Vårkväll

Så här vackert ser det ut i mitt fönster ikväll. Kronobergsparken som skymtar utanför är full av liv och gänget som har det lite tuffare i livet på andra sätt är tillbaka på bänken. Det är ett säkert vårtecken.

Jag åkte dit ensam i dag - till den där behandlingen jag behöver. Pappa kom förbi och pratade en stund. Han har beställt biljetter till Gotland. Mamma och han ska snällt forsla dit sin yngsta dotter 42 år nästa vecka då jag har vilovecka från cellgifterna. Som jag har drömt om att få komma dit. Nu blir det verklighet. Jag ska få vara i min trädgård, gräva lite i min rabatt. Kanske kunna gå en kort promenad vid min bästa plats i världen - vid Hoburgen. Mer hjälp i min strävan efter att hela mig kan jag inte få.

Jag kräktes för fullt ett tag under behandlingen i dag, men efter ett nytt sjukreseäventyr - där vi plötsligt skulle hämta två andra personer i Hagalund och köra dem först - kom jag till slut hem och kände mig pigg. De där två i Hagalund blev lika sura som jag, som satt med kräkpåsen i handen, och ville förresten inte åka med. Alla fick vänta i evigheter. Notan stannade på 250 kr. Vem som betalar vet jag inte. Jag tänkte inte betala det och det måste ha varit en loose-loose situation för hela systemet. Men jag vägrar att låta alla konstiga felaktigheter som hela tiden dyker upp i kringarrangemangen ta för mycket kraft från det viktiga jag har att fokusera på.

Nej, jag åkte hem och styrde gemzaret mot tumören. Det går jag omkring och säger högt för mig själv nu. Utanför dörren stod en fantastisk bukett med syrener i. Jag har begravt ansiktet i dem flera gånger. Och så började jag städa balkongen. Jag styr gemzaret rätt och jag styr mitt medvetande. Nu ska jag äta lasagne som Pia har gjort åt mig. På teven är det halv åtta hos mig, som har blivit mitt vardagssällskap.

Hemma hos min syster är det lugnt och hon är uppe och pigg och beundransvärd i sin kraft efter sin operation. Jag säger som Miriam skrev till mig - man klarar mer än man tror. Men allt vi är med om sätter sig i kroppen och i ansiktet. Det är därför jag tycker att det är intressant med bilder och att se hur jag ser ut. Ni är så väldigt rara och säger att jag ser fin ut. Det är lite terapi för mig att se. Här hemma har jag satt upp några bilder från förr och på en frisk jag. Upplevelser märker oss, men det är inget fel i det. Det är livet. Min strävan nu är ju att det här är en upplevelse och en erfarenhet jag ska bära med mig i många år framöver.

I DN har man just nu en serie på Insidan om människor som har fått svåra diagnoser. I dag är det en intervju med Jenny, som har bukspottskörtelcancer. Det är en fin intervju och samtidigt en skrämmande berättelse om hur hon bollades runt i vården innan hon hamnade rätt. Igår intervjuades överläkaren vid Stockholms sjukhem, där det finns en palliativ avdelning. Hon pratade om det som jag tänkt mycket på om hoppet och hur vi alla är lika inför döden. Hon sade att i princip alla hyser ett slags hopp när de närmar sig sitt yttersta och att man var noga med att inte ta det ifrån patienterna. Men hon kallade det för "ett orealistiskt hopp". Jag tyckte det var synd att hon sade orealistiskt. Det kändes som om hon faktiskt tog det lite ifrån dem och oss alla genom att säga så. Det gav en besk eftersmak till deras fina tanke och ansträngning. Dessutom vill jag tro att hoppet är en viktig del av de mirakel som ändå förekommer.

Nu så

Det gick bra igår. Operationen är gjord och min syster fick åka hem redan i morse. Kirurgen var nöjd med resultatet och jag har varit med min fina syster i dag. För i dag är ju min bästa dag. Så jag har kört bil och handlat och gjort ärenden och gjort kaffe till henne och så. Man kunde önska att vi befann oss på en annan plats men när det nu är som det är så får vi ändå vara glada för att min systers operation är gjord och gick bra och att jag är pigg, får i mig mat och är uppe. Jag känner mig frisk i dag och jag tänker mig dit hela tiden. Jag tog en massa bilder på mig själv nu när jag kom hem. Det syns mycket på mig på många av dem. De värsta vill jag inte visa. Men på den här ser jag ganska normal ut. Lite sliten förstås. Det står där i mitt ansikte. Men ändå ok. Så här känner jag mig.

