fredag 12 mars 2010

Tiden annorlunda

Dygnen efter en cellgiftsbehandling. Det dova obehaget och illamåendet i kroppen. Magen som en ballong så fort jag äter något. På nätterna är jag mest vaken och tankarna far. Men jag är inte ledsen. På dagarna i stället en överväldigande trötthet var gång. Jag ligger i timmar och tänker att jag ska gå och lägga mig i soffan i stället för i sängen så att jag får mera ljus. Sedan ligger jag i soffan i timmar och tittar ut mot himlen och träden och tänker att jag ska duscha och gå ut i solen. Till slut gör jag det. Jag gick upp i parken och satt på en bänk i solen i tio minuter. Jag förmådde mig att gå och handla också, mitt i fredagsrusningen på Klipppet (förövrigt en väldigt bra mataffär på Fridhemsplan, där det finns mycket ekologiskt och bra tandkräm, men välj inte fredag em.) Jag bar hem tre tunga kassar med bra mat. Musklerna darrar. Jäkla kortisonet, tänker jag. Det äter upp mig.

Pappa tyckte att jag möjligen såg lite kortisonpåverkad ut när han såg mig på Radiumhemmet i onsdags. Man får mån-ansikte till slut. Så nu ringde jag doktor Mikaela på ASIH och frågade om jag kan pröva att trappa ned igen. Sist jag gjorde det blev illamåendet värre igen men jag tar risken. Jag passade också på att fråga vad hon tyckte om att jag trappar ned på de smärtstillande tabletterna. Det trodde hon kanske inte var dags egentligen. När man har för mycket brukar man känna av biverkningar medan rätt dos bara gör att man mår bra. Vi får se, jag prövar lite.

Tiden får en annan dimension. Den blir utsträckt. Ibland känns hela mitt medvetande utsträckt. Jag lyssnar på P1 på morgnarna - också timmar i sträck - och upplever något slags samhörighet, som jag inte alls kan förklara. Kanske är det bara ett sätt att vara med i världen när det egna livet har stannat upp.

Mest förbereder jag mig för röntgen och ultraljud nästa vecka. Jag behöver arbeta inåt igen och fylla på med mer kraft. Jag har lite bråttom. Jag vill tro på mirakel och på att jag blir frisk snabbt. Jag längtar så efter mitt liv, efter allt jag ska göra. Å andra sidan försöker jag sansa mig och se det som en process. Allt är som det ska vara och jag gör så gott jag kan. Igår pratade jag med den kvinna som jag varit hos en gång förut, som kallar sig healer och medial guide. Hon är en oerhört vänlig person och en sådan som skulle kunna övertyga alla om att det här med healing kan fungera, om hon hade lust.

Jag vill gå tillbaka till henne och i min iver ville jag komma före röntgen. Men hon hade ingen tid nu. Jag berättade om de olika faser jag har gått igenom och hur jag har arbetat med mig själv. Då sa hon att det kommer att gå bra. Det kändes skönt att höra. Hon hade inte bråttom för mig. Och så frågade hon mig om jag kunde se att det här kan vara en erfarenhet som jag kan ha nytta av. Det är ju precis det jag tänker. Kanske är det så, att om jag i min tur ska kunna hjälpa människor på riktigt, vilket jag av någon anledning tror är min uppgift (är det hybris?), så var jag tvungen att gå igenom det här.

Även pappas vän onkologen är "mycket nöjd" med min utveckling. Det faktum att jag verkar vara lite bättre tyder förhoppningsvis på att tumören och eventuella metastaser i alla fall inte växer. Det troliga är väl att jag kommer att bli rekommenderad att fortsätta med behandlingen. Jag tänker på det. Det är i det sammanhanget jag försöker se det som en process som jag inte kan forcera. Många människor får behandling i flera år för att hålla en tumör i schack. Jag vill inte vara med om det. Men jag försöker komma ihåg att det bara har gått några månader. Det är en balansgång, att behålla tron på den egna förmågan, att ha tillit, och att samtidigt vara ödmjuk inför hela situationen och välja klokt.


