tisdag 22 juni 2010

Jo, nu tror jag igen

Här är jag igen. Tyst i några dagar betyder glad och hinner inte med - eller ledsen och orkar inte. Det har ni listat ut vid det här laget. Den här gången var det tyvärr det senare. Hela förra veckan var en stor anspänning. Röntgen, preliminärt tråkigt besked, någon dag senare kunde jag läsa hela röntgensvaret och så var det till slut dags för själva läkarbesöket.

På lördagen krashade jag. Det kan ju vara så att jag hade fått i mig något dåligt och började kräkas av det, som någon vänligt föreslog. Men jag tror nog att det var en fysisk reaktion på den besvikelse röntgensvaret faktiskt innebar. Dessutom trodde min kropp att den tog emot cellgifter på fredagen, när jag var med Cajine på hennes behandling. Jag är verkligen en psykiskt fysisk varelse, eller hur jag ska uttrycka det. Och ett illamående går inte att rå på, även om jag i bakhuvudet har klart för mig vad det är som händer.

Mina älskade vänner - flickorna, som jag kallar dem - hade gjort middag för mig på lördagen. De hade planerat och lagat mat som skulle passa, frågat om olika ingredienser gick bra eller inte, vilket vin jag ville dricka, om jag ville ha chokladdessert eller rabarberpaj. Jag var dålig redan på dagen, den där dagen som skulle vara början på den nya resan och som jag började med att ta alla näringstillskott, också dem jag inte klarat sista tiden. Dålig låg jag och tittade på bröllopet. Till slut gjorde jag mig fin och tyckte att det nog skulle gå ändå. Så jag åkte dit.

Jag lyckades väl hålla skenet uppe över några klunkar champagne. Sedan fick jag lägga mig på soffan och där blev jag liggande resten av kvällen, när jag inte sprang upp till toaletten för att kräkas. En riktig trasa. Jag var så ledsen. Några av mina vänner har knappt sett mig vara sådär pigg som jag oftast är numera. Nu var jag tillbaka på sjukhusstadiet och grät dessutom. Vidrigt. Det är inte roligt för någon. Men jag klarade inte att åka hem på ett tag heller. Till slut kunde Erika ta hem mig i en taxi. Well, nu har jag ännu en anledning att hålla mig uppe och bli starkare i sommar. Det får bli en sensommarmiddag i stället flickorna.

Det där vedervärdiga höll i sig till måndag morgon. Kräkningar, ångest och gråt. Ett malande av "jag orkar inte längre" och "jag vill inte". Cajine kom och sov bredvid mig, så dåligt var det. Till slut gick jag med på att få både en lugnande tablett och en mot illamåendet från ASIH. Rena december-stadiet. Men när de börjar tala om dropp slår jag bakut. "Det är ingen idé", sa Cajine direkt. Men kanske är det bra att hota med. Allt handlar om att jag blir rädd för att bli dålig på riktigt och att jag ska hamna "vid sjukbädden" och bli fast där. Inte komma upp mera. Jag vill verkligen inte ligga så. På söndagskvällen hade några yogavänner tänkt ta ut mig på restaurang. Det gick förstås inte heller.

Men igår var jag på en ny slags healing och blev pigg och kunde äntligen skaka av mig läkarbesöket. Det står ju ganska klart nu, att jag har väldigt svårt att hålla i mig när jag får så negativa besked från läkarna. Jag klarar inte att hålla i min tro när de inte tror. De fäller mig och jag måste kravla mig upp igen. Nu har jag lärt mig det (igen). Nästa gång ska jag inte bestämma något direkt efteråt. Jag trodde jag var klok och väntade med middagen till dagen efter. Men det tar mig några dagar att återfå balansen av den smäll det innebär varje gång att gå in och vara patient.

Först nu förmår jag faktiskt skita i Radiumhemmets inställning igen. Jag tycker inte illa om läkarna, men de har de facto inget att komma med. Det är hårt att höra. Det hårt att höra att jag "under omständigheterna" ska satsa på att försöka få en fin sommar och att de gärna ger mig en paus. Jag behövde knappast slåss för den. Hur som. Nu har jag rest mig igen och då är det bra. Jag har varit på Nytorget och druckit kaffe - det var ett av mina mål i vintras - jag har träffat kära vänner och blivit upplyft av det. Tack. Nu packar jag för Gotland och skrattar åt mig själv. Det är värre än någonsin och det är förstås inte klokt vad jag gör för några veckor, men jag har roligt.

Det är farliga saker som händer i mig. Men jag ska på ytterligare två behandlingar som jag tror på innan jag åker. Efter dem kommer jag att vara fulladdad med positiv energi inför de här två månaderna, då jag ska återhämta mig och förhoppningsvis hålla sjukdomen i schack. Nu tror jag på det igen.

