Att lita på sig själv - på riktigt

I dag tänker jag på Sara, som också har cancer i bukspottskörteln och opereras för den i dag. Cancern ska bort. Sara är en sådan kämpe och min goda vän på den resa vi har hamnat på. Heja dig Sara, snart är det gjort. Ni hittar henne i min blogglista.

Jag har det bra. Jag är på en konstig plats - i det där fria fallet - men jag mår bra och jag känner mig till och med glad. Jag hade en härlig födelsedag och var ute och åt på kvällen med Cajine och Lisen och familjer.

Den 21 december fick jag veta att jag hade en inoperabel tumör av en läkare på S:t Göran. Doktor H, som jag kallade honom här, visade in Cajine, Lisen och mig i ett minimalt och tyst rum. Han tittade mig i ögonen och sa som det var. Min första fråga var om jag fick yoga. Han sa att jag skulle göra allt jag mådde bra av. Sedan sa han "jag tycker ni ska ta med henne på restaurang". Vi studsade till lite.

Det känns som en evighet sedan vi satt i det där lilla rummet och fick beskedet. Det följde en vinter av illamående och att gå ut och äta låg väldigt långt bort på alla sätt. Men i tisdags var vi på restaurang och jag kände mig väldigt firad.

Det är fantastiskt att få ta emot all den omtanke, kärlek och generositet, som jag får. Det kan inte sägas nog mycket. Jag känner mig oftast ganska bra - en del frågar mig om jag "alltid är så där stark". Men visst har jag stunder när jag tvivlar och tappar tron. Det är jag övertygad om att ni hör när ni läser också. I de stunderna betyder andras tro oerhört mycket. Det går faktiskt att hämta kraft ur den då. Dessutom tror jag på det kollektiva medvetandet och jag tror på att vi kan skapa en riktning tillsammans.

När jag känner mig bra förstärks den goda känslan med mera kraft, glädje och skratt av allt jag får och av den samhörighet jag upplever - ja, det kollektiva medvetandet kanske. Tänk att hela tiden få snälla, uppmuntrande och kärleksfulla meddelanden på olika sätt. Jag önskar alla detsamma. Tänk om vi sa allt vi bar på också bara sådär, innan vi var dödssjuka. Jag är i en förmånlig situation. Jag får höra att jag är omtyckt på ett annat sätt i dag och jag kan säga hur mycket jag tycker om andra. Det förhöjer livet. Sjukdom för människor samman. Sjukdom är på ett plan i själva verket helande.

Jag har fullt upp och hemmet är smyckat med de vackraste födelsedagsblommor. Dessutom ligger det saker överallt som ska till sommar-shalan. Jag älskar att få göra i ordning min shala och jag hoppas att den ska få bli permanent någon gång. Förra sommaren hade jag stora planer på att köpa stället jag hyr och utvidga det med bed & breakfast för yogisar och sommarkafé. Det finns ett stort hus, som skulle gå att göra i ordning för det. Under hösten tittade jag i stället på många lokaler i stan, men det är svårt att hitta rätt läge och till ett lågt pris. En yogalokal kan inte vara för dyr, då går det inte ihop. Så jag har hyrt in mig i väntan på att den rätta shalan ska dyka upp. Det tråkiga med det är att jag inte kan göra i ordning som jag vill, och det är halva nöjet för mig. I mina drömmar för stunden har jag en egen lokal på Gotland för sommaryoga och några kurser höst och vår. Under terminerna jobbar jag med mina vänner och reser till Indien då och då. Fri och frisk. Full av kraft att också kunna dela med mig till andra. Så ser mina drömmar ut och de lyfter mig.

Nu kommer ASIH för att ta blodprov. I morgon bitti är det läkarbesök med det officiella utlåtandet och fortsatt planering. Jag vet nu två personer som behandlas med andra cellgifter än Gemzar. Det är bra att veta, men min spontana reaktion är genast "blanda inte in mig". Jag vill inte ha fler cellgifter, som jag inte vet om de fungerar. Men jag ska förstås fråga om dem och jag ska lyssna med ett öppet sinne på vad doktorn har att säga.

"Du vet bäst själv" säger vi ofta till varandra. Så är det ju oftast. Jag är den första som säger sådant. Eller "du har allt i dig, du måste bara våga lita på dig själv". Jag har försökt leva så länge och intuitionen styr det mesta jag gör. Ändå har allt detta nu fått en djupare innebörd för mig.

Det är ett stort ansvar att våga lita fullständigt på sig själv. Jag har vetat att jag inte tycker om att få cellgifter. Jag har upplevt det som att jag har förrått min kropp. Kanske var det också så, för resultatet av behandlingen var inte bra och cellgifterna har ju samtidigt brutit ner kroppens eget försvar mot sjukdomen. Såhär i efterhand kan man också konstatera att det trots allt hade varit bättre att röntga tidigare. Men att behandlingen stred mot min övertygelse betyder inte att jag vet något annat som kan göra mig frisk. Jag vill bara försöka hitta min väg för att leva så bra som möjligt. Jag tycker att det känns viktigast att jag får ha dagar som känns bra. Och då vet jag hur jag ska göra.

Det är en ny erfarenhet - inte alls dålig men väldigt utmanande - att försöka lita till sin intuition fullt ut. När det gäller hela livet. Det bränns. Det finns ingen bot, annat än operation sägs det. Är det då rimligt att alls tro? Att alls hoppas? Jag vet inte. I detta är jag nu. Det är utmanande. Men jag tycker inte illa om det. Kanske var det hit jag måste.