Apropås mina nya hjältar - kirurgerna. Häromdagen nämnde jag några av läkarna i min familj. Men min farfar och farbror var inte med först. Min farbror är ortoped och farfar, som gick bort alldeles för tidigt, var kirurg på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. När min mamma var nio år fick hon åka in på sjukhus med en brusten blindtarm. Det var väldigt allvarligt och oroligt då, men hon blev opererad av en duktig kirurg och klarade sig. Kirurgen var James, som med tiden kom att bli hennes svärfar och min farfar. Han gjorde mamma frisk. Nu gör andra kirurger oss andra friska.

Tack för att ni är med oss alla. I morgon är det onsdag och behandling. Jag tänker se det lite som att gå till tandläkaren från och med nu. Jag behöver gå dit helt enkelt. Det är inte så kul men det är inte så farligt heller, vet ni vad. "Det är bara till å hat", som gudmor Anna-Brita brukade säga om kroppsliga besvär.

En dag för rättelse

Solen skiner. Jag går här och säger shanti, shanti, shanti för mig själv. Det betyder frid och fred på sanskrit. Igår var en skitdag, i dag är en bra dag. I dag ska något rättas till. Jag har väntat med att berätta det här. Alla har behövt lite tid. Men nu kan det sägas. En av mina systrar opereras i dag. En tumör i bröstet tas bort.

Ni förstår säkert att det inte är min sak att berätta detaljerat om henne och vad hon går igenom här. Det är ju ett val jag kan göra bara när det gäller mig själv. Samtidigt är hon en så viktig del av mig och mitt liv. Att inte berätta alls håller inte. Det här är vad jag och hela min stora familj lever med nu.

Det har gått väldigt fort. Beskedet kom precis före påsk och det var på gränsen till vad man kan ta in för oss alla tror jag. Chockande. Plötsligt var vi två sjuka systrar, två i familjen med cancer. Både hon och jag samtidigt "medsjuka" och sjuka. Vi fattar ingenting. När vi ses pendlar vi mellan att bara säga "det här har vi inte tid med", svära, gråta och ibland hamna i något slags skratt. Igår svarade vi "cancerföreningen" när en annan syster ringde. Jag har varit förtvivlad för hennes skull förstås. Förstått något av hur mina nära har det. Men jag har bestämt mig för att resa på mig. Nu ska vi vända det här. Det hjälper ju ingen att jag lägger mig ner. Vi har varit förskonade har vi sagt igen. Nu utmanas vi på många sätt.

Först skulle det dröja med operation, men så mycket har vi lärt oss nu, att man inte kan låta sig nöja med förseningar. En bra och engagerad kirurg (mina nya hjältar) har tagit plats på scen och tumören tas bort. En tumör i bröstet är trots allt något annat än en inoperabel pancreascancer. Tur kan man absolut inte tala om när det handlar om sjukdom och cancer. Det är ett jävla helvete. Men den här ska bort nu.

De som är nära familjen får veta mer på andra sätt. Ni som står lite längre utanför förstår att det är en svår och märklig situation för oss alla. Det är chockande att läsa också för er, tror jag. Nu vet ni i alla fall. Jag vet att man kan undra vad man ska säga, tänka att man måste komma med något uppmuntrande. Men vet ni det räcker så bra med att bara säga att man tänker på den som har det svårt. För mig var det först svårt att ta emot direkta reaktioner. Svårt att mötas, svårt att tala i telefon. Mina systrar har varit lite som en skyddsmur för mig och att skriva här har varit det enklaste. Lite så blir det. Det är svårt att vara den sjuka som berättar det först - enklare när andra redan vet och har hunnit ta in det - så gott man nu kan det.

Vi fortsätter att hålla i varandra. Och i dag ska det rättas till. Sedan ska vi alla fortsätta med allt vi har att göra. Min syster ska fortsätta att ta hand om mig säger hon. Jag försöker ta hand om henne lite tillbaka (med lite halvdant resultat får man nog säga). Vi fortsätter framåt. Shanti, shanti, shanti - frid och fred till allas våra själar.

En explosion

Det kändes som om bloggen exploderade igår av våra gemensamma krafter. Jag har fått nya läsare och vänner och lärt mig en massa saker. Tack så innerligt. Jag samlar erfarenheter på hög och så småningom blir det något av det som vi uppenbarligen är flera som upplever som olika brister i sjukvården. En del är ju rena strukturfel, som det inte går att lasta enskilda personer för, en del är rent slarv och avsaknad av eget ansvar och andra upplevelser handlar mer om vad det innebär att arbeta med sjuka människor och att vara medmänniska.

