Vårkväll

Så här vackert ser det ut i mitt fönster ikväll. Kronobergsparken som skymtar utanför är full av liv och gänget som har det lite tuffare i livet på andra sätt är tillbaka på bänken. Det är ett säkert vårtecken.

Jag åkte dit ensam i dag - till den där behandlingen jag behöver. Pappa kom förbi och pratade en stund. Han har beställt biljetter till Gotland. Mamma och han ska snällt forsla dit sin yngsta dotter 42 år nästa vecka då jag har vilovecka från cellgifterna. Som jag har drömt om att få komma dit. Nu blir det verklighet. Jag ska få vara i min trädgård, gräva lite i min rabatt. Kanske kunna gå en kort promenad vid min bästa plats i världen - vid Hoburgen. Mer hjälp i min strävan efter att hela mig kan jag inte få.

Jag kräktes för fullt ett tag under behandlingen i dag, men efter ett nytt sjukreseäventyr - där vi plötsligt skulle hämta två andra personer i Hagalund och köra dem först - kom jag till slut hem och kände mig pigg. De där två i Hagalund blev lika sura som jag, som satt med kräkpåsen i handen, och ville förresten inte åka med. Alla fick vänta i evigheter. Notan stannade på 250 kr. Vem som betalar vet jag inte. Jag tänkte inte betala det och det måste ha varit en loose-loose situation för hela systemet. Men jag vägrar att låta alla konstiga felaktigheter som hela tiden dyker upp i kringarrangemangen ta för mycket kraft från det viktiga jag har att fokusera på.

Nej, jag åkte hem och styrde gemzaret mot tumören. Det går jag omkring och säger högt för mig själv nu. Utanför dörren stod en fantastisk bukett med syrener i. Jag har begravt ansiktet i dem flera gånger. Och så började jag städa balkongen. Jag styr gemzaret rätt och jag styr mitt medvetande. Nu ska jag äta lasagne som Pia har gjort åt mig. På teven är det halv åtta hos mig, som har blivit mitt vardagssällskap.

Hemma hos min syster är det lugnt och hon är uppe och pigg och beundransvärd i sin kraft efter sin operation. Jag säger som Miriam skrev till mig - man klarar mer än man tror. Men allt vi är med om sätter sig i kroppen och i ansiktet. Det är därför jag tycker att det är intressant med bilder och att se hur jag ser ut. Ni är så väldigt rara och säger att jag ser fin ut. Det är lite terapi för mig att se. Här hemma har jag satt upp några bilder från förr och på en frisk jag. Upplevelser märker oss, men det är inget fel i det. Det är livet. Min strävan nu är ju att det här är en upplevelse och en erfarenhet jag ska bära med mig i många år framöver.

I DN har man just nu en serie på Insidan om människor som har fått svåra diagnoser. I dag är det en intervju med Jenny, som har bukspottskörtelcancer. Det är en fin intervju och samtidigt en skrämmande berättelse om hur hon bollades runt i vården innan hon hamnade rätt. Igår intervjuades överläkaren vid Stockholms sjukhem, där det finns en palliativ avdelning. Hon pratade om det som jag tänkt mycket på om hoppet och hur vi alla är lika inför döden. Hon sade att i princip alla hyser ett slags hopp när de närmar sig sitt yttersta och att man var noga med att inte ta det ifrån patienterna. Men hon kallade det för "ett orealistiskt hopp". Jag tyckte det var synd att hon sade orealistiskt. Det kändes som om hon faktiskt tog det lite ifrån dem och oss alla genom att säga så. Det gav en besk eftersmak till deras fina tanke och ansträngning. Dessutom vill jag tro att hoppet är en viktig del av de mirakel som ändå förekommer.