälsa och för personer med cancer. Jag vill inte vara fast på en plats utan ha möjlighet att ordna yoga-kurser på flera olika håll. Jag har hur många idéer som helst.

Just nu håller sommaren på Gotland att ta form. Allt är förstås preliminärt och beroende av hur jag mår och vad röntgen i juni säger. Men vilka planer är egentligen inte preliminära? Jag utgår ifrån att jag fortsätter att må som jag gör nu. Min tanke är att det ska bli yoga på morgnarna för dem som är vana och några ledda klasser också. I augusti blir det en workshop tillsammans med Natalia. Min vän och yogalärarkompis Camilla kommer också och hjälper mig och har klasser i juli. Jag ska jobba bara precis så mycket som jag orkar. Massagebehandlingarna tar jag paus ifrån i år men Camilla kan erbjuda behandlingar också. Allt är successivt på väg ut på min hemsida (socalito.se).

Mitt i detta är det dags för tandläkaren igen. Jag tycker ju att det har gått bra att åka dit ensam (och har hittat på det själv) men Cajine säger att hon ska följa med mig den här gången. Hon har inte gått att stoppa. Det blir trevligt förstås. För ju mer normal jag känner mig desto mer absurt känns det faktiskt att åka dit och få gemzaret. Men nu är det bara i morgon och sedan är jag fri ett tag igen. Det ligger förvåning och förväntan i luften.