Tisdagshög

Tisdagar är mina bästa dagar. Jag vaknar med kraft i kroppen. Det är en påtaglig och omedelbar skillnad. Jag orkar äntligen både dammsuga och gå ut. Jag har tittat på dammråttorna flera dagar men det har bara inte gått. Igår släpade jag mig till affären och sedan var jag utslagen. I dag är allt annorlunda.

Samma sak upprepas gång på gång. Jag får lite kraft och tar i för mycket. Ändå lär jag mig inte riktigt att prioritera och vila emellan allt jag gör. Det är ju för en frisk person de mest vardagliga sysslorna och det är svårare än man skulle kunna tro att anpassa sig till den nya svagheten. Påskafton var så fantastisk, och jag ville så gärna hänga med också på påskdagen. Så jag försökte samma sak då, tog bilen ut till Bromma igen men blev extremt utmattad och skakig i kroppen, fick vila, hade ont, blev rädd, klarade inte att köra hem själv - och så är allt ganska dåligt. Sorgen över hur det är blir stor. Men rädslan är värst.

Rädslan kommer med smärtan. Därför ska jag inte ha ont alls. Nu har det varit två veckor med för mycket smärta så i dag har jag gått upp ytterligare i smärtstillande. När rädslan tar över blir mitt arbete så mycket svårare. Jag undrar om jag har ont för att tumören växer. Det är svårt att värja sig. Jag undrar vad det kan betyda rent konkret eller praktiskt att det "inte handlar om år"? Hur går det till om något akut händer? Kan man vara som jag och plötsligt dö? Inte vakna en morgon? Sådana tankar sköljer över mig. De går inte att stoppa. Men det är inte så, vill jag säga nu. Jag vill inte skrämmas. Jag behöver bara få vara sann och berätta vad som pågår i mig.

I vanliga fall kan det hjälpa att tänka att det man är rädd för är rädslor från det förflutna och gamla reaktionsmönster eller gamla händelser. Befrielsen finns i att vi i själva verket kan välja en helt annan väg ut ur en särskild situation som vuxna och ansvarstagande personer. Men den här rädslan är något annat. Jag har inget att relatera till, inget att jämföra med. Den är min största utmaning hittills. Men den går att bearbeta om jag uttalar den. Min fina läkare på ASIH sade i dag att smärtan kan handla om att tumören trycker på ett annat sätt, eller ett annat ställe. Erika, som har jobbat på ASIH och sett mycket ger mig också viktiga insikter. Pappa betonar att tumören har krympt, att vi håller den i schack och att jag är under behandling - det pågår saker i kroppen. Den ska krympa mera. Jag behöver veta. Hela tiden måste jag veta, tänka igenom, sortera.

Jag sorterar på alla sätt. Jag vill att allt ska vara rent och lugnt. Jag vill inte ha oavslutade relationer och jag vill inte ha en massa hemligheter. Jag slänger anteckningar om gammal ångest. Jag har "bloggat" hela mitt liv. Det finns anteckningar i mängder. Det jag ändå valt att inte dela vill jag få behålla som hemligheter. Jag har burit många förtroenden genom åren. Ibland har jag behövt skriva av mig dem för att bearbeta. Framöver ska jag säga att jag kanske inte alltid kan hålla förtroenden; att jag kanske också måste få säga det till någon som inte alls är berörd för att kunna bära det.

Det är genomgående teman i mina anteckningar. Relationerna. Kärleken. Längtan. Hur vi mår. Att arbeta sig igenom saker och ta sig framåt utan förbittring. Nu kan jag ta bort allt det skrivna som gav mig ångest. Det jag behöver finns i kroppen. Det jag behöver är min tro och mitt hopp.

Jag funderar på Gud och om jag tror. Jag vet inte det. Jag har inte börjat be än. Jag skickar ut mina förhoppningar till universum. Det är kanske samma sak. Jag drömmer en gammal dröm om ett litet hus och en trädgård. Jag vill ha ett lugnt liv med kärlek och glädje omkring mig. Lugn i hjärtat. Gemenskap. Det är mitt fokus. Jag vill leva tills jag blir hundra. Utan tvekan.

Det är tisdag och jag är pigg och mina blodvärden var bra i dag. Jag äter sedan några dagar ett nytt tillskott från USA, som tagits fram av en svensk Olof. Tanken är att hjälpa kroppen att bättre klara av de påfrestningar som cellgiftsbehandlingen innebär. Det ser faktiskt lovande ut så här långt. Det betyder att jag kan få Gemzar i morgon. Det är bra så. Jag behöver både tro och cellgifter. Pia ska följa med mig till Radiumhemmet för alla systrar är bortresta. Jag önskar dem alla lite vila. Min familj går igenom stora prövningar nu. Men vi tror. Och jag känner mig väl omhändertagen.

I dag har jag också fått kontakt med en kvinna som har samma diagnos som jag. Jag tror att vi kan hjälpa varandra. Glad är jag också över era kommentarer om mirakel ni känner. Jag har inte släppt hoppet. Jag förlorar mig ibland men jag tror att det hör till. Jag har just mediterat. Och tisdagen är inte slut än. Här och nu. Och ända till hundra år.