Det finns ju så oerhört många fantastiska människor i sjukvården. Jag har träffat väldigt många under alla år som extrapersonal på sjukhus och jag har fortfarande många vänner som arbetar i vården. Mina föräldrar är läkare, liksom min morbror och farbror. Farfar var det också! Jag och mina systrar har alltid tjatat om att "vi borde ha blivit läkare". Jag har verkligen älskat att arbeta på sjukhus. Kanske blir man därför extra arg när det är dåligt och fel på olika sätt och när prioriteringarna är fel. Det blir ett svek. Och det blir extra illa när det kommer någon och liksom sviker idealen, och förstör ryktet för dem som gör så stora insatser dag ut och dag in. För de flesta människor är det ett kall att jobba i vården.

När det väl gäller och man är allvarligt sjuk så spelar det inte så stor roll vem man är och vilka erfarenheter vi har. Då är vi alla lika - sjuk tonåring eller erfaren gammal läkare som ligger på sitt yttersta - det vi behöver mest är att få träffa läkare och medmänniskor som ingjuter lite hopp, eller i alla fall inte tar det ifrån oss.

Här har det andats hopp nu. Igår var mamma här och klappade på mig och gick igenom min skattkista av brev och blomsterkort jag har fått under min sjukdom och jag läste era kommentarer för henne. Vi skrattade glädjetårar.

Det kommer en tid när det är dags för debatt. Men nu är det tid för mig och andra som är i liknande situation att se framåt i våra liv, tänka oss friska och starka, skicka brännande strålar av ljus som tar bort våra tumörer och helar oss. Styra medicinerna dit de ska och fylla på kroppen med goda ting så att den orkar. Kärlek. Mat. Lite rörelse. Vi går framåt tillsammans.

Från Radiumhemmet till kirurgen på Huddinge

Igår var Pia med mig på Radiumhemmet. Behandlingen känns ganska odramatisk numera även om själva cellgiftet är farliga saker. Här är jag i min ismössa med lite fetvadd i pannan för att lindra kylan. Min sköterska Catharina och jag har ett bra samarbete. Jag tittar bort när hon trycker in nålen i "porten", som sitter strax under nyckelbenet, för det är ganska obehagligt. Sedan testar hon att nålen funkar genom att backa och dra ut lite blod och den har funkat fint hittills. Så får jag lite mediciner mot illamående och koksalt. Själva cellgiftet går sedan in på bara en halvtimme och igår flöt allting på utan förseningar. (Det var bara sjukresan som inte kom på hemvägen, så att vi fick ringa en vanlig taxi efter en timme.) Jag kräktes under behandlingen för första gången men sedan åkte Pia och jag hem och åt smörgåsar.

Allting är väldigt praktiskt och det är bra. Det måste vara så. Medlidande och ömkan går absolut inte att hålla på med. Det handlar snarare om deltagande, tror jag. Eller medkännande kanske är ett bättre ord - i kombination med en positiv grundhållning. Det där att vara praktisk och att inte väja för det som känns farligt eller pinsamt eller äckligt är också något jag lärt mig av att arbeta så mycket på sjukhus. Man ska ställa konkreta frågor om hur patienten mår, vad som fungerar, hur jag kan hjälpa till för att praktiskt göra det bästa av situationen. Vågar man det är mycket vunnet i relationen mellan patient och vårdgivare.

Pia och pappa, som också tittade förbi som vanligt, hjälpte mig den här gången att styra cellgiftet rätt. Jag bad dem om det. Jag gör ju gärna som jag blir tillsagd av dem jag tycker om, så jag tror det hjälper att inte bara jag, utan också dem säger åt mig med myndig stämma att "nu styr du gemzaret mot tumören". Och i dag mår jag riktigt bra. It's all in the mind. Mycket i alla fall. Jag är en soldyrkare så jag omvandlar gemzaret till solstrålar och energi, som bränner bort tumören. Det är ljus och kraft på ett positivt sätt, som samtidigt tar död på den. Ibland knyter jag också trådar runt tumören så att blodtillförseln stryps. Det funkar.

I mitt huvud hade jag också att jag skulle vara pigg i dag, trots att det är dagen efter. I vanliga fall brukar jag inte ens komma till duschen på torsdagar. Men i dag hade kirurgen Åke på Huddinge, som är en del av det pancreas-team som Radiumhemmet med flera också ingår i, erbjudit mig ett möte. OM en operation skulle bli aktuell är det han som kommer att genomföra den. Jag ville förstås gärna träffa honom.

