torsdag 22 april 2010

Ett Bang då och då

Kylan och det snöblandade regnet kom till Gotland också. Men i dag har vi varit ute ändå och jobbat i trädgården. Vi jobbade ett långt pass med att slita upp svåra rötter av sly och björnbär. Det finns hur mycket som helst att göra. Det lilla huset i Burgsvik har en stor trädgård, som vi har svårt att hinna ta hand om ordentligt. När vi är här jobbar vi. Det har mamma och pappa alltid gjort och med åren har jag har tagit efter, också när jag är här ensam. Det är en livsstil. Jag tyckte inte att de var kloka när jag var yngre förstås och inte ville jag hjälpa till heller. Nu är jag en arbetshäst och trivs med det. "Nu får du inte göra mer", säger mamma och pappa till mig och jag säger "låt mig vara, jag vill". Jag vill inte låta sjukdomen begränsa mig.

Jag står där och sliter och river. Bang, säger det, så slår det mig med full kraft att jag har en dödlig sjukdom. Jag pratar med Sophie i telefon. Bang. Samma sak. Jävla helvetes skitcancer. Förberedd är jag aldrig, men jag tar mig snabbare ur det nu. "Det går inte, du måste ge dig", säger jag till tumören. Jag behövs här, det ser du väl. Jag måste jobba här. Mamma och pappa kan inte ta hand om allt själva, det är för mycket." Jag tar till allt jag har. Men jag älskar faktiskt att ha arbetsläger och jag behövs. Inte bara därför förstås - men också därför.

Jag fick frågan av en ny läsare om jag tror att det är enklare att vara ensamstående, nu när jag är sjuk. Jag vet inte. Det är förstås olika situationer. Jag kan oftast prioritera det jag vill göra och det jag tror att jag behöver göra för att hålla mig uppe. För mig handlar det mest om att orka komma dit. Den som frågade hade familj och tyckte att det var svårt att få sin egen tid under sin sjukdom. Jag kan bli stressad bara av att inte hinna meditera, så jag kan förstå det. Men jag kan också längta väldigt efter den nära kärleksrelationen. För den som lever i en relation föreställer jag mig att det som alltid måste handla om hur man har det tillsammans och hur väl man kan prata med varandra och ge varandra utrymme. Kanske blir den ena eller andra tendensen också förstärkt under sjukdom. Att helvetescancern ställer saker på sin spets och leder till tankar som kan kännas märkliga och låta obehagliga är säkert. Det enda jag styr över är min attityd. Det är det jag håller i när det är tungt. Kanske är man i någon mån alltid ensam i sin sjukdom, oavsett hur man lever. Det har jag varit inne på förut. Och man kan tänka att vi alla, sjuka eller friska, är ensamma på ett djupare plan. Men det går också att tänka att vi genom att dela den upplevelsen faktiskt har varandra och att vi alla därför är ett och samma. I det finner jag tröst.

Det faktum att jag lever ensam tror jag nog har bidragit till det enorma stöd jag får här. Jag har också den stora förmånen att ha många vänner. Mina vänner har alltid haft en central roll i mitt liv. Som person drivs jag av nyfikenhet och lite rastlöshet. Det har gjort att jag har prövat många olika saker, flyttat på mig och därmed också fått träffa människor från olika världar. Jag har turen att ha kvar flera barndomsvänner och tonårsvänner. Dit hör "flickorna" - mina gamla tjejkompisar, som är som fler systrar. Dessutom har jag numera också riktigt goda vänner från olika omgångar på universitetet, från UD-åren, från mitt arbete på Beroendeakuten och inte minst från yogavärlden. Yogan är fantastisk i hur den för människor samman över hela världen. Det gäller inte alls bara mig, utan är något man får som en fin present om man har lust. Många åker ensamma på yogakurs och får vänner för livet. Under mina yogaår har jag fått så många nya vänner i både mina lärare, personer jag yogat bredvid och nu också bland mina egna yogaelever. Innan jag började yoga hade jag en period när jag kände mig ensam och hade det ganska tråkigt. Mina gamla vänner bildade familjer. Jag bytte inriktning i livet, bytte jobb och bröt upp från det mesta. Med allt det nya och med yogan kom strax en hel ny värld, där jag kände mig hemma och välkommen. Och nu, när jag blev sjuk, har alla mina vänner från olika håll slutit upp omkring mig. Det är en ynnest; starkt och fantastiskt att vara med om.

