Not my thing

Jag har varit på röntgen och jag har fått ta del av en preliminär bedömning av bilderna. Jag ville veta - så att jag slipper vänta ända till fredagens läkarbesök - och slipper få ett dåligt besked i ansiktet då. Det är obehagligt.

Nu har jag redan fått det dåliga beskedet. Det tycks inte vara någon förbättring, utan snarare tvärtom. Tumören ser ut ungefär som sist. Jag har också metastaser i levern, som är större eller nya.

Cellgifter har aldrig varit min grej. Det här sista halvåret har de sugit musten ur mig, även om jag samtidigt har tagit mig upp. Nu har jag prövat Gemzar och nu känner jag mig klar med det. Det har varit ett helvete.

Det är inga goda nyheter att helvetet inte gjorde någon nytta. Det är usla nyheter och jag hade förstås önskat mig ett annat besked. En del av mig är kanske lite chockad över att tumören inte har krympt. Men jag har också undrat i mina samtal med mig själv och tumören om jag verkligen skulle slippa undan så här lätt. Vad jag nu har menat med lätt. Tiden, tror jag. Jag har inte varit säker på att tiden skulle räcka.

Nu är jag där. Här. Ingen kan anklaga mig för att inte ha prövat. Jag vågade inte säga nej till behandlingen från början. Men det har funnits i mig att det inte är rätt sak för mig. Det enda jag kan göra nu är att fortsätta framåt på mitt sätt.

Jag vill inte och jag orkar inte gå ner mig. Jag har gråtit en stund. Jag grät när jag skulle berätta det för systrarna. Men det räcker så för nu. Jag vill verkligen inte bli sänkt. Jag vill hålla i mig och jag vill leva. Jag vill få vara med. Jag längtar innerligt till Gotland, till mitt sommarlov och mitt sommarjobb. Allt utan gifter. Jag hoppas kunna äta, bli starkare och orka träna. Nu börjar en annan fas.

Det är väldigt skrämmande att det inte finns någon behandling som fungerar för mig. Pancreascancer är ett helvete. Någonstans är jag också rädd för att bli sådär dålig. Samtidigt upplever jag en viss lättnad, eller ett slags befrielse. Kanske beror det på min längtan efter sommarpausen, som ingen kan ta ifrån mig nu. Kanske är det friheten från gifterna, som fällt mig från onsdag-lördag i månader och som tagit ifrån mig så mycket. Kanske är det också friheten att efter fredag få slippa Radiumhemmet för en tid. Få slippa bara gå in i lokalerna, vara den som det ska dras i, den som ska vara tapper och ta emot.

Jag kommer att behöva leta mig fram. Men jag ska gå på min intuition och min lust. Bort allt vad oro. Jag är 43 år om någon timme och i princip i fritt fall. Det är hisnande. Men jag ger mig inte. Det är något som triggar mig.

Så här såg jag ut i onsdags, när jag gick in till femtonde ronden. Jag känner mig rätt döende efteråt, men jag ser faktiskt inte döende ut. Smal ja, men det ska jag råda bot på i sommar. Bye bye Gemzar, never liked you much anyway. "You just kind of waisted my precious time, but don't think twice it's alright..."