PS naturlig tandkräm är inte alltid så gott. En del smakar väldigt mycket salt. Sophie sade att barnen spottade och svor när hon köpte en häromdagen. Weledas för barn är helt ok och Kingfisher är god ;-). I Indien har alla vita, vackra tänder. Kanske är det den ayurvediska tandkrämen. Jag tycker så mycket om att möta kvinnorna och barnen där. De tittar alltid storögt och allvarligt på mig, särskilt om jag frågar om jag får ta en bild. Men om jag ler mot dem börjar de genast skratta, visar sina vackra tänder och pekar på mina tåringar, som inte sitter riktigt rätt, och på blommorna jag har i håret. Överallt kan man köpa blommor för att offra i templen och sätta i håret. Ibland börjar de försöka rätta till så att det ska se snyggt och rätt ut på mig. Å vad jag älskar Indien för de små vackra sakerna i vardagen mitt i kaoset och vad jag älskar att få möta barnen.

16 kommentarer:

  1. älskling, du klarar det här. Så är det bara. Och jag fattar att tiden känns utsträckt, men när det här är över, så är du så mycket visare än innan och då kommer du att tänka att det också var tiden, som gjorde det.
    Det är tiden som gör dig frisk. det är tiden som gör dig klokare. det är tiden som kommer att göra dig till en guru. Guru Thomasine, eller kvinnor kanske inte blir gurus?
    Tänk att det funnits dagar när du tänkt, jag har inte tid. jag hinner inte med. Då blir tiden nåt du är i avsaknad av, nu har du tid. Tid att tänka klart tankar, tid att förädla det som är du. Tid att välja det du vill och tid att utveckla det i dig, som måste utvecklas.
    Så klart, kommer du ha användningen av den här tiden. den här striden.
    jag tror på dig.

    SvaraRadera
  2. Vilken bedrift att orka gå ut och ta del av det vanliga livet! Det säger mycket om din inre styrka.
    Tänker ofta på dig.
    Att du kämpar så.
    Att du har så starka tankar och idéer om hur du vill fortsätta framåt.
    Att du orkar dela med dig.
    Att du ger så mycket till andra.
    Ser tydligt dig fortsätta som bland annat yogainstruktör, många, många år framåt!
    Solen skiner! Allt ljus till dig!
    /Lovisa

    SvaraRadera
  3. Hej. Själv är jag helt kär i en tandkräm inköpt i New Ýork på en ekologisk matkedja som jag banne mig aldrig kommer ihåg det rätta namnet på - men jag älskar den. Hur som helst - tandkrämen innehåller TeaTree olja och man riktigt känner hur nyttig den är för tand och mun. Har en tub att hämta hos en väninna som var i NY för en tid sedan. Hurra. Dina rader om mat gör mig upprymd. Jag är så inne på att lära mig mer och mer och mer om vad maten gör och hur vi ska dra nytta av vad naturen ger oss. Jag har alltid varit medveten så att säga men jag vill ju så gärna göra verklighet av min dröm att bli expert på medicinala växter och allt annat som läker och stärker oss. Jag är på väg att komma dit - nästa år kommer det ske saker. Jag vet att man inte ska skjuta saker på framtiden men jag är lugn i detta. Nu har jag satt mitt mål och det är det som är viktigt för mig. Nu till mitt tips: Om du inte läst boken "Maten som botar" av Per Ove Lind, rekommenderar jag dig varmt att göra det. Och jag är glad att du längtar efter saker. Du blickar framåt och det betyder allt min vän. Kramar!

    SvaraRadera
  4. Jag vet inte om detta kan vara till någon nytta..

