torsdag 17 juni 2010

Att lita på sig själv - på riktigt

I dag tänker jag på Sara, som också har cancer i bukspottskörteln och opereras för den i dag. Cancern ska bort. Sara är en sådan kämpe och min goda vän på den resa vi har hamnat på. Heja dig Sara, snart är det gjort. Ni hittar henne i min blogglista.

Jag har det bra. Jag är på en konstig plats - i det där fria fallet - men jag mår bra och jag känner mig till och med glad. Jag hade en härlig födelsedag och var ute och åt på kvällen med Cajine och Lisen och familjer.

Den 21 december fick jag veta att jag hade en inoperabel tumör av en läkare på S:t Göran. Doktor H, som jag kallade honom här, visade in Cajine, Lisen och mig i ett minimalt och tyst rum. Han tittade mig i ögonen och sa som det var. Min första fråga var om jag fick yoga. Han sa att jag skulle göra allt jag mådde bra av. Sedan sa han "jag tycker ni ska ta med henne på restaurang". Vi studsade till lite.

Det känns som en evighet sedan vi satt i det där lilla rummet och fick beskedet. Det följde en vinter av illamående och att gå ut och äta låg väldigt långt bort på alla sätt. Men i tisdags var vi på restaurang och jag kände mig väldigt firad.

Det är fantastiskt att få ta emot all den omtanke, kärlek och generositet, som jag får. Det kan inte sägas nog mycket. Jag känner mig oftast ganska bra - en del frågar mig om jag "alltid är så där stark". Men visst har jag stunder när jag tvivlar och tappar tron. Det är jag övertygad om att ni hör när ni läser också. I de stunderna betyder andras tro oerhört mycket. Det går faktiskt att hämta kraft ur den då. Dessutom tror jag på det kollektiva medvetandet och jag tror på att vi kan skapa en riktning tillsammans.

När jag känner mig bra förstärks den goda känslan med mera kraft, glädje och skratt av allt jag får och av den samhörighet jag upplever - ja, det kollektiva medvetandet kanske. Tänk att hela tiden få snälla, uppmuntrande och kärleksfulla meddelanden på olika sätt. Jag önskar alla detsamma. Tänk om vi sa allt vi bar på också bara sådär, innan vi var dödssjuka. Jag är i en förmånlig situation. Jag får höra att jag är omtyckt på ett annat sätt i dag och jag kan säga hur mycket jag tycker om andra. Det förhöjer livet. Sjukdom för människor samman. Sjukdom är på ett plan i själva verket helande.

Jag har fullt upp och hemmet är smyckat med de vackraste födelsedagsblommor. Dessutom ligger det saker överallt som ska till sommar-shalan. Jag älskar att få göra i ordning min shala och jag hoppas att den ska få bli permanent någon gång. Förra sommaren hade jag stora planer på att köpa stället jag hyr och utvidga det med bed & breakfast för yogisar och sommarkafé. Det finns ett stort hus, som skulle gå att göra i ordning för det. Under hösten tittade jag i stället på många lokaler i stan, men det är svårt att hitta rätt läge och till ett lågt pris. En yogalokal kan inte vara för dyr, då går det inte ihop. Så jag har hyrt in mig i väntan på att den rätta shalan ska dyka upp. Det tråkiga med det är att jag inte kan göra i ordning som jag vill, och det är halva nöjet för mig. I mina drömmar för stunden har jag en egen lokal på Gotland för sommaryoga och några kurser höst och vår. Under terminerna jobbar jag med mina vänner och reser till Indien då och då. Fri och frisk. Full av kraft att också kunna dela med mig till andra. Så ser mina drömmar ut och de lyfter mig.

Nu kommer ASIH för att ta blodprov. I morgon bitti är det läkarbesök med det officiella utlåtandet och fortsatt planering. Jag vet nu två personer som behandlas med andra cellgifter än Gemzar. Det är bra att veta, men min spontana reaktion är genast "blanda inte in mig". Jag vill inte ha fler cellgifter, som jag inte vet om de fungerar. Men jag ska förstås fråga om dem och jag ska lyssna med ett öppet sinne på vad doktorn har att säga.