10 kommentarer:

  1. Underbara Thomasine, jag tror på dig. Om det finns en sol som skiner och sprider varma strålar av hopp och energi, så finns den hos dig och i denna blogg. Torka tårarna och res till sommaren på Gotland, din fristad och oas. Stor kram.

    SvaraRadera
  2. Jag önskar så att din Gotlandssommar blir precis så rik på upplevelser och intryck som en Gotlandssommar kan bli. Att den där oändliga Gotlandshimlen himlen öppnar sig runt omkring dig så där som Gotlands-himlen kan. Att det magnifika havet bär dig tryggt (även om Gotlandshavet kan vara rackarns kallt och ofta knappt badbart). Att Gotlands alla fåglar sjunger för dig på morgonen, blommorna blommar för dig på dagen och att den där oändliga stjärnhimlen omfamnar dig på natten.
    Lycka till dig! /en bloggläsare, Johanna

    SvaraRadera
  3. Oh, jag blir så ledsen när jag läser hur dåligt du mådde under helgen....

    Jag har redan skrivit om det här, men vill upprepa ändå, du behöver inte publicera min kommentar om jag är alltför tjatig....

    Det att svenska läkare inte vill operera dig betyder inte att din cancer inte är operabel. Sverige har duktiga läkare men, de har lite av bakbundna händer pga av att man inte kan ta ut svängarna lika mycket när det gäller behandling och innovation, bla av ekonomiska skäl, tyvärr! Man följer också vårdprogram betydligt striktare i Sverige än i vissa länder i Europa, på gott och ont.

    Varför inte att fråga de bästa kirurgerna vad de tycker om ditt fall? Second opinion?

    Be radiumhemmet om att få dina bilder (både pankreas och lever) på CD, det kostar 200 kr, skriv en sammanfattning av din journal på engelska, det räcker med en sida och skicka det till Rene Adam i Frankrike. Alla uppgifter om honom (adress, telefonnum, sjukhus…) hittar du här

    http://tarmcancer.blogspot.com/

    Han kanske vill operera dig....i så fall tar det mindre än 2 veckor till operationen.....alltså, mindre tid än att få röntgen i Sverige. Det finns inte någon onkolog/kirurg i Sverige som inte skulle säga allt bästa om Rene, jag lovar dig.

    När du skickat det till honom så åker du till Gotland och njuter för hela slanten.

    kram//Mirjana

    SvaraRadera
  4. Vad bra att ha vänner att kunna gråta hos.
    Vad bra att ha vänner som lagar middag, fixar och sedan tar hem.
    Vad bra att sommaren ligger framför dina fötter.
    Vad bra att jag får yoga med dig i sommar.

    Och vad fantastiskt bra att du tror igen.

    SvaraRadera
  5. Kara Thomasine, du ar iallafall fortfarande har. Om du tappar tron tillfalligt - och det ar OK att gora, det gor vi alla - sa far du lana av oss andra. Det ar det vi ar till for. Du tror pa och forstar det kollektiva medvetandet. Anvand det nu! All karlek!

    SvaraRadera
  6. Jag tror också Thomasine, på Dig och på att den här sommaren kommer ge mycket kraft, energi och glädje! Ha det riktigt fint på Gotland och så vill jag önska Dig en GLAD Midsommar. Massor med kramar från Tina R

    SvaraRadera
  7. Hej Thomasine,
    Jag läser dina fina starka inlägg och gråter och skrattar med dig. Sänder dig all den kraft och energi jag bara kan. Du har en underbar inställning och livskraft och det räcker långt :) Kram, Lotta H

    SvaraRadera
  8. Fantastiska Thomasine, jag tror på dig! Universums kraft får du del av och med rätt föda, vitaminer och mineraler bygger kroppen nya fina celler och gör sig av med de onda. Skickar helande kraft och ljus till dig nu och framöver/monica

    SvaraRadera
  9. Jag tror också att det var en betingad reflex från din kropp att må dåligt efter C behandling. Det är ju vad din kropp kopplar ihop med Radiumhemmets lukt, ljud osv. Kroppen har ju ett eget "minne" som man inte alltid rår på med logik. Sedan för all del när man kraschar psykisk, hänger ju kroppen med. Skönt att du kommit ut på andra sidan kraschen och återfår hoppet.
    Att ta emot dropp kanske ger dig möjlighet att orka göra det du vill just nu, bygga upp din styrka både fysiskt och psykiskt. En undran bara.. Gör du kopplingar till Gemzaret när du får näringsdropp? (appropå att kroppen minns)
    massor av kramar, sol och energi till dig från mig!
    ooooom

    SvaraRadera
  10. Jag tror också! Önskar dig en skön Gotlandsvistelse av hela mitt hjärta och min själ. Har som du vet haft dig med mig när jag sitter i min stilla stund efter min morgonyoga. Tänkte intensivt på dig imorse, vi som aldrig träffats och önskar dig allt gott! Kram kram

    SvaraRadera