Tiden annorlunda

Dygnen efter en cellgiftsbehandling. Det dova obehaget och illamåendet i kroppen. Magen som en ballong så fort jag äter något. På nätterna är jag mest vaken och tankarna far. Men jag är inte ledsen. På dagarna i stället en överväldigande trötthet var gång. Jag ligger i timmar och tänker att jag ska gå och lägga mig i soffan i stället för i sängen så att jag får mera ljus. Sedan ligger jag i soffan i timmar och tittar ut mot himlen och träden och tänker att jag ska duscha och gå ut i solen. Till slut gör jag det. Jag gick upp i parken och satt på en bänk i solen i tio minuter. Jag förmådde mig att gå och handla också, mitt i fredagsrusningen på Klipppet (förövrigt en väldigt bra mataffär på Fridhemsplan, där det finns mycket ekologiskt och bra tandkräm, men välj inte fredag em.) Jag bar hem tre tunga kassar med bra mat. Musklerna darrar. Jäkla kortisonet, tänker jag. Det äter upp mig.

Pappa tyckte att jag möjligen såg lite kortisonpåverkad ut när han såg mig på Radiumhemmet i onsdags. Man får mån-ansikte till slut. Så nu ringde jag doktor Mikaela på ASIH och frågade om jag kan pröva att trappa ned igen. Sist jag gjorde det blev illamåendet värre igen men jag tar risken. Jag passade också på att fråga vad hon tyckte om att jag trappar ned på de smärtstillande tabletterna. Det trodde hon kanske inte var dags egentligen. När man har för mycket brukar man känna av biverkningar medan rätt dos bara gör att man mår bra. Vi får se, jag prövar lite.

Tiden får en annan dimension. Den blir utsträckt. Ibland känns hela mitt medvetande utsträckt. Jag lyssnar på P1 på morgnarna - också timmar i sträck - och upplever något slags samhörighet, som jag inte alls kan förklara. Kanske är det bara ett sätt att vara med i världen när det egna livet har stannat upp.

Mest förbereder jag mig för röntgen och ultraljud nästa vecka. Jag behöver arbeta inåt igen och fylla på med mer kraft. Jag har lite bråttom. Jag vill tro på mirakel och på att jag blir frisk snabbt. Jag längtar så efter mitt liv, efter allt jag ska göra. Å andra sidan försöker jag sansa mig och se det som en process. Allt är som det ska vara och jag gör så gott jag kan. Igår pratade jag med den kvinna som jag varit hos en gång förut, som kallar sig healer och medial guide. Hon är en oerhört vänlig person och en sådan som skulle kunna övertyga alla om att det här med healing kan fungera, om hon hade lust.

Jag vill gå tillbaka till henne och i min iver ville jag komma före röntgen. Men hon hade ingen tid nu. Jag berättade om de olika faser jag har gått igenom och hur jag har arbetat med mig själv. Då sa hon att det kommer att gå bra. Det kändes skönt att höra. Hon hade inte bråttom för mig. Och så frågade hon mig om jag kunde se att det här kan vara en erfarenhet som jag kan ha nytta av. Det är ju precis det jag tänker. Kanske är det så, att om jag i min tur ska kunna hjälpa människor på riktigt, vilket jag av någon anledning tror är min uppgift (är det hybris?), så var jag tvungen att gå igenom det här.

Även pappas vän onkologen är "mycket nöjd" med min utveckling. Det faktum att jag verkar vara lite bättre tyder förhoppningsvis på att tumören och eventuella metastaser i alla fall inte växer. Det troliga är väl att jag kommer att bli rekommenderad att fortsätta med behandlingen. Jag tänker på det. Det är i det sammanhanget jag försöker se det som en process som jag inte kan forcera. Många människor får behandling i flera år för att hålla en tumör i schack. Jag vill inte vara med om det. Men jag försöker komma ihåg att det bara har gått några månader. Det är en balansgång, att behålla tron på den egna förmågan, att ha tillit, och att samtidigt vara ödmjuk inför hela situationen och välja klokt.


PS naturlig tandkräm är inte alltid så gott. En del smakar väldigt mycket salt. Sophie sade att barnen spottade och svor när hon köpte en häromdagen. Weledas för barn är helt ok och Kingfisher är god ;-). I Indien har alla vita, vackra tänder. Kanske är det den ayurvediska tandkrämen. Jag tycker så mycket om att möta kvinnorna och barnen där. De tittar alltid storögt och allvarligt på mig, särskilt om jag frågar om jag får ta en bild. Men om jag ler mot dem börjar de genast skratta, visar sina vackra tänder och pekar på mina tåringar, som inte sitter riktigt rätt, och på blommorna jag har i håret. Överallt kan man köpa blommor för att offra i templen och sätta i håret. Ibland börjar de försöka rätta till så att det ska se snyggt och rätt ut på mig. Å vad jag älskar Indien för de små vackra sakerna i vardagen mitt i kaoset och vad jag älskar att få möta barnen.