Att göra varje dag

En hel vecka har gått sedan jag skrev sist. Yogan tar över, som så många gånger förr. Jag är så glad i min lilla shala och jag tycker så mycket om mina morgnar där. Efteråt är jag trött, så trött. Inte undra på egentligen. Det har varit ett par intensiva veckor.

Huset har varit fullt och det var underbart och jag behövde inte göra ett handtag. Familjen gödde mig och jag gick till och med upp lite i vikt. Det är mycket bra. Mina systrar och deras familjer är min familj. Barnen är också mina barn. Nu är det bara jag kvar. Det är tomt men också bra, tror jag. Här ser ni hur många vi var till varje måltid när vi var som flest. Jag behöver återhämta mig med lite stillhet. Hinna med mina olika övningar. Jag tror på att göra varje dag. Det är så lätt att låta bli men jag tror att läkningen ligger i det envetna.

Jag går upp tidigt för att göra min egen yoga varje dag, innan eleverna kommer. Jag är noga med att gå sakta framåt med den stackars stela och svaga kroppen. Att komma igen fysiskt är en resa i sig. Månader av behandling och sängliggande - på sidan med böjda ben - påverkar förstås kroppen oerhört. Jag kan inte vrida mig åt sidan. Det är som om jag vore stelopererad. Jag måste ta med huvudet när jag vrider överkroppen. Jag känner hur det drar i musklernas fästen. Jag har aldrig upplevt något liknande. Men jag tar det varligt och styrkan återkommer också så sakteliga. Jag noterar hur det känns och försöker lägga det på minnet.

På eftermiddagarna vilar jag. Det är också nytt. Utöver cellgiftsdagarna, som visserligen blev fler med tiden, har jag inte behövt vila på dagarna de sista två-tre månaderna. Nu är jag fri från behandlingen, vilar på dagarna och klipper med ögonen vid halv tio på kvällen. Jag har också haft mera ont de sista veckorna. Det började redan innan jag kom hit. Sista gången jag höjde den smärtstillande dosen hjälpte inte hela vägen. Då måste jag ta extra när smärtan bryter igenom och det blir ganska jobbigt att få de där "genombrotten". Jag hör samma sak från flera av dem som har samma sjukdom som jag. Det verkar vara så, med något undantag, att vi alla får mer och mer ont. Vi vänjer oss väl också vid tabletterna. Varje gång vi får ont igen, och måste öka dosen, blir vi lite ledsna. Egentligen drömmer vi ju om att få minska den. Men det är förgörande att ha ont. Det bidrar till tröttheten och rädslan. Så det är bara att bita ihop, höja dosen och hoppas på att smärtan försvinner. Då är allt bra. Smärta kan förstöra allt. Så i dag har jag höjt.

Jag gör verkligen mer än jag har gjort på ett tag. Jag vet det och jag vet att det gör mig trött. Jag tar inte heller längre kortison varje dag, utan trappar ned - väldigt långsamt den här gången. Men jag vill ha det så. Den här sommaren är min, bortom sjukdomen, även om den gör sig påmind. Det onda gör mig ledsen. Jag känner av vätskan i lungorna och det är obehagligt. Svårt att andas djupa andetag. Det hugger till när jag gäspar. Men morgnarna i yoga-shalan gör mig glad och hel. Det är värt det. Jag vilar resten av dagen. Jag kanske åker till stranden. Vädret är fantastiskt, som det väl är i hela landet. Jag vattnar rabatten och jag vattnar tomaterna. Minns ni tomatskotten Miriam och hennes mamma satte åt mig? Då drömde jag mig hit. Nu är jag här och de små skotten har blivit stora plantor. Snart kommer jag att skörda mina egna tomater. Se här.

Det blir lite si och så med inläggen här. Jag är inne i den fysiska upplevelsen och då tappar jag behovet, och i någon mån också förmågan tror jag, att uttrycka mig med ord. Så har det varit förut i alla fall. Dessutom har både tröttheten och den stora familjen gjort att det inte funnits tid. Vi får se vad jag hinner och orkar framöver. Men något ska jag väl hinna säga då och då.

I dag blev förresten shalan ännu lite roligare. Jag har beställt yogi-teer och lite andra varor för att kunna sälja i min lilla affär. Den består bara av ett skåp, och varje år gör Saga (i år elva år) i ordning det där skåpet och affären åt mig. Hon gör den fin med mina hippie-sjalar o annat krims krams från Indien, som jag tycker är roligt. Nu blev det ju inget Indien i vintras, så jag har inte så mycket att sälja. Men min vän Kristin skickade lite sjalar till mig från Mysore. Och nu är affären alltså påfylld med lite annat. Ni hör. Jag har det hur bra som helst även om jag är trött. One by one you do, som Pattabhi Jois sa. Det finns ju inget annat sätt. Sjukdomen är inte borta men jag försöker tänka att jag bara ska hålla i och göra det jag gör. Envetet. One by one.