Ett Bang då och då

Kylan och det snöblandade regnet kom till Gotland också. Men i dag har vi varit ute ändå och jobbat i trädgården. Vi jobbade ett långt pass med att slita upp svåra rötter av sly och björnbär. Det finns hur mycket som helst att göra. Det lilla huset i Burgsvik har en stor trädgård, som vi har svårt att hinna ta hand om ordentligt. När vi är här jobbar vi. Det har mamma och pappa alltid gjort och med åren har jag har tagit efter, också när jag är här ensam. Det är en livsstil. Jag tyckte inte att de var kloka när jag var yngre förstås och inte ville jag hjälpa till heller. Nu är jag en arbetshäst och trivs med det. "Nu får du inte göra mer", säger mamma och pappa till mig och jag säger "låt mig vara, jag vill". Jag vill inte låta sjukdomen begränsa mig.

Jag står där och sliter och river. Bang, säger det, så slår det mig med full kraft att jag har en dödlig sjukdom. Jag pratar med Sophie i telefon. Bang. Samma sak. Jävla helvetes skitcancer. Förberedd är jag aldrig, men jag tar mig snabbare ur det nu. "Det går inte, du måste ge dig", säger jag till tumören. Jag behövs här, det ser du väl. Jag måste jobba här. Mamma och pappa kan inte ta hand om allt själva, det är för mycket." Jag tar till allt jag har. Men jag älskar faktiskt att ha arbetsläger och jag behövs. Inte bara därför förstås - men också därför.

Jag fick frågan av en ny läsare om jag tror att det är enklare att vara ensamstående, nu när jag är sjuk. Jag vet inte. Det är förstås olika situationer. Jag kan oftast prioritera det jag vill göra och det jag tror att jag behöver göra för att hålla mig uppe. För mig handlar det mest om att orka komma dit. Den som frågade hade familj och tyckte att det var svårt att få sin egen tid under sin sjukdom. Jag kan bli stressad bara av att inte hinna meditera, så jag kan förstå det. Men jag kan också längta väldigt efter den nära kärleksrelationen. För den som lever i en relation föreställer jag mig att det som alltid måste handla om hur man har det tillsammans och hur väl man kan prata med varandra och ge varandra utrymme. Kanske blir den ena eller andra tendensen också förstärkt under sjukdom. Att helvetescancern ställer saker på sin spets och leder till tankar som kan kännas märkliga och låta obehagliga är säkert. Det enda jag styr över är min attityd. Det är det jag håller i när det är tungt. Kanske är man i någon mån alltid ensam i sin sjukdom, oavsett hur man lever. Det har jag varit inne på förut. Och man kan tänka att vi alla, sjuka eller friska, är ensamma på ett djupare plan. Men det går också att tänka att vi genom att dela den upplevelsen faktiskt har varandra och att vi alla därför är ett och samma. I det finner jag tröst.

Det faktum att jag lever ensam tror jag nog har bidragit till det enorma stöd jag får här. Jag har också den stora förmånen att ha många vänner. Mina vänner har alltid haft en central roll i mitt liv. Som person drivs jag av nyfikenhet och lite rastlöshet. Det har gjort att jag har prövat många olika saker, flyttat på mig och därmed också fått träffa människor från olika världar. Jag har turen att ha kvar flera barndomsvänner och tonårsvänner. Dit hör "flickorna" - mina gamla tjejkompisar, som är som fler systrar. Dessutom har jag numera också riktigt goda vänner från olika omgångar på universitetet, från UD-åren, från mitt arbete på Beroendeakuten och inte minst från yogavärlden. Yogan är fantastisk i hur den för människor samman över hela världen. Det gäller inte alls bara mig, utan är något man får som en fin present om man har lust. Många åker ensamma på yogakurs och får vänner för livet. Under mina yogaår har jag fått så många nya vänner i både mina lärare, personer jag yogat bredvid och nu också bland mina egna yogaelever. Innan jag började yoga hade jag en period när jag kände mig ensam och hade det ganska tråkigt. Mina gamla vänner bildade familjer. Jag bytte inriktning i livet, bytte jobb och bröt upp från det mesta. Med allt det nya och med yogan kom strax en hel ny värld, där jag kände mig hemma och välkommen. Och nu, när jag blev sjuk, har alla mina vänner från olika håll slutit upp omkring mig. Det är en ynnest; starkt och fantastiskt att vara med om.

Bloggen har både blivit verktyget för samtalet och för min egen resa genom sjukdomen. Här kan jag skriva av mig och i viss mån också själv undersöka vad som pågår, eftersom jag under processen sätter ord på det jag upplever. Samtal är det jag intresserar mig för; det är där jag växer. Så skrivandet blir både min terapi och min mötesplats, eftersom jag inte kunnat träffa alla. Jag har fortfarande varken kraft eller möjlighet att prata så mycket i telefon och inte heller så mycket tid eller ork att jag hinner umgås så mycket. Men här träffar jag er ändå, jag pratar med er och ni pratar tillbaka. Dessutom har fler vänner tillkommit.

Bloggen har underlättat för min familj också, tror jag. De har kunnat hänvisa till att jag skriver och på så sätt blir deras vänner insatta. Det kan vara skönt också för systrarna. Men en del vill inte läsa har jag förstått. Vi är alla olika och för några är det obehagligt och min upplevelse av sjukdomen blir kanske påträngande. Ordet "cancerbloggar" och "sjukbloggar" florerar väldigt nu och trots att jag själv är sjuk blir jag också tagen, ibland på gränsen till vad jag klarar, när jag läser andras bloggar. Det kan åstadkomma ett Bang, som sitter i en dag eller så. Men det är sanningen och verkligheten som jag befinner mig i och jag vill ändå alltid se den.

För den som vill veta hur det går för mig är bloggen än så länge det bästa jag har att erbjuda. Även om jag tar mig nu och allteftersom kan ses mera och verkligen längtar efter att träffa alla. Samtidigt är jag lite känslig för alla slags förväntningar på mig. Det skapar stress och jag tror ju att den där inre stressen är den stora boven. Jag skulle tro att det här kan vara en känsla jag delar med andra sjuka och säkert är det svårare om man har många att ta hänsyn till.

Jag är där jag är - sjuk - och jag går inte att räkna med. Men jag är samtidigt väldigt glad när det går. Ungefär så känns det. Det blir lite obalans i det. Men det är en påtaglig sak som sjukdomshelvetet för med sig. Jag kan inte rå om någon annan än mig själv. Det går emot allt jag är van vid och det som jag tror är jag. Men så är det. Det går inte att bortse ifrån.

Idag kom det några Bang, men de gick över snabbt. Andra dagar kommer inget alls. Det är olika. Nu ska jag sova, som vanligt alldeles för sent, i ett varmt rum där det har eldats i kakelugnen i kväll. Ute viner vinden men solen lär vara på väg tillbaka till Gotland. Solen är fantastiskt bra mot Bang.