Mot sommarjag

Det kändes fantastiskt och samtidigt märkligt att komma till Gotland igen. Efter en fin sommar med yoga och massage packade jag ihop allt i mitten av augusti förra året. Under sex veckor hade jag jobbat intensivt och med fyra dagars undantag också haft gäster i det lilla huset i Burgsvik på södra Gotland. Jag var förstås trött, men också glad. Sommaryogan hade gått så bra, trots att det bara var andra året jag hade den. Att få vara på Gotland och samtidigt ha ett yogarum där jag själv både kan yoga och jobba med yogan är för mig oslagbart. Det är helt enkelt det bästa och roligaste jag vet. Då, i augusti, kom mamma och pappa hit och vi var här tillsammans några dagar innan jag åkte hem med den lilla bilen fullastad. Ivrig att hitta ett nytt yogarum hemma för att fortsätta jobba.

Så kom den stränga vintern. Vintern 2010, för hela familjen präglad av min svåra sjukdom. Sommaren var avlägsen. Sjukhusvistelsen gjorde mig till en tunn skärva av mitt starka sommarjag, som syns på profilbilden här på bloggen. Den är tagen vid Gotlands sydspets Hoburgen förra sommaren. När det var som värst i vintras guidade Cajine mig till Gotland i tanken och det har jag fortsatt med på egen hand sedan.

Så är vi plötsligt här igen. Jag, mamma och pappa. Jag har känslan av Efter Kriget.

Bara att kliva in i bilen igår och vara på väg gjorde att vintern rann av mig. Jag njöt av att åka färjan, gå ut en stund på däck och se havet, komma iland och åka på vägarna jag känner.

Vi har haft strålande väder både igår och i dag. Luften är hög och klar och nu på kvällen är det helt tyst i Burgsvik. Men det är faktiskt en levande bygd. Vi åt dagens lunch med många andra på Folkeryds, som är byns fik, bageri och restaurang i ett. Här sitter också gubbarna på morgnarna vid reserverat bord och kallar sig Gubbdagis. Här har jag varit sedan jag var liten och hit längtar jag alltid. För att det hör ihop med sommaren och naturen förstås. Men också för hur det är på landet. Hur man låter saker få ta tid, hälsar på varandra, nickar när man passerar någon med bil, säger hej till kassörskan på Systemet också på den större orten. I alla fall när det inte är högsäsong. Här blir jag också en sådan som pratar med alla i affären. Här äter jag också bullar.Folkeryds vaniljbullar till kaffet ute i solen är ett måste. Det är bara socker och smör. Nu har jag fått årets första.

Hoburgen har jag länge kallat för min bästa plats på jorden. Där har vi också varit i dag. Där sträcker jag ut armarna mot himlen och tackar solen varje år. I dag stod jag där igen på riktigt Cajine, hel och lycklig! I sol och vind gick vi vår vanliga promenad nere vid stenstranden.

Hela eftermiddagen har vi sedan varit i trädgården och rensat och gjort plats för det nya som ska komma. Jag jobbar och pratar med tumören om att den inte behövs längre, att den kan släppa mig nu. Jag har fått tag i den på ett annat sätt sista tiden. Jag känner den och jag är där hela tiden och hjälper den att släppa.

När vi gick här och skrotade i trädgården och jobbade på varsitt håll, mamma och pappa och jag, blev vi avbrutna av en plötslig smäll inifrån köket. Bengt från elaffären hade nyss varit här och installerat en ny spis i köket. -Den känns lite smäckig, sade mamma till mig. Det gjorde den. Vi blev instruerade att köra ugnen på högsta i en halvtimme innan vi använde den. Så vi satte på ugnen och gick ut igen. Så kom smällen. Där inne hade ugnsluckan sprängts upp, det brann i ugnen, hela huset fylldes med kolsvart kemisk rök och det regnade sotflagor.

Bengt fick komma tillbaka med den gamla spisen. Han var förkrossad. Vi var glada att vi var så nära, hörde smällen, och att huset faktiskt inte brann upp. Vi städade bort allt sot, som lagt sig på varenda liten kryddburk. Efteråt drack vi te i solen.

Det har varit en lång dag och jag är jag väldigt mör men så lugn och glad. Nu ska jag måla en golvplanka som behöver bättras på. Det är sådant man gör här. Små saker. Kommer på att det behövs en krok här. Målar en planka. Ber pappa såga till en skiva att lägga över vedspisen så att man kan få en liten bit arbetsyta i köket. Allt är enkelt. Inte så noga. Men ändå tar man hand om det lilla. Känner sig nöjd med att ha rensat bort gräset mellan plattorna på den lilla sittplatsen. Å vad jag ska sova gott. Här vill jag vara. Om jag får må som jag gör nu åker jag snart hit igen. Jag får pendla mellan Gotland och Radiumhemmet, eller försöka få behandling i Visby.

Det är nästan svårt att tro att jag är så sjuk som jag är. Men jag tänker att jag nu är på väg tillbaka till den jag var innan tumören upptäcktes. Det var ju efter det som jag gick ner mig - inte på grund av att jag blev sjukare av själva sjukdomen, utan faktiskt på grund av den katastrofala sjukhusvistelsen och den medicinering som sattes in mot smärtan i väntan på att man tog upp mitt fall på Stockholms pancreas-konferens och på Radiumhemmet. De 38 dagarna jag fick vänta. Jag är här nu. Men det där måste rättas till för dem som kommer efter mig. Det finns bara Mr Gemzar att tillgå mot pancreascancer och alla läkare jag träffade vet att det är en av de farligaste cancerformerna. Hur svårt var det egentligen att sätta igång - trots julledigheter? S:t Göran står inte högt i kurs hos mig.

Det var en fruktansvärt onödig och förstörande resa. Jag hade ju naturligtvis gått omkring med tumören en ganska lång tid - säkert ett, kanske två år tror man. Jag tror två. Under den tiden var jag stark. Hur kommer det sig? Jag är helt övertygad om att det är yogan som gjorde att jag klarade mig så bra.

Radiumhemmet talade sist om "målbild" och vilken sådan de hade för mig. Min målbild ser väldigt annorlunda ut än deras. Jag vill tillbaka till mitt sommarjag. One by one, I do.

Så jag fyller mig med kraft genom att jobba med kroppen och återvinna musklerna. Trädgårdsarbete är bra och naturen i sig ger mig energi. Jag gör min yoga så gott jag kan. Jag får styrka av maten jag äter. Jag blir glad och stark av alla omkring mig som skjutsar på. Av er.

Energin är stadigt på väg uppåt och livskraften finns i mig. Mitt gotländska sommarjag närmar sig. Nu är jag i våren - på alla sätt.

Se här, kanske går kraften lite igenom bilderna från Storsudret - södra Gotlands mest södra udde - och Hoburgen - dess sydspets.