    http://www.drclark.net/

    SvaraRadera
  5. Kära Thomasine

    Din parentes (är det hybris?) när du talade om din vilja att hjälpa andra, grep mig. Som ofta är det en fråga om ord. Jag hade en mormoster, en ytterst intelligent och kompetent kvinna - hon byggde sjukhus i indien, hon var psykiatriker - men redan som barn störde jag mig över hennes sätt att säga att hon "bad för andra människor". I vilken position ställde hon sig själv, när hon "bad" för andra. Men vackra Thomasine, byt ut ordet (det handlar ofta om ord) "hjälpa" mot "dela med mig". Du delar med dig. DU hjälper redan andra! Din blogg är det du tänker att du ska göra (så enkelt och ändå så ofattbart kan det vara???). När jag gick på Biskops Arnös författarskola hade vi besök av Stig Larsson, ja, förnamn utan e, dvs poeten och dramatikern, inte deckarförfattaren med samma ljudande namn, då sa Stig helt frankt att konst handlar om generositet. Gissa om det provocerade! Men, vackraste Thomasine, du är generös! Din blogg är redan där. Du delar med dig, om dig själv. Det är att hjälpa! Din uppgift i livet ligger inte i framtiden. Den är här och nu. Att dela med sig, är att vara en av alla andra människor. Det finns ingen hybris i det. Det finns bara generositet. Gunnar Ekelöf skrev något om att vara vittne. Hans uppmaning var: skriv, du är ett vittne. Thomasine, du är ett vittne. Vittnen hjälper andra att se sin egen situation. Det är fånigt med språk. Allting som orden förlorar, ger de också tillbaka. Att hjälpa andra är missionärens formulering, och den ska markeras med frågetecken, som du så klokt gör. Att dela med sig till andra är denna bloggs signum, och det är den största hjälpen av alla. TACK,

    anna l

    SvaraRadera
  6. alla tips är intressanta - o allt ni säger tar jag tacksamt emot. Maud - så roligt att höra om dina lite mer konkreta planer. det vet vi ju sedan länge att du ska ägna dig åt närings- och fytoterapi. cia, som finns här också, är inne på samma spår. ni kommer kunna utbyta en massa kunskap!

    SvaraRadera
  7. Idag mötte jag en del av indiens barn, vi gjorde solhälsningar tillsammans för att manifestera kraft mot "human trafficking", du var med där Thomasine, vi gjorde 27 solhälsningar, tidigare var planen 108, men tack för 27 det var hett;-)
    Glad när jag läser o känner din kraft och är övertygad om att du kommer gå starkare o friare ur detta.
    Tänker på dig o skickar kraft från Mysores kaos-lugn....kramar från mig
    maria

    SvaraRadera
  8. Å vad jag älskar ditt sätt att skriva Thomasine. Du är så duktig. Men det vet du redan att vi, dina gamla vänner, har alltid tyckt så. Däremot är jag lite skeptiskt till det där med tandkrämen ;-).

    Kramar Babak

    SvaraRadera
  9. Hej Thomasine! Nu sitter jag och tittar på melodifestivalen och tänker på dig! Jag håller onekligen verkligen med dig om att det är Jöback som ska sjunga din sång nästa år! Han går genom rutan så att det smäller om det!
    Sen tror jag också på Anna, hon var fin. Darin och Salem var också OK. Tänker att du vet, om du nu tittar, eftersom du har vinnarnäsa.
    Själv får jag inte veta än på några timmar.

    SvaraRadera
  10. En sak till bara. Du var och handlade idag!
    Impad Ann är jag.

    SvaraRadera
  11. du behöver inte vara så himla klok, sansad o förnuftig - ang tiden du varit sjuk o när du ska bli frisk osv.. vem vet, om du tänker att du blir frisk fort, nu, snart. vem kan veta? du kanske blir det!

    SvaraRadera
  12. Åh Indien, alla ler så stort där och det är verkligen meningen att man ska visa tänderna, inte som här lite grann bara :) Jag tycker om den ayurvediska tandkrämen som Himalaya har.

    Så strong du är, tänker så fint om det du går igenom. Tror precis som du, du kommer att ha en enorm nytta av allt det tuffa. Så svårt nu, men sedan har du gjort det.

    Kram till dig <3

    SvaraRadera
  13. om du längtar till Indien så finns det en anspråkslös rickshaw-resa i Mumbai att titta på. Inget speciellt men väldigt indiskt...
    http://www.youtube.com/watch?v=2FqltwJmihM

    Hälsn. Helén vås

    SvaraRadera
  14. Jag undrar så hur det gått med ismössan och håret?
    Kram Anna S

    SvaraRadera
  15. Håret är kvar än så länge! men man tappar det vanligen en tid efteråt...

    SvaraRadera