Mitt fall var uppe på pancreas-teamets konferens i tisdags. Åke hade själv anmält det. Han har alltså engagerat sig i mitt fall - efter att Radiumhemmet bytte "målbild", placerade mig i det palliativa facket och mätte ut min tid - och det är en stor lycka för mig. Jag tror inte att mitt fall hade kommit upp till diskussion igen utan Åke.

Jag var upplyft redan innan pappa och jag åkte dit och nu känner jag mig faktiskt gladare än på länge. Nu jävlar. Han säger inte att han kan göra mig helt frisk, men nu känner jag att jag har en behandlande läkare som vill visa mig att han tror på mig och att vi har en gemensam plan för att jag ska överleva. Jag ska sköta mitt - hålla mig uppe - så lovar han att sköta sitt. Det allra viktigaste är att tumören faktiskt svarat på Gemzaret. Cajine (o anna l) har haft rätt - vi ska älska Mr Gemzar. Det är vanligare att den här elaka formen inte alls reagerar på det. Jag har tur.

Åke var en underbar person, han är engagerad, brinner för sin specialitet, som är just den sjukdom jag har fått, han pratade glatt och ritade med tuschpennor på pappret på britsen. Han frågade om jag visste hur allt såg ut, visade hur tumören sitter i aortan och andra viktiga blodkärl som det inte går att operera bort. Han tog emot mig med ett vänligt "är det du som är Thomasine? Jag trodde det skulle komma en sjuk person." Han visste precis vad han gjorde. Hopp, det är hela saken. Jag är innerligt tacksam. Vilken doktor!

Vi gick igenom en massa konkreta detaljer om hur allt ser ut i levern och även lungorna. Det finns små förändringar här och var men det är alls inte säkert att det är metastaser allting. Frågan om vad som är vad i levern hade de diskuterat för fullt på konferensen. Jag är verkligen under granskning nu. Tänk vad man kan gå omkring med utan att ha en aning. Att få detaljerna gör mig trygg, trots att ingenting är säkert. Det går inte att avgöra vissa saker på bilderna eftersom det är så små förändringar. En eventuell operation, som ändå är det man strävar efter, är också enormt omfattande. Man tar bort väldigt mycket av magen. Men vi tar ett steg i taget. Det viktiga nu är att fortsätta med gemzaret, i första hand fram till i mitten av juni. Förhoppningen är att tumören ska krympa ytterligare, och att metastaserna också ska försvinna (och några av dem kanske visa sig faktiskt bara vara cystor). Sedan är det dags för en ny röntgen och nya ställningstaganden kring alltihop.

För mig är det här positivt. Det säger mig att allt är föränderligt och det är hopp. Jag har för mig själv tänkt att jag gärna skulle röntgas oftare, eftersom jag är rädd att tumören växer i stället. Men nej, sa Åke. Det tar tid det här och döda tumörceller ser dessutom likadana ut som levande. Vi måste ge dem tid att försvinna också. Det är ingen idé att hålla på och röntga och att du ska bli nedslagen av att inget hänt. Det han indirekt gjorde var att ge mig lite respit i min rädsla. Jag klarar de här månaderna. Håll i dig, sade han. Det händer nya saker, kommer nya forskningsrön hela tiden. Pappa har samtidigt andra lite mer forskningsbaserade idéer på gång.

Jag säger det igen. Förändring är hopp och hopp är liv. Får jag må som i dag så känns allt ok. Jag ska göra min del på mitt sätt. Cellgifter är ett gift, hela kroppen blir extremt påverkad och biverkningarna är många också av den andra medicineringen. Men jag ska ta hand om kroppen så att den klarar av att ta emot det. Nu jävlar. Faktiskt. Nu jävlar. Tack Åke. Tack pappa. Och en sak till - tack ni som är med. Det händer saker på bloggen. Jag blir hjälpt och jag tror att vi är flera som kan hjälpa varandra.

Tisdagshög

Tisdagar är mina bästa dagar. Jag vaknar med kraft i kroppen. Det är en påtaglig och omedelbar skillnad. Jag orkar äntligen både dammsuga och gå ut. Jag har tittat på dammråttorna flera dagar men det har bara inte gått. Igår släpade jag mig till affären och sedan var jag utslagen. I dag är allt annorlunda.