Bloggen har både blivit verktyget för samtalet och för min egen resa genom sjukdomen. Här kan jag skriva av mig och i viss mån också själv undersöka vad som pågår, eftersom jag under processen sätter ord på det jag upplever. Samtal är det jag intresserar mig för; det är där jag växer. Så skrivandet blir både min terapi och min mötesplats, eftersom jag inte kunnat träffa alla. Jag har fortfarande varken kraft eller möjlighet att prata så mycket i telefon och inte heller så mycket tid eller ork att jag hinner umgås så mycket. Men här träffar jag er ändå, jag pratar med er och ni pratar tillbaka. Dessutom har fler vänner tillkommit.

Bloggen har underlättat för min familj också, tror jag. De har kunnat hänvisa till att jag skriver och på så sätt blir deras vänner insatta. Det kan vara skönt också för systrarna. Men en del vill inte läsa har jag förstått. Vi är alla olika och för några är det obehagligt och min upplevelse av sjukdomen blir kanske påträngande. Ordet "cancerbloggar" och "sjukbloggar" florerar väldigt nu och trots att jag själv är sjuk blir jag också tagen, ibland på gränsen till vad jag klarar, när jag läser andras bloggar. Det kan åstadkomma ett Bang, som sitter i en dag eller så. Men det är sanningen och verkligheten som jag befinner mig i och jag vill ändå alltid se den.

För den som vill veta hur det går för mig är bloggen än så länge det bästa jag har att erbjuda. Även om jag tar mig nu och allteftersom kan ses mera och verkligen längtar efter att träffa alla. Samtidigt är jag lite känslig för alla slags förväntningar på mig. Det skapar stress och jag tror ju att den där inre stressen är den stora boven. Jag skulle tro att det här kan vara en känsla jag delar med andra sjuka och säkert är det svårare om man har många att ta hänsyn till.

Jag är där jag är - sjuk - och jag går inte att räkna med. Men jag är samtidigt väldigt glad när det går. Ungefär så känns det. Det blir lite obalans i det. Men det är en påtaglig sak som sjukdomshelvetet för med sig. Jag kan inte rå om någon annan än mig själv. Det går emot allt jag är van vid och det som jag tror är jag. Men så är det. Det går inte att bortse ifrån.

Idag kom det några Bang, men de gick över snabbt. Andra dagar kommer inget alls. Det är olika. Nu ska jag sova, som vanligt alldeles för sent, i ett varmt rum där det har eldats i kakelugnen i kväll. Ute viner vinden men solen lär vara på väg tillbaka till Gotland. Solen är fantastiskt bra mot Bang.

17 kommentarer:

  1. Det är ganska påfrestande att leva med såna där bang, faktiskt. Men det är nog hjärnans sätt att bara ge oss doser av "insikt" vi klarar av. Jag fick många bang när min syster låg på intensiven efter en bilolycka. Första dagarna smällde det så högt att jag helt föll ihop av varje bang, men så klarar man alltmer. Min syster kunde avlida "vilken sekund som helst" sa läkarna, vi var ändå tvungna att "förbereda oss" på det. Vet inte vad det innebär, att förbereda sig på en sån sak. Min syster överlevde och ingen kan ana att hon en gång var så nära att förloras!

    SvaraRadera
  2. Thomasine – hela vår (människosläktets) tillvaro är uppbyggd på Bang, och vår egenskap att tackla Bang. Denna ångesthantering är inbyggd. Vi lär oss att leva med den. Sällan eller aldrig gillar vi den. Ångest, rädsla och ovisshet. Bang!

    Bang kan gälla första gången på en tvåhjulig cykel, första skoldagen, en tenta, en ny kärlek, eller andra större och mindre vardagliga händelser oavsett perspektiv. För dig och andra som är sjuka handlar det om sjukdomen och dess konsekvenser.

    Motgiftet är Hopp. Det är balansen mellan Bang och Hopp som är livets knivsegg.

    Genom din blogg delar du på ett generöst och mänskligt sätt med dig av den värsta formen av Bang. Det Bang som vi alla fruktar, både för vår egen del och för de vi håller kära. Och som vi vet kommer en dag. Några av oss har rammats av den typen av Bang redan, medan andra väntar. Inte minst med Hopp om att vara förberedd på det. Det är man aldrig.

    Magin på dessa sidor är inte minst inspirerat av ditt sätt att skriva, beskriva och förmedla både känsla och stämning. Man relaterar till din situation, dina syskons och inte minst dina föräldrars situation.

