onsdag 14 april 2010

Vårkväll


Så här vackert ser det ut i mitt fönster ikväll. Kronobergsparken som skymtar utanför är full av liv och gänget som har det lite tuffare i livet på andra sätt är tillbaka på bänken. Det är ett säkert vårtecken.

Jag åkte dit ensam i dag - till den där behandlingen jag behöver. Pappa kom förbi och pratade en stund. Han har beställt biljetter till Gotland. Mamma och han ska snällt forsla dit sin yngsta dotter 42 år nästa vecka då jag har vilovecka från cellgifterna. Som jag har drömt om att få komma dit. Nu blir det verklighet. Jag ska få vara i min trädgård, gräva lite i min rabatt. Kanske kunna gå en kort promenad vid min bästa plats i världen - vid Hoburgen. Mer hjälp i min strävan efter att hela mig kan jag inte få.

Jag kräktes för fullt ett tag under behandlingen i dag, men efter ett nytt sjukreseäventyr - där vi plötsligt skulle hämta två andra personer i Hagalund och köra dem först - kom jag till slut hem och kände mig pigg. De där två i Hagalund blev lika sura som jag, som satt med kräkpåsen i handen, och ville förresten inte åka med. Alla fick vänta i evigheter. Notan stannade på 250 kr. Vem som betalar vet jag inte. Jag tänkte inte betala det och det måste ha varit en loose-loose situation för hela systemet. Men jag vägrar att låta alla konstiga felaktigheter som hela tiden dyker upp i kringarrangemangen ta för mycket kraft från det viktiga jag har att fokusera på.

Nej, jag åkte hem och styrde gemzaret mot tumören. Det går jag omkring och säger högt för mig själv nu. Utanför dörren stod en fantastisk bukett med syrener i. Jag har begravt ansiktet i dem flera gånger. Och så började jag städa balkongen. Jag styr gemzaret rätt och jag styr mitt medvetande. Nu ska jag äta lasagne som Pia har gjort åt mig. På teven är det halv åtta hos mig, som har blivit mitt vardagssällskap.

Hemma hos min syster är det lugnt och hon är uppe och pigg och beundransvärd i sin kraft efter sin operation. Jag säger som Miriam skrev till mig - man klarar mer än man tror. Men allt vi är med om sätter sig i kroppen och i ansiktet. Det är därför jag tycker att det är intressant med bilder och att se hur jag ser ut. Ni är så väldigt rara och säger att jag ser fin ut. Det är lite terapi för mig att se. Här hemma har jag satt upp några bilder från förr och på en frisk jag. Upplevelser märker oss, men det är inget fel i det. Det är livet. Min strävan nu är ju att det här är en upplevelse och en erfarenhet jag ska bära med mig i många år framöver.

I DN har man just nu en serie på Insidan om människor som har fått svåra diagnoser. I dag är det en intervju med Jenny, som har bukspottskörtelcancer. Det är en fin intervju och samtidigt en skrämmande berättelse om hur hon bollades runt i vården innan hon hamnade rätt. Igår intervjuades överläkaren vid Stockholms sjukhem, där det finns en palliativ avdelning. Hon pratade om det som jag tänkt mycket på om hoppet och hur vi alla är lika inför döden. Hon sade att i princip alla hyser ett slags hopp när de närmar sig sitt yttersta och att man var noga med att inte ta det ifrån patienterna. Men hon kallade det för "ett orealistiskt hopp". Jag tyckte det var synd att hon sade orealistiskt. Det kändes som om hon faktiskt tog det lite ifrån dem och oss alla genom att säga så. Det gav en besk eftersmak till deras fina tanke och ansträngning. Dessutom vill jag tro att hoppet är en viktig del av de mirakel som ändå förekommer.

15 kommentarer:

  1. åååååvad mysigt att du ska komma iväg till Gotland. Det måste vara vackert och kraftfullt där nu när våren står i full blomm.
    kramar från mig

    SvaraRadera
  2. Ett tänt ljus i köksfönstret för dig och C varje kväll, många ljus blir det, och många ljus ska det bli! Goda tankar varje gång jag tänder ljuset, starka tankar när jag släcker det för nattens vila. Lite vid sidan om, men ändå nära er båda i känslan,finns jag. Och jag finns här hela tiden!

    SvaraRadera
  3. Jag vill bara säga att du verkligen är oerhört vacker, Thomasine. Jag tittar och tittar på den där bilden. Fantastiskt fin.
    Och om hoppet, jag tror att det är just ditt hopp som ger platsen i ditt hjärta för miraklen. Jag ska sätta mig och skicka reiki till dig nu, och jag tänker mig en hoppfull vacker kvinna som tar emot och knyter en rosett om tumören och säger tack och ajö till den. Den här kroppen vill leva, så det är liksom ingen vidare bra plats för den där tumören att hänga på. Den får ta och åka ut i universum och lära sig något om att upplösas. Det är dens lilla läxa.

    SvaraRadera
  4. Ja, det var en dum doktor, hopp är aldrig orealistiskt, det finns alltid-
    vi hyser alla hopp
    Det är som den där dagen då det bara regnar och regnar och man hoppas att i morgon, i morgon är det sol i Vändburg - då blir det en dag på stranden. Lika ofta som att det även regnar morgonen efter, lika ofta är det sol.

    Det var en fin intervju med Jenny i DN idag. All kraft till henne och alla mina systrar som kämpar på varje dag.

    Sophie

    SvaraRadera
  5. Men kan inte säga att hopp är orealistiskt. Lika lite som man kan säga att ljust är mörkt.
    Allt är möjligt fram till den dag då det bevisats att det är omöjligt. Skönt att VI vet det i alla fall. Kram A /PS Jag tycker du är jättesnygg. Som alltid.

