Paus och arbete

Det har varit en lång vecka, full av sjukhusärenden. Nu är den över. Veckor med röntgen, väntan och läkarbesök då röntgenbeskedet ska ges är alltid svåra. Själva väntan är förfärlig. Det handlar om ens liv. Det är inte ovanligt att cancerpatienter får vänta omkring tio dagar på röntgensvar. Det är illa, tycker jag. Sedan kan beskedet vara både glatt och ledsamt. Jag visste ju redan hur det såg ut. Igår läste jag till och med hela svaret, som också ASIH har tillgång till. Det är tufft att läsa sin egen journal och olika utlåtanden, men jag har vant mig. Det står ofta något mer än de faktiskt säger och jag vill ju veta allt. Ju mer jag vet innan, så att jag kan smälta det för mig själv, desto bättre. Jag vill helst inte ha några överraskningar alls i de där små läkarrummen.

Men jag tycker om min läkare J-E nu. Det var honom jag träffade sist också, han som bestämde sig för att ta mig trots att han som chef har ganska lite egna patienter. Vi gick igenom svaret och pratade om den fortsatta planeringen. Han tyckte som jag, att jag behöver en paus. Tumören har inte svarat på behandlingen i den utsträckning som man hade önskat. Viss effekt har den kanske haft, då modertumören inte vuxit. Men jag har fler metastaser, även om det inte är några dramatiska förändringar. Det allvarliga är själva modertumören.

Det finns ett annat cellgift man kan pröva, men om vi ska kunna göra ett ordentligt försök med det, så måste jag ändå först vila. Jag känner så, blodvärdena är pressade och hela kroppen har varit utsatt för en väldig påfrestning. Den skulle inte klara en ny tuff behandling nu genast. Jag som person skulle inte klara det. Vi får se i augusti, då vi planerade in nästa röntgen. Tills dess kanske vi i familjen också hittar på något annat alternativt, som en värmebehandling i Tyskland, även om det inte var något J-E kunde rekommendera. Det viktiga nu, "under de här omständigheterna", är att jag får återhämta mig och att jag får ha en bra sommar. Så uttrycker han sig och jag förstår vad han säger. Det kommer att bli en extremt nervös väntan på röntgenbesked i augusti. Kanske kommer det att vara nervöst också under sommaren. För tumören kan förstås växa. Så är det. Så ser verkligheten ut.

Cajine satt och väntade på mig när jag kom till Radiumhemmet halv nio i morse. Hon hade varit där ännu tidigare, för att ta blodprover och se om hon skulle få sin behandling. Proverna gav positivt besked, så efter mötet med min läkare gick vi upp till avdelningen för bröstcancer, där Cajine fick sin behandling. Vi kan de där korridorerna nu. Jag satt bredvid och började må illa av ljudet från drop-maskinen, som skickar in cellgifterna. Ett sakta tock, tock, låter det. Jag såg på min älskade syster hur hela hon påverkades och jag hamnade också i hennes kropp.

Vi åkte sjukresa hem och möttes av en snäll Lotta, som kom med bullar. Till slut hamnade vi på soffan och somnade till ovädret. Cajine illamående och obehaglig till mods efter sin behandling. Jag med ont i magen. Vilka systrar. Men vi kvicknade till efter ett tag och tyckte att vi har gjort bra ifrån oss. Cajine har gjort två av sex behandlingar och jag har sommarpaus efter femton. Det är bra. Vi är ganska bra och vi har tagit mycket nu med varsitt leende. Ibland är det så jäkla overkligt vad vi håller på med. Så jäkla overkligt hur allvarligt sjuk jag är. Men jag vet om det med hela kroppen, jag glömmer det inte för en sekund. Så fort någon säger något om framtiden, med den där självklarheten som alla friska människor har, så känner jag en häftig längtan efter att få tänka så och en längtan efter en självklar framtid.

Nu tänkte jag inte prata om mina cellgifter på ett tag. Nu börjar i stället den alternativa resan på allvar igen. Till den sätter jag mitt hopp. Jag tänker arbeta ordenligt och jag hoppas att det dyker upp nya möjligheter på vägen. Mycket av det jag gjorde när jag började med cellgifterna har jag inte klarat att hålla i de sista 1-2 månaderna. Och vem vet - kanske har det gjort sitt till att det nu gick sämre. Ni vet vad det handlar om. Yoga, andningsövningar, meditation, healing. Till min terapi hör också mungböne-drinkarna (bakom finns en teori om att cancerceller reagerar av vitaminet B17, som finns i bland annat mungbönor), barkteet (ipe roxo i extra stark koncentration, som också sägs hämma cancerceller), mycket raw food, mycket gröna drinkar och gurkmeja i koncentrerad form, som vissa studier säger hämmar just tillväxten av pancreascancer. Ja, det finns mera och det är ett stort arbete som ligger framför mig. Men jag kommer att tycka om det. Snart har jag skakat av mig obehaget av den här veckan och beskedet och är i det där härliga.

Jag kommer att ha fullt upp och jag kommer att vara glad över att bara ha aptit och kunna få i mig det jag vill. Jag hoppas att jag håller i sommar och att jag blir starkare. Jag hoppas att jag inte ska vara så rädd för att tumören växer. Allt hade varit väldigt mycket skönare om behandlingen hade verkat, men nu är det inte så. Det här är sanningen. I morgon börjar den nya resan.