    Vi hyser alla Hopp om din fulla tillfrisknad, Mr Gemzars framgång och tilltron till Åke och hans professionella miljö. Hopp genom stöd, healing, kärlek. Genom att skriva eller genom att läsa och delta i tanke och omtanke.

    Stor Kram och en stor portion Hopp mot nästa Bang: Du är här, och vi är med dig!

    SvaraRadera
  3. Finaste Thomasine! Lite sol och lite Bang, sida vid sida. Det ena existerar inte utan sin motsats. Tack för att du påminner om livets polariteter! Ibland kan vi önska att det bara ska vara glatt, soligt och lätt, men det blir kravfyllt förstås, orimliga förväntningar för vem som helst, eftersom livet rymmer mer än en sida. I synnerhet i din situation måste det vara svårt, om du bara förväntas vara stark och positiv och ljus och hoppfull, tänker jag. Allt det andra behöver ju också få en plats. Verklighet, sanning säger du, det rymmer så mycket. Det är klart att det blir Bang ibland, även om du är i den gotländska vackra idyllen, se bara på spisen... Jag "pratar" vidare med dig på kvällarna vid niotiden, och hejar på, både vid sol och Bang:-) länge leve balansen och dig! Kram Jarinja PS. Fantastiska bilder!

    SvaraRadera
  4. Härliga Thomasine! Du är helt fantastisk och att få vara på Gotland nära naturen är underbart att höra. Du får vara ute och få del av den kraft som naturen ger nu. Igårkväll 21.00 var det sådan kraft i mina händer och antagligen för att vi är många som tillsammans sänder ljus och reiki till dig. Fokusera på dig själv är viktigt och riktigt! Allt ljus och all kraft till dig Thomasine!/monica

    SvaraRadera
  5. Svårt att mäta olika människors sätt att handskas med svåra saker.
    För en del är det nog ett stort stöd och en tröst i att ha en familj och barn, en nära kärleksrelation att hämta styrka från. (förutsatt att man har en stark, välfungerande relation:) Att vara sjuk maka och mamma kan jag bara föreställa mig hur det väcker en hel del prestationskrav och skuld i att inte få vara sjuk och svag.
    Man vill inte göra människor besvikna eller kanske oroliga. (gäller säkert sina nära vänner och släktingar också) Samtidigt kan jag tänka mig att det är väldigt frustrerande att som frisk anhörig dels räcka till för sin sjuka maka/make och sedan fortsätta skutan
    familjen AB, samtidigt som man ska handskas med sin egen ångest och oro inför att kanske bli lämnad själv. Vimmelmamman har berört dessa tankar i sin blogg.
    Jag tror att man i alla situationer i livet kan hitta för/nackdelar med hur man lever sitt liv, alla kan känna sig ensamma-med eller utan partner och att jämföra varandras smärtor är svårt.
    Jag vill skicka massor av kramar till dig på ditt Gotland och jag längtar varje dag att läsa dina kloka, kloka ord.
    ooooom

    SvaraRadera
  6. Hej Hjärtat !

    Det är tur att du har dagar då du slipper bang. Men det är inte tur att du har ett så stort nätverk, det är skicklighet! Det är fantastiska du som gör att så många vill vara med dig, tänka på dig och stödja dig. Just så som du säger till tumören att släppa dig för att du behövs här - så är det ! Och just för att livet blir så mycket roligare med dig i det behövs du här ...

    Kramar
    Gunilla

    SvaraRadera
  7. du ska inte ta hand om någon annan än dig själv. punkt. å du vet, jag vet att du vet. att. om man inte tar hand om sig själv blir man inte till någon nytta för någon annan heller. i längden. så d så.
    men genom ditt berättande här så ger du oss alla något stort. att få ta del av ditt liv. i detta, som du kallar det, cancerhelvete. o det är stort.
    tack!
    o fortsätt nu att ta hand om dig på ditt eget allra bästa sätt utan några funderingar om andra.
    hoppas solen lyser på er oxå idag som den gör här i Stockholm.
    kramar!

    SvaraRadera
  8. Bang-det är precis så det kändes den 21 december när jag fick veta att du var sjuk. Bang - det kommer hela tiden, för mig och för andra i din närhet. Jag kan ha en aning, bara en aning, om hur det känns för dig.

    Att plötsligt "vakna" till ur det man är i just nu, och så ramlar det över en, det kan man känna i så många situationer. Jag vet att jag de där första mornarna efter den 21 vaknade på morgonen och önskade att det skulle vara igår eller i förrgår, eller förra veckan för då hade jag ingen liten syster med en tumör.