"Du vet bäst själv" säger vi ofta till varandra. Så är det ju oftast. Jag är den första som säger sådant. Eller "du har allt i dig, du måste bara våga lita på dig själv". Jag har försökt leva så länge och intuitionen styr det mesta jag gör. Ändå har allt detta nu fått en djupare innebörd för mig.

Det är ett stort ansvar att våga lita fullständigt på sig själv. Jag har vetat att jag inte tycker om att få cellgifter. Jag har upplevt det som att jag har förrått min kropp. Kanske var det också så, för resultatet av behandlingen var inte bra och cellgifterna har ju samtidigt brutit ner kroppens eget försvar mot sjukdomen. Såhär i efterhand kan man också konstatera att det trots allt hade varit bättre att röntga tidigare. Men att behandlingen stred mot min övertygelse betyder inte att jag vet något annat som kan göra mig frisk. Jag vill bara försöka hitta min väg för att leva så bra som möjligt. Jag tycker att det känns viktigast att jag får ha dagar som känns bra. Och då vet jag hur jag ska göra.

Det är en ny erfarenhet - inte alls dålig men väldigt utmanande - att försöka lita till sin intuition fullt ut. När det gäller hela livet. Det bränns. Det finns ingen bot, annat än operation sägs det. Är det då rimligt att alls tro? Att alls hoppas? Jag vet inte. I detta är jag nu. Det är utmanande. Men jag tycker inte illa om det. Kanske var det hit jag måste.

12 kommentarer:

  1. Åh, vad ledsamt att höra om beskedet ang. röntgen. När jag läser dina tankar och ord om det som händer och om hopp och tilltro till sig själv så känner jag inte annat än att du säkerligen har just den styrkan och förmågan att guida dig själv vidare!Det kan vara svårt att finna vägen där i sitt inre, ibland trampar man i mörka korridorer och kommer till återvändsgränder, men vågar man söka vidare tror jag med säkerhet att man själv är den bäste ledsagaren! Du har kommit så långt på den vägen, jag håller tummarna för att du finner svaren och hittar rätt.

    Grattis på 43-årsdagen så här i efterskott! En trevlig ålder tycker jag själv, nu vågar jag säga åt ungdomar att ta bort fötterna från sätet i tunnelbanan, att säga till dumma människor, att stanna upp och dofta på kaprifolen, att sitta kvar 5 min för att blunda och vända mig mot solen. Det är en fin ålder, 43 år. Jag önskar dig mycket gott!
    /Marita

    SvaraRadera
  2. utan tro, ingen läkning.
    vi ser ju små o stora "mirakel" runt oss hela tiden egentligen. men ofta väljer vi att kalla det nåt annat. feldiagnoser, undantaget som bekräftar regeln, o massa annat, för att få det att passa in i vår lilla logiska, förnuftiga o begränsade värld.
    för det vi är indoktrinerade av, i vår del av världen, är att allt ska vara förståeligt, evidensbaserat, synnerligen väldokumenterat av kloka välutbildade herrar, förnuftigt, logiskt. o ffa rimligt o sannolikt! ja, you name it..
    inget utrymme för vår egen kapacitet till helande o läkning. för vår egen vilja o styrning över våra liv.
    men det kommer ju faktiskt o tränger sig på. mer o mer. andra synsätt o vägar som inte låter sig hejdas, som börjar göra små sprickor i etablissimanget.
    för vi är många. som tror på annat. som ser att det fungerar. i stort o i smått.
    så min kära Trasa.
    det är klart du ska tro. utan tro inga "mirakel".
    jag tror på dig.
    o som du kanske noterat under senare tid, jag är inte ensam :)
    all världens kraft o kramar!

