Jo, nu tror jag igen

Här är jag igen. Tyst i några dagar betyder glad och hinner inte med - eller ledsen och orkar inte. Det har ni listat ut vid det här laget. Den här gången var det tyvärr det senare. Hela förra veckan var en stor anspänning. Röntgen, preliminärt tråkigt besked, någon dag senare kunde jag läsa hela röntgensvaret och så var det till slut dags för själva läkarbesöket.

På lördagen krashade jag. Det kan ju vara så att jag hade fått i mig något dåligt och började kräkas av det, som någon vänligt föreslog. Men jag tror nog att det var en fysisk reaktion på den besvikelse röntgensvaret faktiskt innebar. Dessutom trodde min kropp att den tog emot cellgifter på fredagen, när jag var med Cajine på hennes behandling. Jag är verkligen en psykiskt fysisk varelse, eller hur jag ska uttrycka det. Och ett illamående går inte att rå på, även om jag i bakhuvudet har klart för mig vad det är som händer.

Mina älskade vänner - flickorna, som jag kallar dem - hade gjort middag för mig på lördagen. De hade planerat och lagat mat som skulle passa, frågat om olika ingredienser gick bra eller inte, vilket vin jag ville dricka, om jag ville ha chokladdessert eller rabarberpaj. Jag var dålig redan på dagen, den där dagen som skulle vara början på den nya resan och som jag började med att ta alla näringstillskott, också dem jag inte klarat sista tiden. Dålig låg jag och tittade på bröllopet. Till slut gjorde jag mig fin och tyckte att det nog skulle gå ändå. Så jag åkte dit.

Jag lyckades väl hålla skenet uppe över några klunkar champagne. Sedan fick jag lägga mig på soffan och där blev jag liggande resten av kvällen, när jag inte sprang upp till toaletten för att kräkas. En riktig trasa. Jag var så ledsen. Några av mina vänner har knappt sett mig vara sådär pigg som jag oftast är numera. Nu var jag tillbaka på sjukhusstadiet och grät dessutom. Vidrigt. Det är inte roligt för någon. Men jag klarade inte att åka hem på ett tag heller. Till slut kunde Erika ta hem mig i en taxi. Well, nu har jag ännu en anledning att hålla mig uppe och bli starkare i sommar. Det får bli en sensommarmiddag i stället flickorna.

Det där vedervärdiga höll i sig till måndag morgon. Kräkningar, ångest och gråt. Ett malande av "jag orkar inte längre" och "jag vill inte". Cajine kom och sov bredvid mig, så dåligt var det. Till slut gick jag med på att få både en lugnande tablett och en mot illamåendet från ASIH. Rena december-stadiet. Men när de börjar tala om dropp slår jag bakut. "Det är ingen idé", sa Cajine direkt. Men kanske är det bra att hota med. Allt handlar om att jag blir rädd för att bli dålig på riktigt och att jag ska hamna "vid sjukbädden" och bli fast där. Inte komma upp mera. Jag vill verkligen inte ligga så. På söndagskvällen hade några yogavänner tänkt ta ut mig på restaurang. Det gick förstås inte heller.

Men igår var jag på en ny slags healing och blev pigg och kunde äntligen skaka av mig läkarbesöket. Det står ju ganska klart nu, att jag har väldigt svårt att hålla i mig när jag får så negativa besked från läkarna. Jag klarar inte att hålla i min tro när de inte tror. De fäller mig och jag måste kravla mig upp igen. Nu har jag lärt mig det (igen). Nästa gång ska jag inte bestämma något direkt efteråt. Jag trodde jag var klok och väntade med middagen till dagen efter. Men det tar mig några dagar att återfå balansen av den smäll det innebär varje gång att gå in och vara patient.

Först nu förmår jag faktiskt skita i Radiumhemmets inställning igen. Jag tycker inte illa om läkarna, men de har de facto inget att komma med. Det är hårt att höra. Det hårt att höra att jag "under omständigheterna" ska satsa på att försöka få en fin sommar och att de gärna ger mig en paus. Jag behövde knappast slåss för den. Hur som. Nu har jag rest mig igen och då är det bra. Jag har varit på Nytorget och druckit kaffe - det var ett av mina mål i vintras - jag har träffat kära vänner och blivit upplyft av det. Tack. Nu packar jag för Gotland och skrattar åt mig själv. Det är värre än någonsin och det är förstås inte klokt vad jag gör för några veckor, men jag har roligt.

Det är farliga saker som händer i mig. Men jag ska på ytterligare två behandlingar som jag tror på innan jag åker. Efter dem kommer jag att vara fulladdad med positiv energi inför de här två månaderna, då jag ska återhämta mig och förhoppningsvis hålla sjukdomen i schack. Nu tror jag på det igen.