En dag för rättelse

Solen skiner. Jag går här och säger shanti, shanti, shanti för mig själv. Det betyder frid och fred på sanskrit. Igår var en skitdag, i dag är en bra dag. I dag ska något rättas till. Jag har väntat med att berätta det här. Alla har behövt lite tid. Men nu kan det sägas. En av mina systrar opereras i dag. En tumör i bröstet tas bort.

Ni förstår säkert att det inte är min sak att berätta detaljerat om henne och vad hon går igenom här. Det är ju ett val jag kan göra bara när det gäller mig själv. Samtidigt är hon en så viktig del av mig och mitt liv. Att inte berätta alls håller inte. Det här är vad jag och hela min stora familj lever med nu.

Det har gått väldigt fort. Beskedet kom precis före påsk och det var på gränsen till vad man kan ta in för oss alla tror jag. Chockande. Plötsligt var vi två sjuka systrar, två i familjen med cancer. Både hon och jag samtidigt "medsjuka" och sjuka. Vi fattar ingenting. När vi ses pendlar vi mellan att bara säga "det här har vi inte tid med", svära, gråta och ibland hamna i något slags skratt. Igår svarade vi "cancerföreningen" när en annan syster ringde. Jag har varit förtvivlad för hennes skull förstås. Förstått något av hur mina nära har det. Men jag har bestämt mig för att resa på mig. Nu ska vi vända det här. Det hjälper ju ingen att jag lägger mig ner. Vi har varit förskonade har vi sagt igen. Nu utmanas vi på många sätt.

Först skulle det dröja med operation, men så mycket har vi lärt oss nu, att man inte kan låta sig nöja med förseningar. En bra och engagerad kirurg (mina nya hjältar) har tagit plats på scen och tumören tas bort. En tumör i bröstet är trots allt något annat än en inoperabel pancreascancer. Tur kan man absolut inte tala om när det handlar om sjukdom och cancer. Det är ett jävla helvete. Men den här ska bort nu.

De som är nära familjen får veta mer på andra sätt. Ni som står lite längre utanför förstår att det är en svår och märklig situation för oss alla. Det är chockande att läsa också för er, tror jag. Nu vet ni i alla fall. Jag vet att man kan undra vad man ska säga, tänka att man måste komma med något uppmuntrande. Men vet ni det räcker så bra med att bara säga att man tänker på den som har det svårt. För mig var det först svårt att ta emot direkta reaktioner. Svårt att mötas, svårt att tala i telefon. Mina systrar har varit lite som en skyddsmur för mig och att skriva här har varit det enklaste. Lite så blir det. Det är svårt att vara den sjuka som berättar det först - enklare när andra redan vet och har hunnit ta in det - så gott man nu kan det.

Vi fortsätter att hålla i varandra. Och i dag ska det rättas till. Sedan ska vi alla fortsätta med allt vi har att göra. Min syster ska fortsätta att ta hand om mig säger hon. Jag försöker ta hand om henne lite tillbaka (med lite halvdant resultat får man nog säga). Vi fortsätter framåt. Shanti, shanti, shanti - frid och fred till allas våra själar.