A beautiful day

Jag tog bilen. Den startade omedelbart, trots att den stått orörd på gården hela vintern. Jag tog på mig solglasögon, satte på radion, vevade ner rutan och körde ut till Bromma. Jag tittade ut över vattnet vid Tranebergsbron och kände mig levande. Friheten och lyckan av att känna sig fri - den känsla som präglat mig mest i mitt liv - väcktes till liv. Den är svår att behålla i en vardag med sjukdom, mediciner, en sargad kropp och ett stort sjukhussystem. Igår kväll var jag livrädd och förtvivlad. Det händer saker i mig hela tiden, det händer saker omkring mig. Jag är ingen isolerad ö, inget handlar ju bara om mig. Andra människors liv och öden hör ihop med mitt och påverkar mig. Jag vill så gärna vara här och med och finnas för dem också. Ibland leder den längtan till styrka, ibland till ren desperation.

Det händer att jag undrar om jag gör för lite, om jag borde ha ett mer ordentligt program med vad jag ska göra och klara av varje dag för att bota mig själv. Jag kan känna mig dålig när jag inte hinner med det jag har föresatt mig. Men sedan vänder jag och tänker att jag ska göra det som känns rätt och att det viktigaste är att jag tror på det jag gör. Att min viktigaste uppgift är att minska min inre stress och faktiskt försöka vila också. Det får inte finnas något strängt program, bara ett snällt omhändertagande. Det låter kanske konstigt. Vad gör jag om inte vilar mest hela tiden, måste ni undra. Jag försöker hinna med att bli bra.

Jag körde bilen till ett bageri och handlade bröd och bullar, gick in i mataffären för lite annat, kände mig vanlig och såg vanlig ut. Jag träffade hastigt en vän - ett förvånat möte för oss båda. Så körde jag hem till Cajines familj och alla sex syskonbarn. Sophies barn är också här över påsken. Gårdagens förtvivlan var som bortblåst och lugnet och glädjen fyller mig. Jag vilar när jag får vara med barnen. Det är skönt för dem att se mig också tror jag.

Vi satt ute i solen i flera timmar. Emma och Saga gömde påskägg, som vi andra fick leta efter. Mormor och morfar, som mamma och pappa ofta heter nuförtiden, kom också. Mormor klippte ned en växt som fått löss, killarna satte upp studsmattan, barnen hoppade. Vi åt bullar och det hettade lite i ansiktet. Jag fick krama alla barn mycket.

Dagar som i dag måste vara det absolut bästa för mig. Dagar när jag får vara i livet och med dem jag älskar. Jag längtar och drömmer ibland så mycket om att få vara frisk så att det gör ont. Det är inget man går omkring och uppskattar till vardags, jag vet det. Men för mig har det blivit både en het längtan och en smärtsam dröm - ibland har den ett litet inslag av hopp, som sköljer över mig med sådan kraft att jag måste dra efter andan. Allt annat är underordnat.

Jag säger inte att man ska vara nöjd med allt bara för att man är frisk. Men att ha hälsan är ändå grunden. Kom ihåg att vårda hälsan vill jag säga till alla. För mig handlar det till stor del om att minska sin inre stress. Jag menar den där tärande stressen, den som handlar om att inte vara nöjd och i någon bemärkelse på rätt plats. Ibland handlar det kanske mest om ens inställning. Oavsett vilket blir kroppen lättare mottaglig för sjukdom när vi inte är där vi vill vara. Stressnivåerna ökar. Immunförsvaret försvagas.

Egentligen vet man ju alltid när något är fel och ändå går det ibland för långt åt just det felaktiga hållet. Tiden går och vi trasslar in oss och undrar till slut hur vi hamnade där. "Det smög sig på", som bantar-björn sa om sina 250 kilo. Det är sant. Kilo för kilo smyger det sig på allehanda saker och ting, ageranden, attityder, saker vi inte tar tag i - och så är man plötsligt mitt i något som inte alls är rätt. Men om vi är uppmärksamma och lyssnar inåt vet vi ju. Den inre stressen, obehaget, känslan av att något är fel finns där. Det bästa är att det går att ta bort känslan. Det går att ändra. Det går att välja om.

Livet är hopp. Livet är förändring. I går var en svår dag. I dag var en vacker dag. I dag var sol och kärlek.