    SvaraRadera
  6. Vi tittar på den fina bilden av dig, jag och mina tonårskillar, och vi tycker ju att du är så himla vacker...och som Jonathan säger igen: "faktiskt så är Thomasine så jätte, jätteblond. Hon är nog den blondaste jag känner!" Jag tror att tilliten, hoppet och kärleken är det största av allt. Tillsammans skapar de mirakel. Så underbart att läsa du ska åka till Gotland. Tänker så mycket på dig och din syster. Puss från Lisa och stora kramar från tre killar som verkligen gillar dig;-)

    SvaraRadera
  7. jag står nog fast vid min åsikt att man låter doktorn sköta bara sjukdomen, sen lyssnar man inte så mycket mera på dem. resten, dvs göra sig frisk o hel, det får man sköta själv och/eller på annat håll.
    åh va härligt att få sen Gotland i den här årstiden, måste vara helt fantastiskt!
    o extra fint ressällskap får du oxå :)
    kram o godnatt!

    SvaraRadera
  8. Härligt att höra att du ska till Gotland. Du får komma nära naturen och den kraft som finns där just nu. På min morgonpromenad sände jag helande kraft och jag tog hjälp av ett träd genom att stå med ryggen mot stammen och fick med trädets kraft till dig oxå/monica

    SvaraRadera
  9. Vad fin du är Thomasine! Glömmer man alla bloggarna så syns inte något av det hemska som du går igenom. Och vad skönt att åka iväg, marken vårvaknar på Gotland nu, och gräset reser sig långsamt - man kan nästan se stråna sträcka på sig.
    Kram, hälsa Hoburgsgubben därnere, vi ses i sommar,
    Joanna

    SvaraRadera
  10. ...om läkare, faktum är att få läkare är de stora tänkarna, det bästa dom kan göra är att hålla sig till sitt hantverk samt att bli bra på det. Om dom gör rätt kan dom rädda liv etc! Det ska räcka med det!

    Det är därför så viktigt att vi andra ser upp till dom i den rollen och faktiskt t.ex avlönar dom väl. I USA kör de flesta duktiga kiruger dyra sportbilar men i sverige tjänar de inte mycket alls och kan inte visa upp sig på samma sätt. Sophie Coolast kommentar är på pricken, vi alla vill alla att Sophie ska tycka att vi är koola men hon väljer de som faktiskt "gör jobbet". Vi Svenskar ska ju inte tro att vi är bra eller bättre än någon annan, det vet vi ju sedan länge. Men en duktig läkare är faktiskt bättre på att rädda liv en dålig läkare! Utan sportbil kan en Svensk läkare bara visa upp sig i DN eller genom att forska och bli erkända den vägen! De är fel, det fattar den normal smarte läkaren och undviker kanske att diagnostisera och behandla människor dom ska få kred.

    Hur en läkare kan ta och någons HOPP, ser jag som tjänstefel. En läkare bör upplysa en patient om fakta/data som lämpligt och göra det på ett bra anpassat sätt.
    Läkarna ska inte tycka att köttbullar med lingon smakar gott i en patients mun. Smaker, tankar, värderingar tillhör patienten. Läkaren ska göra sitt jobb bota lindra etc.

    Så, jag håller med dig helt Thompa men kom ihåg att du har tur som i din närhet har både Ann och Tom som faktiskt både är MD och dina föräldarar i en och samma kropp.





    PS Kirurgerna är bra men grejar inte allt själva, det behöver andra duktiga läkare och annan vårdpersonal. Och i USA kan dom köpa ny sportbil om dom gör många operationer, det är kanske inte alltid det bästa heller DS

    SvaraRadera
  11. Tjollan! Jag har en bild på dig där du står med händerna utsträckta mot havet just vid Hoburgen. Den är från sommaren Hajsan och jag var där. Jag älskar den där bilden. Jag vet att det är ditt bästa! Puss/Erika

    SvaraRadera
  12. hej - vem var det här sist? jag kan inte lista ut det fast du säger thompa ;-). Nej, pengarna borde ju inte styra, det tycker verkligen inte jag heller. O du har så rätt, att jag har tur med mina föräldrar - o allt stöd jag får på olika sätt - är jag synnerligen medveten om. det har jag sagt många gånger här. o jag skulle verkligen önska alla i min situation detsamma.

    SvaraRadera
  13. Tjollan! Du e ju så snygg!, men framför allt är du min finaste kompis. Hur blev du så klok undrar jag?

    SvaraRadera
  14. Den läkaren visste uppenbarligen inte vad hon talade om. Det är så sorgligt med Sverige att mirakel och hopp och annat som kan ses eller tas för religiöst genast förkastas eller nedvärderas på något vis. Jag bor i USA och tycker det är så skönt att man kan tala om sådant här utan att folk tycker man är helt tokig. Det finns alltid hopp, och hopp och mirakel kanske kan verka "orealistiska" men hur många av oss råkar isåfall inte ut för det "orealistiska" flera gånger i livet? Hur många av oss har inte varit med om "mirakel"? Om man talar med människor så tycker jag ofta det framkommer att de varit med om mirakel i sina liv, både små och stora. Jag tror vi måste lära oss att se på livet annorlunda, att visa tacksamhet och kanske också lära oss att välkomna mirakel i våra liv. Hopp finns alltid. Du är full av hopp. Och det positiva dras till det positiva. Ljus dras till ljus. Bless you.

    SvaraRadera
  15. Gotland, du med blont hår och glimt i ögat, optimism och kraft.

    Det känns nästan som om allt är som vanligt igen. Som ett mirakel.

    Hoppas vi är där snart.
    Utan hopp inga mirakel, det borde även en läkare veta.

    SvaraRadera