    SvaraRadera
  3. Att följa intuitionen är detsamma som att följa hjärtat. Och att följa hjärtats röst kan egentligen aldrig bli fel, även om man i värsta fall kan bli kallad för irrationell. Men det viktigaste tycker jag är att man i fråga om val är sann mot sig själv och det man tror på, för är man sann mot sig själv så upplever man ett lugn och en lycka. Jag har sagt det förr, men jag tycker inte att jag kan säga det för mycket. Du är klok och fantastisk och mina tummar och tår är korsade i sann yogianda för dig.

    Kram Cecilia

    SvaraRadera
  4. Tänk på att cancerforskningen går framåt i rasande fart. snart kan man bota även svåra fall, så håll ut...

    SvaraRadera
  5. Känner dig bara genom din blogg, men är så imponerad av hur du orkar se det positiva i det negativa!
    Jag tror oxå, att man själv känner vad kroppen tål och kräver....men få vågar lita på sig själva och gå tvärs emot beprövad praxis.
    Vi har en enastående förmåga att läka oss själva bara vi ger kroppen en chans.
    Visst finns det sjukdomar som måste behanndlas med läkemedel, men i ditt fall hjälper ju inte
    medicinerna och nu måste du lita till dig själv.
    Om du tycker att den nya behandlingn låter lovande och inte tar för mkt på dina krafter, kanske du bestämmer dig för att pröva....men då är det oxå ett eget val!
    Hur du än gör, så önskar jag dig en härlig sommar på din ö och med din yoga...skickar massor med styrka och kärlek till dig!
    Siss

    SvaraRadera
  6. Heja dig och ditt mod och dina drömmar! Vive la Thomasine! Jarinja

    SvaraRadera
  7. Och vi som stod bredvid, också vi kunde ju ha peppat dig att följa din intuition långt tidigare.
    Men det är inte så lätt det där, att våga lita på att gå en annan väg än läkarvetenskapen, inte heller för oss runt omkring som vill att du ska prova ALLT.
    Men nu är ett nytt nu, och en ny visshet. Jag lovar härmed att helt stötta dig i din intuition och i den väg du väljer, oavsett vilken.
    All respekt!
    Kärlek!
    Ann

    SvaraRadera
  8. Jag tror på dig! Just det,-som Jarinja sa! Vive la Thomasine och som min engelska vän brukar säga- You need to STOP, to smell the roses! ( capriofol om man vill)!/ kram Erika

    SvaraRadera
  9. Tack för din berättelse. Det ger mig en ny syn på hur man förnimma sin kropp och sin sjukdom. Det är fint. /Magdalena

    SvaraRadera
  10. Åh du är så modig! Det är helrätt i mina ögon att lyssna på sin intuition, men väldigt svårt. Ibland. När jag läser dina kloka och reflekterande ord så blir jag övertygad om att det är allas vår väg att gå. Egentligen. Kanske är det så att sjukdomen på något vis öppnade ditt hjärta ännu mer och att du nu vågar falla. Fritt. Och att allt finns att vinna där. Eller som Alanis Morrisette sjunger i någon av sina låtar - the moment I let go of it I got more than I could handle. Du kommer att ha fullt upp med att hitta ditt yogaställe. Vet precis vad du menar, är precis i samma situation och jag letar och letar. Allt gott till dig bästa T som jag inte alls känner men som det känns att jag känner :) Kram

    SvaraRadera
  11. Söta du, tänker på dig hela dagan idag.
    Smålandskramar - Ywonne

    SvaraRadera
  12. There is hope in focusing on the exceptions to the rule - people who accepted their diagnosis but rejected the prognosis and lived healthy, productive lives. There is alternative evidence that shows that every cell in the body is completely replaced every seven years. What we do with our minds has a significant and measurable effect on what goes on in our bodies. Seemingly 'mystical' activities like meditation and prayer have consistently brought about healing results that go far beyond 'coincidence'.

    SvaraRadera