Fra Danmark

Jag sitter i trädgården på Humlegaarden. Jag är ensam härute med en liten pojke som spelar fotboll för sig själv. Nu sköt hand den just mot min stol och var tvungen att göra en gir in i familjens rum innan han vågade hämta den igen. Alla andra patienter verkar ha dragit sig tillbaka till sina rum eller håller på med någon av alla behandlingar man ska hinna med varje dag.

Här finns dels värmebehandlingen - lokal hyperthermi och helkroppsyperthermi och dels en hel rad andra behandlingar, som man blir visad en i taget för att sedan kunna göra dem på egen hand. Alla patienter går runt med sin lilla korg med mediciner och ett eget lakan att lägga ut på britsarna på de olika behandlingsstationerna, som finns i olika rum.

Hyperthermin gör man dock inte själv. Jag fick börja igår och jag kommer att få lokal hyperthermi, visar det sig. Det känns rätt skönt, för det var nog så påfrestande. Området kring pancreas hettas upp och då följer levern med på en gång. Jag fick ligga på en brits, som kändes som en vattensäng. Apparaten har en stor arm, som det sitter en vattenfylld blåsa eller ballong på. Den där ballongen trycks mot området som ska behandlas och så får man ligga alldeles stilla i en timme. Jag kan inte ligga på rygg så jag fick vrida en aning på mig. Inte helt avslappnat med andra ord. Det blir inte varmt just där ballongen är, utan hela kroppen blev i stället väldigt varm. Det rann svett i ansiktet på mig. Jag tänker att det måste göra nytta när det var så jobbigt. Dessutom är jag väldigt tunn nu, så min kropp måste gå att hetta upp ganska enkelt.

De andra behandlingarna handlar också mycket om värme eller ljus. Jag får också syre-behandling och lite annat. Så varje dag träffar jag läkaren och får ett schema över vad jag ska göra. Varje dag får jag också injektioner med mistelpreparat och andra örtblandningar, som är hämtade från antropsofin och Tyskland. Slutligen får jag också en låg dos av ett välbeprövat cellgift. Det är ju inget jag glädjer mig åt, men det är bara en tablett om dagen och jag försöker ta till mig det som sägs. Utöver hyperthermin är det Humlegårdens specialitet att använda vad man kallar för "low dose metronomic chemotherapy". Tanken är att den låga dosen ska minska tumörens aktivitet och få ner tumörmarkörerna.

Det har tagit tid att landa här och jag har haft några ganska jobbiga dagar både inför och på väg hit. Det är lite danskt rörigt här också, inbillar jag mig, och känner mig som en ganska ordningsam kommunikatör från Sverige. Jag skulle till exempel vilja hjälpa dem med en välkomstfolder med information om hur saker och ting går till rent praktiskt. Nu har jag i stället fått veta saker och ting efterhand och det går ju det med. Jag blev hämtad vid flyget i Ängelholm och körd hit av mina vänner Mia och Pia. De kände sig inte heller helt trygga med att allt var på sin plats och att jag var ok, så de stannade över till dagen efter.

Mitt största problem just nu är att jag har lite svårt med andningen. Jag är lite andfådd och det är värre när jag ligger ner, så nätterna är jobbiga. Men i morgon ska jag få göra en röntgen för att se om de kanske behöver tappa ut vätska ur lungorna på mig. Det är hemskt obehagligt när andningen är påverkad. Att tappa ut vätska låter också otäckt, men ska inte vara något svårt ingrepp sägs det är. Vi får se. Just nu är jag beredd till mycket för att få andas normalt igen. Det är inte så att jag syresätter mig för dåligt, så det är inget livsfarligt. Men känslan är just obehaglig.

Det är nya upplevelser hela tiden. Det är också en märklig upplevelse att vara på ett sådant här ställe. Det är inte alls som ett sjukhus, snarare som ett pensionat, där överläkaren Finn, som måste vara över pensionsåldern, går runt och pratar lite högt med alla. Han känns som Humlegårdens allvetande far. Jag tycker om honom och jag lyssnar väldigt ihärdigt för att förstå hans snabba och ganska svåra danska. Igår kväll höll han föredrag om orsaker till cancer i vår närmiljö. Han känns betryggande kunnig och verkar så gott jag nu kan förstå det också följa med ihärdigt i både vetenskaplig och mer alternativ cancerforskning. Samtidigt är ganska mycket gammaldags här. Han skriver journalerna med pekfingrarna på en uråldrig skrivmaskin. En del apparater får mig att skratta. Allt har nog gjorts i många år.

Finn ger också en del uppgifter vidare till läkaren Muhammed, och till Johnny, som verkar vara allt i allo. De är som en liten familj och de sitter vid samma bord och äter alla måltider tillsammans. Vid bordet sitter också kocken och hans lärling. Dessutom finns en sköterska, som är svenska och en fysiker, som är Finns vän. Han är pensionär och här för att pröva sin apparat, som nyss godkänts i EU för att förkorta sårläkning, också på tumörer.

Här finns en väldigt fin trädgård, och jag bor med utsikt mot den. Det är lugnt och behagligt. Jag blir ibland hårt drabbad av att se de andra patienterna, men det är också fint att se hur hela familjer har kommit resande med små barn eller en sjuk mamma. För de friska barnen blir det som att vara på ett lite udda pensionat, men det finns i alla fall fotbollsmål och annat. Här finns bland annat en stor israelisk familj och flera israeliska par, norrmän och danskar och en stor pakistansk familj. Alla tycks ha kommit på rekommendation till Finn.

Jag är också här på rekommendation och det känns som om det kommer att bli bra. Vid mitt inskrivningssamtal med Finn menade han att vi i ett första skede nu ska se till att få mig stabil och att kort och gott "se till så du har det fint". I det ingår lägre tumörmarkörer (de har bara stigit sedan jag fick min diagnos och de är ganska höga), ökad aptit och ökad ork på alla sätt. Det låter underbart i mina öron. Finn ville också få mig att släppa rädslan. Det finns ingen anledning att du inte kan leva i många år till, sa han. Det är inte cancern som tar död på människan, utan tröttheten. Så betonade han motionen och dess effekter på kroppen. Om jag kunde bestämma mig för att ta mig från A till B varje dag - till exempel cykla eller gå - eller yoga - och håller i det så är mycket vunnet. Viktigast av allt för överlevnaden är livskvaliteten. Man ska kunna göra det man vill och känna sig nöjd. Det är ju det jag vet. Det handlar om inställning. För kan man inte göra allt man vill måste man kunna uppskatta det man kan göra. Som att jag kan sitta ute denna sommarkväll och skriva.