Samma sak upprepas gång på gång. Jag får lite kraft och tar i för mycket. Ändå lär jag mig inte riktigt att prioritera och vila emellan allt jag gör. Det är ju för en frisk person de mest vardagliga sysslorna och det är svårare än man skulle kunna tro att anpassa sig till den nya svagheten. Påskafton var så fantastisk, och jag ville så gärna hänga med också på påskdagen. Så jag försökte samma sak då, tog bilen ut till Bromma igen men blev extremt utmattad och skakig i kroppen, fick vila, hade ont, blev rädd, klarade inte att köra hem själv - och så är allt ganska dåligt. Sorgen över hur det är blir stor. Men rädslan är värst.

Rädslan kommer med smärtan. Därför ska jag inte ha ont alls. Nu har det varit två veckor med för mycket smärta så i dag har jag gått upp ytterligare i smärtstillande. När rädslan tar över blir mitt arbete så mycket svårare. Jag undrar om jag har ont för att tumören växer. Det är svårt att värja sig. Jag undrar vad det kan betyda rent konkret eller praktiskt att det "inte handlar om år"? Hur går det till om något akut händer? Kan man vara som jag och plötsligt dö? Inte vakna en morgon? Sådana tankar sköljer över mig. De går inte att stoppa. Men det är inte så, vill jag säga nu. Jag vill inte skrämmas. Jag behöver bara få vara sann och berätta vad som pågår i mig.

I vanliga fall kan det hjälpa att tänka att det man är rädd för är rädslor från det förflutna och gamla reaktionsmönster eller gamla händelser. Befrielsen finns i att vi i själva verket kan välja en helt annan väg ut ur en särskild situation som vuxna och ansvarstagande personer. Men den här rädslan är något annat. Jag har inget att relatera till, inget att jämföra med. Den är min största utmaning hittills. Men den går att bearbeta om jag uttalar den. Min fina läkare på ASIH sade i dag att smärtan kan handla om att tumören trycker på ett annat sätt, eller ett annat ställe. Erika, som har jobbat på ASIH och sett mycket ger mig också viktiga insikter. Pappa betonar att tumören har krympt, att vi håller den i schack och att jag är under behandling - det pågår saker i kroppen. Den ska krympa mera. Jag behöver veta. Hela tiden måste jag veta, tänka igenom, sortera.

Jag sorterar på alla sätt. Jag vill att allt ska vara rent och lugnt. Jag vill inte ha oavslutade relationer och jag vill inte ha en massa hemligheter. Jag slänger anteckningar om gammal ångest. Jag har "bloggat" hela mitt liv. Det finns anteckningar i mängder. Det jag ändå valt att inte dela vill jag få behålla som hemligheter. Jag har burit många förtroenden genom åren. Ibland har jag behövt skriva av mig dem för att bearbeta. Framöver ska jag säga att jag kanske inte alltid kan hålla förtroenden; att jag kanske också måste få säga det till någon som inte alls är berörd för att kunna bära det.

Det är genomgående teman i mina anteckningar. Relationerna. Kärleken. Längtan. Hur vi mår. Att arbeta sig igenom saker och ta sig framåt utan förbittring. Nu kan jag ta bort allt det skrivna som gav mig ångest. Det jag behöver finns i kroppen. Det jag behöver är min tro och mitt hopp.

Jag funderar på Gud och om jag tror. Jag vet inte det. Jag har inte börjat be än. Jag skickar ut mina förhoppningar till universum. Det är kanske samma sak. Jag drömmer en gammal dröm om ett litet hus och en trädgård. Jag vill ha ett lugnt liv med kärlek och glädje omkring mig. Lugn i hjärtat. Gemenskap. Det är mitt fokus. Jag vill leva tills jag blir hundra. Utan tvekan.

Det är tisdag och jag är pigg och mina blodvärden var bra i dag. Jag äter sedan några dagar ett nytt tillskott från USA, som tagits fram av en svensk Olof. Tanken är att hjälpa kroppen att bättre klara av de påfrestningar som cellgiftsbehandlingen innebär. Det ser faktiskt lovande ut så här långt. Det betyder att jag kan få Gemzar i morgon. Det är bra så. Jag behöver både tro och cellgifter. Pia ska följa med mig till Radiumhemmet för alla systrar är bortresta. Jag önskar dem alla lite vila. Min familj går igenom stora prövningar nu. Men vi tror. Och jag känner mig väl omhändertagen.

