Ta saken i egna händer - så skönt

Nu händer det saker. I morgon åker jag på ett alternativt äventyr till Danmark och Humlebaek. Jag är på Gotland men har haft ganska mycket ont sista tiden och ju längre tiden går utan att något faktiskt görs, desto mer nervös och rädd blir jag. Det var skönt att vila från behandlingarna de första veckorna, men nu kan jag inte riktigt njuta längre. Vad som sades vid sista besöket på Radiumhemmet har sjunkit allt djupare in i mig, liksom den stora besvikelsen över en hel vinter med ett cellgift som inte hjälpte. En vinter med ett gift som bara gjorde mig sjukare och mer utmärglad. Jag skulle "efter omständigheterna försöka ha en så bra sommar som möjligt", sas det. Det är ingen lätt sak, när man samtidigt säger att det ju är möjligt att tumören växer under tiden. Och att det finns ett annat cellgift vi möjligen kan pröva i augusti - eller kanske inte. Allt är "under omständigheterna" och andemeningen är att vi väntar på att jag snart ska uppfylla den nedslående statistiken.

Så jag har gått här och blivit alltmer rädd. I princip så är jag ju på samma ställe som i mars, när man släppte mig och "ändrade målbild" för att cancern var spridd. När man sa att jag inte kan bli frisk. Det finns liksom inget att göra, menar man från Radiumhemmet. Jag kan fortfarande inte förlika mig vid den inställningen. Vid det där sista mötet frågade jag också om den värmebehandling som görs på några ställen i Tyskland och Danmark, men det var inget man rekommenderade. Jag frågade om läkaren inte tyckte att jag skulle göra det i sommar, eftersom två månader utan någon form av behandling och utan röntgen kändes lite långt. Men nej. Han trodde inte på att värmebehandling fungerar, utom på enstaka, lokala tumörer eller metastaser. Då kan man hetta upp eller bränna dem, och det gör man också i Sverige, när man tror att det kan hjälpa. Men det tror man inte i mitt fall och när det gäller pancreascancer, fick jag veta. Jag önskar att man ville pröva ändå. Det verkar ju trots allt som om cancerpatienter regerar väldigt individuellt på olika behandlingar. Och det verkar som om några har blivit hjälpta i Tyskland och Danmark. Där har man dessutom en metod för att behandla spridd cancer genom en helkroppsupphettning. Det var absolut inget man kan betala från Radiumhemmet. Vi frågade faktiskt. Nej, det var bättre att jag försökte njuta av min sommar och återhämta mig så gott det går, vidhöll läkaren. Det jag hörde honom säga var att jag skulle försöka ha en bra sista sommar. Han är mycket noga med orden när han pratar med mig. Han har tagit intryck av hur jag upplevde det där katastrofala mötet jag hade med den kvinnliga läkaren i mars, när hon dömde ut mig. Han har hört mig be honom vara min läkare. Det är vänligt av honom. Men jag känner mig trots allt "hanterad" och jag är ganska bra på att höra vad människor faktiskt vill ha sagt, även om de säger något annat. Jag har bett honom att hjälpa mig genom att tro på mig - med mig - men jag hör att han vill att jag ska ta till mig att det inte finns något att göra, att det inte finns mycket hopp kvar. Där är inte jag. Jag är rädd att det är så - men jag kan inte acceptera att inte fortsätta försöka.

Så nu ska jag åka till Danmark på en sådan behandling - hyperthermi. Det bygger alltså på att tumörceller dör av värme. Man måste upp i 42-43 grader och det är en avancerad process. Alla klarar inte heller en sådan upphettning, vad jag förstår. Enligt Radiumhemmet klarar ingen det. Ändå finns det flera fall från dessa kliniker i Tyskland och Danmark där det verkar ha gjort nytta. Vi hoppas att jag klarar det. Tanken är att jag ska vara där i tre veckor. Vid sidan om värmebehandlingen arbetar man på Humlegården, som faktiskt är ett privatsjukhus, också med låga doser av ett som de kallar "non toxic" cellgift, några alternativa läkemedel och med kosten. Det känns som om det passar mig precis.

Jag har haft ont, varit ledsen och rädd för att jag snart ska dö. Jag har tappat aptiten. Det lilla jag hade gått upp av Sophies mat här första veckan har jag tappat igen. Den enda vilan har jag fått i yoga-shalan, där jag faktiskt glömmer bort sjukdomen och känner mig fri. Men resten av dagarna är jag så trött att jag inte ens orkar ta mig till stranden, trots den här hettan. Jag har ont och vill mest sova och då blir jag rädd för att jag gör det där som man säger om sjuka människor - "tacklar av". Det skrämmer mig väldigt. Jag avskyr att vara rädd och jag är fortfarande inte beredd att ge upp. Men jag har inte heller tron eller orken att tro att jag ska kunna bota mig själv i det här läget. Jag behöver hjälp.

Jag är lite ledsen över att behöva lämna mitt älskade sommarhus, min sommarshala och mina yogaelever, min trädgård och mina tomatplantor. Lavendeln blommar för fullt och fjärilarna dras dit i mängder. Men jag får hjälp av en grannflicka med vattningen, mina yogaelever får yoga med Camilla, som varit här och hjälpt mig och stannar ytterligare en vecka. Därefter kommer de att fortsätta yoga tillsammans i min shala ändå. Och när jag kommer tillbaka till mitt hus är det fortfarande sommar. Tanken är att jag ska komma hem med ny energi inför den yoga-workshop jag ska ha tillsammans med min vän och lärare Natalia i augusti.

Allt gick väldigt snabbt. Pappa ringde i måndags och berättade att han hade bokat in mig på Humlegården. Det blev väldigt mycket att ordna, men jag kände mig ändå genast lättad och glad över att få chansen att åka. Något händer, något görs. Jag ska få hjälp. Sedan dess har jag varit piggare igen. Vi tog saken i egna händer. Det är alltid skönt. Jag åker härifrån nu. Men jag gör det för att få fler somrar här. Jag är glad.

Jag hör av mig från Danmark så fort jag hittar ett sätt att blogga där. Hej vänner.