    Nu har jag 2, för det kom ett Bang till. Men precis som du skriver så handlar det om attidyd, hur man förhåller sig till saker och ting. Verkligheten ser ut så här just nu.

    Vi lever mitt i det och det är bara att fortsätta att leva i det så bra man kan. Du gör på ditt sätt och efter din förmåga och jag måste säga att du gör det alldeles fantastiskt bra med så mycket livskraft.

    Nu är inte heller tiden för dig att rå om andra, nu får vi rå om dig på det sätt som vi kan, och på det sätt som du mäktar med.

    Bang-nu kommer solen genom molnen, helt plötsligt kan man känna sig glad.

    Sophie

    SvaraRadera
  9. Hej Thomasine,
    Jag satt och surfade kring min stora passion - yoga - och råkade på ett namn jag kände igen från grundskolan. Ditt. Vilken fin hemsida! Och vilken fin väg du har gått. Jag kände igen mig lite i den. Sedan började jag läsa din blogg. Och här har jag suttit hela morgonen när jag borde ha arbetat... Du skriver så fint om det hemska som har hänt. Och texten är så full av liv. Jag sänder dig all den styrka och livskraft jag kan. Sluta inte att tro! Och du är ingen siffra i statistiken - du är du! Ett citat av Gösta Ekman jag länge hade på mitt kylskåp gick nåt i den här vägen: bara för att alla andra ska dö så betyder ju inte det att jag kommer att dö - någon måste ju vara den första med att inte dö.
    Jag tänker på dig!
    Om Shanti, Lotta Hentzel

    SvaraRadera
  10. Det är så fantastiskt att få läsa din blogg, dina tankar. Jag menar då att du skriver så fint, välformulerat och levande, du berör. Så glad att jag hittat hit och ser fram emot dina inlägg. Unnar dig så att ha det bra på ditt underbara Gotland. Kramar från Maria, som själv har oförglömliga sommarminnen från min barndomsö, Öland.

    SvaraRadera
  11. My feet is my only carriage
    So I've got to push on through
    But while I'm gone, I mean...

    Everything's gonna be alright

    SvaraRadera
  12. Hej min kompis! Jag tycker att Charlie är klok som säger att motgiftet mot våra olika "bang" är hopp. Vi är med dig - " flickorna", alla gamla och nya kompisar. Du är här Thomasine!
    p.s. Kollade du upp möjligheterna med Visby sjukhus och ev. möte med Mr.Gemzar?

    SvaraRadera
  13. Älskade vännen, vi har inga förväntningar på dig, vi är bara oerhört tacksamma över att du delar med dig vad du går igenom på ett så fint och klokt sätt! Detta kloka och fina har jag så många gånger upplevt i samtal med din söta mamma!

    Var rädd om dig och mycket kärlek!
    Caroline

    SvaraRadera
  14. Oh! Som du skriver och som Charlie skriver och alla andra. Kan bara tacka och niga och känna mig ödmjuk inför livet och känna att du ska leva länge, länge än. /Magdalena

    SvaraRadera
  15. jag läser alla mycket kloka och välformulerade kommentarer och så tänker jag på den polske dramatikern Gombrowicz som har sagt: "Jag är centrum i universum. Men det är också du!". Det citatet lyfter mig när jag tänker på det.

    Och så tänker jag att jag vill köpa vackra gröna och lila tyger till din syster, som jag tänker på och håller av. (Jag såg en kvinna på stan som hade en grön väska som skulle ha passat perfekt.)

    Och så tänker jag att du kommer att skriva ett nytt överraskande blogginlägg

    och att snart är det en ny dag, som Sophie skrev: "Bang, nu kommer solen genom molnen..."

    kram anna l

    SvaraRadera
  16. Varje gång jag går in på din blogg slås jag av din klokhet. Och att du delar med dig så frikostigt. Jag böjer huvudet och tackar - namasté. Och tror att vi alla är själva när det gäller, oavsett om vi lever i en relation eller inte, vissa saker måste vi deala med själva. Men inte ensamma, det är skillnaden. Och jag håller med dig, så många goda vänner och relationer som jag också fått i yogavärlden. Just nu är jag på kurs i Serbien och det är människor från hela världen här. Trots inställda flyg :) Stor kram från ett vårlikt och grönskande Serbien

    SvaraRadera
  17. Jag längtar tills du blir frisk så att man kan gå på Yogapass hos dig! :)

    OM NAMAH SHIVAYA!
    OM KUNDALINI!

    Mvh

    Kailash

    SvaraRadera