Hurra för bröllopsparet

Den 31 maj 1960 gifte sig min mamma och pappa. 1961 föddes Sophie och inom sex år hade de fått fyra flickor. När jag kom blev det trångt i radhuset och den stora familjen flyttade till ett större hus. Där bor mamma och pappa än i dag. Det är sådana härliga tidsperspektiv, tycker jag. Gifta i 50 år, 4 barn där den yngsta är 42 och den äldsta 48, ett hem där vi alla levt ett helt liv och som fortfarande finns kvar.

Med tanke på den situation vi befinner oss i med cancerhelvetet kan man ju slås av frågan "vad finns egentligen att fira?", som Lisen sa i sitt tal. Men cancern kan inte få ta över hela livet. Det vore verkligen att ge den för mycket utrymme. Det är stort att mamma och pappa har varit gifta så länge, att vi alla finns, att vi har den sammanhållning vi har och att vi faktiskt kunde samlas igår, cancer och annat till trots. Så Lisen hittade i sitt fortsatta tal förstås visst många saker att fira, och det blev också en underbar guldbröllopskväll.

Vi var hemma hos Lisen & Frank, där jag inte hade varit sedan jag blev sjuk. Bordet var så vackert i vitt och med vita blommor. Bredvid mamma stod också luktärter, som hon hade i sin brudbukett då 1960. Här är pappa och Lisen, som hade ordnat så fint för oss alla.

Jag hade en väldigt bra dag och en fin klänning på mig, som jag just hade fått. Mina snälla kompisar ger mig saker hela tiden. Mia och hennes dotter Vinaya kom till min park igår och gav mig klänningen. Vinaya är en stor kärlek i mitt liv. Här är hon och mamma Mia.


Till mina stora kärlekar hör förstås också alla mina syskonbarn, som jag känner mig väldigt nära. Igår saknades Tom och Saga, som var hemma i Skåne med Pär, nyss hemkommen från sjukhuset efter sin olycka. Att direkt åka till Stockholm hade blivit för mycket för honom. Men Sophie och Jack kom upp ända från Skåne och var med - tack Sophie - hela Cajines familj, hela Lisens familj och så pappas tvillingsyster Lillann och jag var med. Det här är Jack och Arvid.

Cajine hade som överraskning tagit med sig mammas brudklänning, som hon fick byta om till inför efterrätten - en vit bröllopstårta. Se här så fina de var, min älskade mamma och pappa. Mamma såg ut som en flicka, när hon kom ut i sin bröllopsklänning och de vita handskarna. Klänningen satt precis som den skulle.

Den 31 maj 2010 var precis som samma dag femtio år tidigare en underbar försommardag och kväll. Att så många vill gifta sig mellan hägg och syren är lätt att förstå. Vi fick champagne när vi kom och balkongdörrarna stod öppna. Alla var finklädda och snygga och jag kände mig så lycklig bara över att få vara där och träffa alla. Det var också härligt att få klä upp sig efter att mest ha hasat runt i ett halvår.

Vi fick fantastisk mat och goda viner, som också jag drack och njöt av. Det är inte ofta jag dricker vin annars, även om jag får det, trots medicinerna. Alla barn kändes stora och på riktigt delaktiga i själva firandet. Vi var alla rörda, tror jag. Mamma och pappa fick berätta om hur det var den där dagen. Vi skrattade. Jag var frisk. Jo, faktiskt.

När vi skulle åka hem och kom ut på gatan gick vi ett kvarter i den ljumma natten, som doftade av syren. Tidiga morgnar och sena kvällar på försommaren är oslagbara. Den här morgonen hade jag varit uppe tidigt och åkt till yogan igen. Jag fick avsluta dagen med att iklädd klänning gå lite genom stan. Det kändes som när jag var yngre. Jag vill ha mera! Ja, jag har cancer, men jag kan vara lycklig ändå.