I dag har jag också fått kontakt med en kvinna som har samma diagnos som jag. Jag tror att vi kan hjälpa varandra. Glad är jag också över era kommentarer om mirakel ni känner. Jag har inte släppt hoppet. Jag förlorar mig ibland men jag tror att det hör till. Jag har just mediterat. Och tisdagen är inte slut än. Här och nu. Och ända till hundra år.

A beautiful day

Jag tog bilen. Den startade omedelbart, trots att den stått orörd på gården hela vintern. Jag tog på mig solglasögon, satte på radion, vevade ner rutan och körde ut till Bromma. Jag tittade ut över vattnet vid Tranebergsbron och kände mig levande. Friheten och lyckan av att känna sig fri - den känsla som präglat mig mest i mitt liv - väcktes till liv. Den är svår att behålla i en vardag med sjukdom, mediciner, en sargad kropp och ett stort sjukhussystem. Igår kväll var jag livrädd och förtvivlad. Det händer saker i mig hela tiden, det händer saker omkring mig. Jag är ingen isolerad ö, inget handlar ju bara om mig. Andra människors liv och öden hör ihop med mitt och påverkar mig. Jag vill så gärna vara här och med och finnas för dem också. Ibland leder den längtan till styrka, ibland till ren desperation.

Det händer att jag undrar om jag gör för lite, om jag borde ha ett mer ordentligt program med vad jag ska göra och klara av varje dag för att bota mig själv. Jag kan känna mig dålig när jag inte hinner med det jag har föresatt mig. Men sedan vänder jag och tänker att jag ska göra det som känns rätt och att det viktigaste är att jag tror på det jag gör. Att min viktigaste uppgift är att minska min inre stress och faktiskt försöka vila också. Det får inte finnas något strängt program, bara ett snällt omhändertagande. Det låter kanske konstigt. Vad gör jag om inte vilar mest hela tiden, måste ni undra. Jag försöker hinna med att bli bra.

Jag körde bilen till ett bageri och handlade bröd och bullar, gick in i mataffären för lite annat, kände mig vanlig och såg vanlig ut. Jag träffade hastigt en vän - ett förvånat möte för oss båda. Så körde jag hem till Cajines familj och alla sex syskonbarn. Sophies barn är också här över påsken. Gårdagens förtvivlan var som bortblåst och lugnet och glädjen fyller mig. Jag vilar när jag får vara med barnen. Det är skönt för dem att se mig också tror jag.

Vi satt ute i solen i flera timmar. Emma och Saga gömde påskägg, som vi andra fick leta efter. Mormor och morfar, som mamma och pappa ofta heter nuförtiden, kom också. Mormor klippte ned en växt som fått löss, killarna satte upp studsmattan, barnen hoppade. Vi åt bullar och det hettade lite i ansiktet. Jag fick krama alla barn mycket.

Dagar som i dag måste vara det absolut bästa för mig. Dagar när jag får vara i livet och med dem jag älskar. Jag längtar och drömmer ibland så mycket om att få vara frisk så att det gör ont. Det är inget man går omkring och uppskattar till vardags, jag vet det. Men för mig har det blivit både en het längtan och en smärtsam dröm - ibland har den ett litet inslag av hopp, som sköljer över mig med sådan kraft att jag måste dra efter andan. Allt annat är underordnat.

Jag säger inte att man ska vara nöjd med allt bara för att man är frisk. Men att ha hälsan är ändå grunden. Kom ihåg att vårda hälsan vill jag säga till alla. För mig handlar det till stor del om att minska sin inre stress. Jag menar den där tärande stressen, den som handlar om att inte vara nöjd och i någon bemärkelse på rätt plats. Ibland handlar det kanske mest om ens inställning. Oavsett vilket blir kroppen lättare mottaglig för sjukdom när vi inte är där vi vill vara. Stressnivåerna ökar. Immunförsvaret försvagas.

Egentligen vet man ju alltid när något är fel och ändå går det ibland för långt åt just det felaktiga hållet. Tiden går och vi trasslar in oss och undrar till slut hur vi hamnade där. "Det smög sig på", som bantar-björn sa om sina 250 kilo. Det är sant. Kilo för kilo smyger det sig på allehanda saker och ting, ageranden, attityder, saker vi inte tar tag i - och så är man plötsligt mitt i något som inte alls är rätt. Men om vi är uppmärksamma och lyssnar inåt vet vi ju. Den inre stressen, obehaget, känslan av att något är fel finns där. Det bästa är att det går att ta bort känslan. Det går att ändra. Det går att välja om.

Livet är hopp. Livet är förändring. I går var en svår dag. I dag var en vacker dag. I dag var sol och kärlek.