Sommarpaus

Ett beslut håller på att ta form, tror jag. Jag klarar inte så mycket mer cellgifter. Kroppen och hela jag håller på att duka under. Själen gör ont. Kroppen gör ont. Jag är slut, trött och ledsen av behandlingen.

Jag vill ge kroppen en chans att återhämta sig. Kroppen klarar visserligen mer än vi tror. Den strävar alltid efter balans och återhämtar sig gång på gång efter sjukdomar och andra påfrestningar. Men nu har den i snart ett halvår förgiftats regelbundet. Det är ett faktum, även om syftet är att krympa tumören. Hela kroppen tar stryk varje gång. Det var fjortonde behandlingen i onsdags. Det är en gång kvar på den här cykeln och sedan är det dags för röntgen och nytt läkarbesök. Kroppen tar stryk och kanske tumören också. Den har gjort mer ont sista veckorna. Jag har mina idéer, men vem vet hur det ser ut där inne.

Jag vet ingenting förrän röntgensvaret har kommit. Det kan faktiskt se ut hur som helst och läkarnas rekommendation till hur vi ska fortsätta är förstås också helt avhängigt resultatet. Men jag tror att jag håller på att bestämma mig för ett lite längre avbrott oavsett vad svaret är.

Jag vill ha en möjlighet att hinna göra det jag tror på. När behandlingarna pågår finns det inte en chans att komma dit. Jag har en eller två bra dagar innan det är dags för nästa omgång. De bra dagarna är jag ganska glad, kan jobba lite med yogan och kan oftast äta ganska bra. Bra är förstås relativt, som allt annat, och det har väldigt mycket med min inställning att göra. När det efter tre behandlingar i rad är dags för vilovecka är kroppen så utmattad att det inte blir någon större skillnad. Viloveckan är ett mellanting av bra och dåliga dagar. De sämre dagarna är jag illamående och försöker parera det, så att jag inte ska kräkas upp den lilla näring jag fått i mig, jag har ont, är trött, vill inte prata, orkar knappt svara på frågor om hur jag mår på sms, försöker röra mig lite, som ikväll när jag gick ner till vattnet, och lyckas gå en kort sväng i samma takt som en åttioåring.

Jag behöver en sommar där jag kan ge kroppen en chans att stärka sig med naturliga metoder. Jag vill ha orken att göra det jag tror på. Cellgifterna har aldrig varit min grej, det vet ni ju. Jag vill ha tid. Jag vill kunna göra min yoga, jag vill ha aptit och må så att jag klarar att äta och dricka det jag tror stärker kroppen. Jag vill ha orken att försöka hela mig själv igen. Jag håller på att tappa den och då går det inte. Då faller min attityd också. Jag måste göra det jag tror på. Dessutom vill jag få jobba som yogalärare. Det hör till det viktigaste i mitt liv. Jag kan inte bara vara sjuk.

Det ska bli en sådan sommar. Jag ser mig på Gotland. Jag ser mig cykla tidiga morgnar till Solkusten och gå in och ställa mina flip-flops i trappen. Jag kommer tidigt, så att jag hinner plocka lite nya blommor. Jag tänder rökelse i trappen. Jag yogapyntar hela Solkusten med blommor, skynken och småsaker. Det är en lite halvmodern och kanske mer praktisk än charmig lokal från början, men skynken kan göra mycket.

Jag kommer in i shalan och säger "god morgon Guruji" - till Pattabhi Jois och tänder hans ljus. Jag gör min morgonyoga, anpassad efter var jag är. Det här är min egen, allra bästa tid. Strax innan eleverna kommer tänder jag fler ljus och gör te. Från klockan åtta är det deras tur att yoga och jag hjälper dem. Efteråt dricker vi te. Det är tredje året i rad vi är där. Vi har blivit en liten Gotlandsyoga-community, med nya och gamla yogisar, som bor på Sudret på somrarna. För mig har det varit stor lycka att jag har kunnat ha Solkusten och i år betyder det allt.

När jag är där ensam på morgnarna brukar jag prata med Guruji och hans barnbarn Sharath. De hjälper mig i de utmanade rörelserna, som varierar lite från sommar till sommar. Här ser ni Guruji. Hans blick är både uppfordrande och vänligt hjälpsam.

Efteråt cyklar jag hem och äter det jag vill till frukost. Jag kommer att klara av att dricka de gröna drinkarna. Jag har resten av dagarna fria för att stärka mig på andra sätt. Jag får hämta kraft i naturen, av sol, hav och bad. Jag kan cykla ner till hamnen och bada. Jag kan ta bilen till stranden. Ingen stress, inga måsten, inget cellgift. Bara det jag tror på och vill. Jag tror att det måste få bli så. Det har varit längtan efter sommaren på Gotland som har hållit mig uppe hela vintern och nu är jag nästan där. Jag är på upphällningen, men jag håller, i för jag vet vad som väntar.

Sommarpaus efter en ledd yogaklass på Solkusten. Som jag längtar.